Att vara hemma och sjukskriven, som jag nu är, känns inte direkt som någon vinstlott.
Sakta men säkert känns det som jag förlorar min egen värdighet, duglighet och självaktning.

Långsamt blir jag bättre och piggare.
Orkar en liten bit längre varje dag, men så sakta....alldeles för sakta för mitt eget välbefinnande.

Vissa dagar uträttar jag mer än andra.
In käresta konstaterar i telefonen, att jag låter piggare och gladare.
Det gör mig glad, för då är jag på rätt väg.
Nästa dag kan jag vara så trött, så trött återigen.

Tisdagens energi gick åt till att besöka min syster, på hennes boende.
Min son följde också med.
Vi grattulerade henne på 53 årsdagen, som var i Söndags.

Gjorde mitt allt för att försöka lyfta hennes tunga sinne, där hon satt i sin fåtölj, med sin slitna, tunga kropp som är sjuk utav cancer och allt annat hon bär.
Det kändes som att jag gick sönder inombords idag, av att se henne.Höra henne prata om sin oro och den instängda värld hon lever i.

Jag vet med mig att det enda jag kan göra för henne är att besöka henne och finnas där, då och då.
Sjukdomsdelen kan jag inte göra någonting åt.

Gav henne i present två änglatavlor som jag visste hon skulle bli jätteglad över.Min son och jag hjälptes åt att sätta upp dem på väggen.
På ställen där hon såg dem från sin fåtölj.

Livet har verkligen givit oss olika tillvaron.
Jag har alltid varit den aktiva, friska och fartiga av oss två.
Syster min har varit tvärtom.
Som natt och dag.

Kände mig efter hemkomst sedan, väldigt tömd på energi och uppgiven på nåt vis.
Önskan finns ju alltid att kunna hjälpa alla som behöver det.
Men jag är ju bara en människa och jag har egna barn och barnbarn som behöver mig.
Allt har ju en begränsning.

Just nu när jag dessutom själv är sänkt i orken och lever i känslan av otillräcklighet med mitt eget, så blev sinnet ännu tyngre en stund.

Kunde prata av mig med min älskade som har full förståelse, då han lever i en krävande sits med sina sjuka föräldrar.
Det samtalet behövde jag i stunden.
Förståelsen för min känsla av hjälplöshet, samtidigt med självinsikten att vi inte mäktar med mer än vi gör för våra anhöriga.

Jag vet också att min mor är arg och besviken på att jag inte orkar med henne också i allt som nu finns runt mig.
I min värld är det en full kamp som pågår att bara orka med mitt eget.

Hur jag än gör så blir det fel nånstans.Otillräckligheten är ett faktum och knäckande om jag inte hade förmågan att använda de verktyg jag har för att skärma av.
Det måste jag för att inte brytas ner.

Idag har jag återigen slagits med en envis huvudvärk.

Min yngsta dotter skulle ha behövt mig idag då hon mådde så dåligt.
Jag var tvungen att förklara för henne att jag ligger på soffan och mår urk, att jag inte kan åka någonstans.
Försökte att hjälpa henne i text och ord.
Kändes skit att inte orka hjälpa mitt eget barn.
Kraften hade jag redan bränt på annat.

Ville katt låg på mitt bröst och gav värme och energi, allt vad han förmådde.
Han ville vara så nära det bara gick.

Just nu är han precis intill mig igen.

Pratade med min älskade medans han åkte hem till sitt efter kvällsjobbet i tvätthallen.
Våra samtal är så värdefulla.
Kan inte längre vara utan dem.De är min trygghet och grund att vila på.

Han var över på sin rast under kvällen och tog sig kaffe och smörgås.
Skönt att få rå om honom den halvtimmen.
Sorgligt att se hur ont han ännu har i sin rygg.Men han klagar inte utan kämpar på.
Härliga människa med en styrka i själen som är grym.
Älskar honom så!

Det var trevligt att träffa min fina son idag också.Såg det på honom att det blev ganska chockartat för honom att se sin moster i så dåligt skick.
Han är en så ödmjuk och känslosam människa mitt äldsta barn.
Min älskade son :)

Syrran min är som en gammal människa.Hon lever väldigt mycket i minnen och det förgågna.
Hon pratar mycket om händelser från sin egen barndom och från när barnen hennes var små.
Precis som gamlingar gör.
Hon är då 5 år yngre än jag...
Känns underligt.

Livets gång....

Fick under förra veckan en tid i Januari för att koppla på 24 timmars blodtrycksmätning.
Reagerade över datumet, 6:e Januari, som då är Trettondag jul.
En röd dag.Då brukar väl inte Vårdcentraler ha öppet.

Ringde till dem och fick en telefontid.
Hann duscha och ringa ett par samtal emellan, innan det ringde en distriktssköterska.
Det var helt tokigt bokat, så jag tänkte rätt.
Pratade också om läkartid åt mig själv på Måndag.
Det går inte att boka förrän samma dag då mitt intyg går ut på Söndagen.

