Vaknade vid 6 tiden av mobilväckningen.Efter endast 3 timmars sömn.
Natten blev orolig då det var många som hörde av sig med frågor om olyckan.
Var jag hemma? Det var väl inte jag som kört?
Var min käresta ok? Vem hade råkat illa ut?
Hur skadad? Vad hade hänt?????

Frågorna var många och några svar hade jag inte att ge om tillståndet på vår kära vän och kollega.

På natten sent lade vår chef ut lite info så vi visste att han var under god vård, men inget mera.
Somnade utmattad till sist och min älskade var hemma i trygghet.
Hans kväll hade varit hemsk...
Kollegor hade ringt honom också, vänner hört av sig, oroliga.
Han hade knappt kunnat sköta sitt arbete i tvätthallen.

Jag gick upp 6.20
Direkt i duschen.Väckte lillan som snällt gick upp.
Hon skulle på Nobelmiddag i skolan :) så det var finklänning på.
Gav henne frukost, tog själv kaffe.
Rastade hundarna och sedan iväg med lillan till skolan.

Direkt därifrån till Vårdcentralen och påkoppling av 24 timmars blodtrycksmätning.

Kortare, stilla promenad med hundarna innan deras frukost.

Dottern hörde av sig med frågor om hur det gick med allt.
Jag sökte information om kollegans hälsotillstånd.

Pratade massor med min älskling.Kände en sådan längtan efter honom.
Ville ha honom hos mig, tryggt nära för att känna att han mådde bra.

Åt sen frukost själv innan återfärd till Surahammar och hämtning av lillan.
Snabbt in till stan och jobbet, där chefen mötte upp med information om olyckan.Läget nu och vad som hänt.
Hann träffa och krama om min älskade innan hans körning började.
Det behövde vi båda.

Tog en kaffe och lämnade av två burkar pepparkakor till kollegorna innan vi åkte till mitt.
Rastade hundarna för 4:e gången denna dag innan vi gick in.

Var jättetrött och medtagen.
Dels av allt jag hade att göra, blodtrycksmätningen som klämde om armen på mig var 20:e minut och känslostormen med olyckan.
Allt liksom bara flöt ihop till ett enda surr.

Lagade mat till lillan.
Försökte vila själv någonting.
Dottern skulle komma lite senare.Likaså min älskling.
Gjorde lite mat åt honom och fika åt oss alla.

Vid 16.45 tiden var vi då samlade.
Dotterns bästa vän var med.
Mycket prat om allt möjligt.
Trevlig samvaro och gemenskap, innan vi skildes åt.
Jag följde med min älskling på jobbet.
Åkte med till och från Arlanda.

Vi njöt båda av att ha varandra nära, det behövde vi, efter det som hänt.
Mycket prat om kollegan/vännen som låg på operationsbordet, nersövd på sjukhus.
Väl omhändetagen.

Olyckan väckte mycket känslor inom oss.Varför måste detta hända?

Så skönt att vår vän fråntogs allt ansvar för händelsen.Han hade inte haft chans att agera på något annat sätt.
Hans buss blev påkörd våldsamt, vid förarplatsen, så han klämdes fast.
En hel timme kämpade räddningsmanskapet med att få loss honom.

Föraren i bilen som körde på bussen, avled troligtvis omedelbart.
Frågorna är många där....
Vad hände då den bilen kom över på fel sida av vägen??
Den bilen i sin tur påkördes av en bil bakom.Den föraren fick lindriga skador.

Inga passagerare på bussen kom till skada.

Min älskling följde med hem och vi tog en kaffe innan han for hem till sitt och en väntande son.

Jag själv kände mig älskad, trygg om väldigt, väldigt trött.
Lade mig att sova vid midnatt, med blodtrycksmätaren på mig.
Den jobbade på hela natten, varje halvtimme och jag sov som en medvetslös.

Bilden på mig själv tog jag på förmiddagen och jag ser själv hur blek och trött jag ser ut.