Alla inlägg den 5 december 2016

Av Sirpa Niva - 5 december 2016 08:55

Det märktes i nattens sömn hur pass denna helg tagit på min ork.

Tycker själv att jag inte uträttar det minsta men ändå är jag helt slut när natten närmar sig.
Kraven på mig själv finns ändå fast jag vet att orken saknas.

Julbordet med kollegorna tog väldigt av min kraft.
Jag var ju där i bara två timmar och det räckte gott för att min hjärna skulle larma med rödflagg.
För mycket oväsen, stress och glam.
Fulla människor, hög volym och fruktansvärt tempo på underhållningen.
Min hjärna stängde ner och jag bara satt stilla och tyst till sist.
Orkade inte ens prata med någon.

Kollegorna såg oroligt på mig, då de är van att jag är glad och sprallig, full av upptåg.
Nu var jag helt stilla och tydligen kritvit i ansiktet.

Jag är glad nu att jag valde åka dit, fast jag visste att det blir en rejäl påfrestning.
Min älskade låg ju med låst rygg hemma hos sig och kom inte iväg nånstans.

Jag fick ju tillsagt vid besök på depån i veckan att det var viktigt att komma då alla bokningar ändå måste betalas.
Så jag gjorde vad jag förmådde.
Var helt slut och gråtfärdig när jag kom hem på kvällen.
Huvudet värkte och magen i totalt uppror.Men jag hade gjort vad jag förmådde för att deltaga.

Undrar hur många det är som förstår vilken kraftansträngning sådana tillställningar kräver från en person med en sådan hjärnskada som jag har, efter utmattningsdiagnos.

Den skada jag fick för snart 5 år sedan är återigen uppriven och blottad.
Jag bär med mig verktygen att bearbeta allt och återvända till vardagen igen, men det tar ett tag.
Jag jobbar på det, i min egen takt, med hjälp av min läkare, min älskade och mina barn.

I det tempo som råder och alla de krav som ställs på en, i jobbet, i livet med familj, vänner och allt.

Att jag inte orkar med detta blir hos många ett problem.
Jag som alltid är så glad och pigg, som jobbar och ställer upp på allt och alla.
Hur kan jag vara så trött plötsligt, inte le och skratta, skämta och busa som vanligt.
Det blir jättefel för en del....de blir helt ställda och vet inte hur de skall vara mot mig.

Där säger jag bara, om du känner att något vill göra så .... Ge mig en kram, säg hej och se på mig.
Det räcker gott!
Jag behöver inte mera.

Anklaga mig inte och kom inte med några hurtiga...Ryck upp dig! eller som en kollega sa: Ja, du är ju kvinna och pallar inte trycket.

Visst...vill du trampa på mig, göra mig illa och rent av krossa mig.
Passa på nu när jag redan är sänkt, det behövs inte mycket då.

Får det dig att må bättre så gör det, men kom ihåg att min väg tillbaka till god hälsa igen, förlänger du med veckor med dina oigenomtänkta ord.
För jag lever ändå i hoppet att du egentligen inte menade ont, utan det var riktat som ett klumpigt skämt, för du kan inte hantera situationen.

Att bli utsatt för sådana kommentarer är jobbigt och det gör också att jag drar mig undan, isolerar mig, gömmer mig för att komma ifrån sådant.

De flesta av mina kollegor kramade på mig och berättade att de saknar mig.Frågade hur jag mådde och lyssnade på mitt svar.
Det kändes skönt för mig.

Jag fixade julbordet och Lördagen, men det kostade mig Söndagen helt.
Huvudvärk som vägrade ge vika.
Inte förrän mot kvällen gav den med sig och då var huvudet tungt.

Gjorde det jag orkade, vilade massor.Tog två tupplurar på soffan.
Fick ändå julens ostpajer gjorda, infrysta och klara.
Klädde min lilla gran.

Kommunicerade med min älskling som kämpade med sin onda rygg hemma i sin lägenhet.
Av olika omständigheter och hänsyn så åker jag inte hem till honom.
Det finns flera människor i vårt liv som vi värnar om.

Han kämpade med sitt därhemma och hade det inte lätt.Vi är ju båda högpresterande individer och när kroppen säger stopp, så skapar det trubbel i vår aktiva värld.

Bara att gilla läget.

Nu är det Måndag morgon och jag har sovit jättetungt.
8 timmar i fullständig medvetslöshet.
Har inget minne av att jag vaknat något inatt.
Huvudet tjuter och pulsen dunkar på.
Jag vet att det kommer krävas en massa av mig idag igen
Vi har möte på jobbet och det kommer äta kraft.

Har intagit min första kopp kaffe här i sängen.Varit in på facebook och delat lite gamla minnen.
Längtar så efter att kunna träna något igen.
Känner mig som en slö, fet valross som inget klarar av.

Straxt frukost och efter det vill jag prova att gå ut en sväng.
På med träningskläder och ut på en promenad, så långt jag klarar.

Sedan kan jag vila resten av dagen om det behövs, innan mötet ikväll kl 18.

Min älskling mår bättre i ryggen och han kommer att jobba.Som tur så har han körning.
Det är inte så tungt som tvätthallen.

Vi får se vad dagen för med sig.
Ett steg i taget, en dag i sänder....

ANNONS

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8
9
10 11
12 13 14
15
16 17 18
19 20 21 22
23
24
25
26 27 28 29 30 31
<<< December 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minatankebanor med Blogkeen
Följ minatankebanor med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se