Senare under dagen ringde så sköterskan som ska ta på mig mätapparaturen att jag kan komma nu på fredag redan.
Det kändes bra då jag har sådan huvudvärk och det ylar i huvudet ständigt.Framförallt om jag blir upprörd eller stressad över något.

Bra få det klargjort denna vecka.

Glada nyheter idag :)
Min älskade får fast tjänst från 1/1 2017.
Nu kan vi börja känna oss trygga och planera på riktigt med vår framtid.

Landa i känslan att båda har fast inkomst.Det i sin tur öppnar dörrar för oss, att senare kunna skaffa oss en större bostad och slå oss till ro.

Känns nästa overkligt :)

Det märktes i nattens sömn hur pass denna helg tagit på min ork.

Tycker själv att jag inte uträttar det minsta men ändå är jag helt slut när natten närmar sig.
Kraven på mig själv finns ändå fast jag vet att orken saknas.

Julbordet med kollegorna tog väldigt av min kraft.
Jag var ju där i bara två timmar och det räckte gott för att min hjärna skulle larma med rödflagg.
För mycket oväsen, stress och glam.
Fulla människor, hög volym och fruktansvärt tempo på underhållningen.
Min hjärna stängde ner och jag bara satt stilla och tyst till sist.
Orkade inte ens prata med någon.

Kollegorna såg oroligt på mig, då de är van att jag är glad och sprallig, full av upptåg.
Nu var jag helt stilla och tydligen kritvit i ansiktet.

Jag är glad nu att jag valde åka dit, fast jag visste att det blir en rejäl påfrestning.
Min älskade låg ju med låst rygg hemma hos sig och kom inte iväg nånstans.

Jag fick ju tillsagt vid besök på depån i veckan att det var viktigt att komma då alla bokningar ändå måste betalas.
Så jag gjorde vad jag förmådde.
Var helt slut och gråtfärdig när jag kom hem på kvällen.
Huvudet värkte och magen i totalt uppror.Men jag hade gjort vad jag förmådde för att deltaga.

Undrar hur många det är som förstår vilken kraftansträngning sådana tillställningar kräver från en person med en sådan hjärnskada som jag har, efter utmattningsdiagnos.

Den skada jag fick för snart 5 år sedan är återigen uppriven och blottad.
Jag bär med mig verktygen att bearbeta allt och återvända till vardagen igen, men det tar ett tag.
Jag jobbar på det, i min egen takt, med hjälp av min läkare, min älskade och mina barn.

I det tempo som råder och alla de krav som ställs på en, i jobbet, i livet med familj, vänner och allt.

Att jag inte orkar med detta blir hos många ett problem.
Jag som alltid är så glad och pigg, som jobbar och ställer upp på allt och alla.
Hur kan jag vara så trött plötsligt, inte le och skratta, skämta och busa som vanligt.
Det blir jättefel för en del....de blir helt ställda och vet inte hur de skall vara mot mig.

Där säger jag bara, om du känner att något vill göra så .... Ge mig en kram, säg hej och se på mig.
Det räcker gott!
Jag behöver inte mera.

Anklaga mig inte och kom inte med några hurtiga...Ryck upp dig! eller som en kollega sa: Ja, du är ju kvinna och pallar inte trycket.

Visst...vill du trampa på mig, göra mig illa och rent av krossa mig.
Passa på nu när jag redan är sänkt, det behövs inte mycket då.

Får det dig att må bättre så gör det, men kom ihåg att min väg tillbaka till god hälsa igen, förlänger du med veckor med dina oigenomtänkta ord.
För jag lever ändå i hoppet att du egentligen inte menade ont, utan det var riktat som ett klumpigt skämt, för du kan inte hantera situationen.

Att bli utsatt för sådana kommentarer är jobbigt och det gör också att jag drar mig undan, isolerar mig, gömmer mig för att komma ifrån sådant.

De flesta av mina kollegor kramade på mig och berättade att de saknar mig.Frågade hur jag mådde och lyssnade på mitt svar.
Det kändes skönt för mig.

Jag fixade julbordet och Lördagen, men det kostade mig Söndagen helt.
Huvudvärk som vägrade ge vika.
Inte förrän mot kvällen gav den med sig och då var huvudet tungt.

Gjorde det jag orkade, vilade massor.Tog två tupplurar på soffan.
Fick ändå julens ostpajer gjorda, infrysta och klara.
Klädde min lilla gran.

Kommunicerade med min älskling som kämpade med sin onda rygg hemma i sin lägenhet.
Av olika omständigheter och hänsyn så åker jag inte hem till honom.
Det finns flera människor i vårt liv som vi värnar om.

