Jag har en stor önskan i mitt liv just nu och det är att jag kunde få några dagar, där jag slipper känna oro och stress i tillvaron.

När pusselbitar lägger sig på plats och det känns som tillvaron är på rätt väg, så kommer nya orosmoment.

Som du säkert redan vet så är jag ju sjukskriven sen 5 veckor tillbaka.
Det räcker långt bara det, i mitt liv som högpresterande, att inte vara arbetsför, må ankbajs mest varje dag.
Kämpa med min självkänsla, få dagarna att fungera fast jag stundtals bara vill sova.
När kropp och hjärna är så utmattad att inget fungerar

Jag är inte frisk nog att köra buss ännu, inte på ett bra tag till.
Oron över min ekonomi knackar redan på dörren och jag känner hur det kryper närmare och närmare den dag då jag inte klarar betala mina räkningar för månaden.

I detta kommer det så ett brev från Försäkringskassan där jag blir delgiven att min läkare måste komplettera uppgifter till dem, för att jag skall få godkänt om jag skall komma få någon ersättning från dem.

Dessutom med hot om att denne inte svarar med uppgifterna inom ett visst antal dagar så förlängs min väntan med 30 dagar.

Men snälla!!!

Läkaren har beskrivit mitt tillstånd och gjort bedömningen att jag är en stor risk att vara orsak till en trafikolycka om jag arbetar med hosta, yrsel, orkeslöshet, trötthet och koncentrationssvårigheter.

Räcker inte det??!!

Jag kör buss!

Jag kör människor mellan Västerås och Arlanda flygplats.
Jag är livsfarlig för mina kunder och medtrafikanter i mitt tillstånd.

Jag kämpade in i det sista innan min kropp sade ifrån totalt.
Jag kraschade under den hosta som jag burit på i nästan ett års tid.
Kämpade för att sköta mitt arbete och det var till och med kunder som ifrågasatte om jag skall jobba, så utmattad som jag verkade.
Kunder som såg mig ofta och då också såg hur jag blev sämre.
Hur min ork försvann mervoch mer

Jag blev hemma till sist, efter ett besök på akuten, där jag fick utskrivet Cocillana hostmedicin med morfin.
Jag grät av utmattning och hostade blod vid det laget.

Jag sov den första veckan mestadels.Andra veckan staplade jag omkring som en zombie härhemma.
Tredje veckan vågade jag köra kortare sträckor med bilen.
Fick välja tidpunkt på dagen och dagsform i övrigt, om jag skulle våga ta mig till affären för att köpa mat.

Hela tillvaron blev en kamp med orken.

Under vecka fyra har jag blivit bättre, sakta men säkert.Kraschat vissa dagar då jag tagit ut mig för mycket.
Det har räckt med att jag varit ut bland människor och handlat och sedan tagit mig hem.
Efter det fått lov att tillbringa resten av dagen i vila.

Nu sista veckan har jag känt en förbättring.Sakta, sakta går det framåt om jag inte själv försöker stressa på mig.

Tester och prover har tagits på mig.
Hjärta och lungor och nu senast 24 timmars blodtrycksmätning då mitt blodtryck varit för högt.
Likaså har jag för tjockt blod.
Nåt är fel i min kropp.

Jag har nästan varje morgon en grym huvudvärk och stundtals illamående.
Krafterna är så sparsamma att jag snart blir galen själv då jag blir bättre så långsamt.
Jag är en högpresterande människa som har full fart i mitt liv och vill så mycket.

Enda sättet att tjäna pengar är ju att jobba.Nu jobbar jag inte och det känns fördjävligt bara det.

Skall jag nu också bli av med min ersättning under sjuktiden så vet jag inte hur jag skall klara detta.
Om inte annat så får jag vänta månader på ersättningen pga detta.

Att ständigt leva under en oro och stress gör mig bara ännu sjukare.
Vetskapen att jag inget duger till då jag inte presterar är åt helvete.

Pusselbitar har ju fallit på plats vartefter och det tack vare den kamp jag fört i tillvaron.
Jag kunde visa fram min förmåga i arbetet så jag fick en fastanställning, en trygghet i arbete och inkomst.

Jag fick förstahandskontraktet på min lägenhet och det känns underbart.

Sedan rasade min hälsa i denna kamp.

Jag blir sakta bättre och jag har en bra dialog med min arbetsgivare.
Har träffat min chef flera gånger under min sjuktid och hon vet hur jag mår.
De vet också att jag knappast är åter i körning detta år längre.
Min chef säger också att det är av yttersta värde att jag är helt ok när jag återgår i arbetet.
Dels för min egen skull, så jag inte återinsjuknar.
Men också för våra kunders skull och medtrafikanters skull.

Hur resonerar Försäkringskassan??

Min läkare skriver att det är stor risk för trafikolycka och Fkassan ifrågasätter detta.

Jag sitter inte på en kontorsstol.
Jag kör buss i trafik!!
En stor buss som rymmer upp till 55 människor.
Skall jag utsätta dessa för livsfara bara för att jag tvingas jobba då Försäkringskassan inte tror min läkares utlåtande.

Jag är helt bedrövad och mår sämre än på länge.
Vaknar med hjärtklappning och stressen dunkande i min hjärna om mornarna....

Varför måste det vara så?