Han kämpade med sitt därhemma och hade det inte lätt.Vi är ju båda högpresterande individer och när kroppen säger stopp, så skapar det trubbel i vår aktiva värld.

Bara att gilla läget.

Nu är det Måndag morgon och jag har sovit jättetungt.
8 timmar i fullständig medvetslöshet.
Har inget minne av att jag vaknat något inatt.
Huvudet tjuter och pulsen dunkar på.
Jag vet att det kommer krävas en massa av mig idag igen
Vi har möte på jobbet och det kommer äta kraft.

Har intagit min första kopp kaffe här i sängen.Varit in på facebook och delat lite gamla minnen.
Längtar så efter att kunna träna något igen.
Känner mig som en slö, fet valross som inget klarar av.

Straxt frukost och efter det vill jag prova att gå ut en sväng.
På med träningskläder och ut på en promenad, så långt jag klarar.

Sedan kan jag vila resten av dagen om det behövs, innan mötet ikväll kl 18.

Min älskling mår bättre i ryggen och han kommer att jobba.Som tur så har han körning.
Det är inte så tungt som tvätthallen.

Vi får se vad dagen för med sig.
Ett steg i taget, en dag i sänder....

Min stackars tilltufsade gran har nu fått sina kvistar och grenar utsträckta.

Pyntad och gullig står den där nu och strålar

Känner mig verkligen inte tillfreds med tillvaron just nu.
Huvudvärken har äntligen börjat ge med sig, efter tre tabletter.
Känns i magen att jag tagit så pass många tabletter idag.

Var ner till källarförrådet och lämnade av några kartonger som julpyntet varit inpackad i.
Tog då med mig upp min gamla, tuffsiga gran som hängt med i mängder med år.
Den kommer från ett skyltfönster till min xmakes radiobutik som han hade då när vi började träffas på 80 talet.

Det var en reklamgran från märket Saba.På granen satt det blå glänsande stjärnor som det stod Saba på.
Tror att det någonstans finns kvar av stjärnorna.

Granen gillar jag :)
Lagom stor och varje år stuvar jag undan den i förrådet efter att ha plockat bort pyntet.

Just nu känner jag mig själv lika tilltuffsad som Sabagranen.

Trött och sliten.Konstant hungrig....eller mera som ett sug i magen.Beror säkert på att jag har något knas i magen.
Magkatarr eller nåt sånt.

Jobbar nu på, lite i taget med att veckla ut granens grenar så den får sin fina form i slutänden

Julkrubban fick byta plats.
Där den när står är den mera tillgänglig för mina barnbarn.

Vaknade imorse, Söndag 2:a Advent, med huvudvärk.
Som vanligt intog jag kaffe i sängen efter att Ville katt fått sin frukost.

Tog Alvedon mot värken, för det suger sådan kraft att ha ont.
Hjälpte ingenting!
Trycket ökade mot tinningarna ännu mera efter nån timme.
Försökte vila bort det, utan effekt.
Åt en sen frukost.
Ingen skillnad, smärtan kvarstod.

Känns något orättvist att jag som inte ens dricker alkohol, skall behöva dras med en huvudvärk dagen efter ett julbord.

Fick lov att ringa till syrran som jag skulle hälsat på och grattat på hennes födelsedag idag, att jag inte fixar åka någonstans.
Tog en tablett till...

Blir galen av att bara gå härhemma till ingen som helst nytta så jag beslutade mig för att fixa de ostpajer som planerats till jul.

Tog det lugnt, fixa deg.Lät den vila innan fyllning och gräddning.
Låg i soffan medans de gräddades.

Skönt att få någonting uträttat.

Nu är de klara och min skalle sprängvärker!!
Detta kommer inte släppa idag, helt klart...

Lördagen kom och jag vaknade vid 7.30 tiden.
Bestämde mig för att åka till min äldsta dotter med familj, utanför Eskilstuna.

Senare mot kvällningen var det dags för jobbets julbord, så min tid var begränsad.

Lillkillen bakade pepparkakor med sin mamma.
Fick smaka dem till varm glögg.Jättegoda
Hade handlat på Maxi innan jag kom till dem.

Resonerade med min älskling vilken skjorta och slips han skulle ha på kvällen :)
Han skulle bli så fin i skjorta och kavaj med en snygg slips.

Pratade jobb med min dotter.
Jag är så sugen på att prova jobbet inom Socialpsykiatrin som boendestödjare i Eskilstuna.

Åkte hemåt vid 14 tiden.
Var ganska trött då....
I duschen, vilade kort.Åt lunch och började göra iordning mitt hår.

Får då meddelande från kärestan att hans rygg låst sig.
Nu igen!
Detta händer ofta sedan han började med det tunga jobb han har.

Så förbaskat jobbigt!
Just idag när vi skulle på julbord med jobbet.Är det inte det ena så är det något annat som jäklas.

Det var tvärlåst läge för honom och han hade jätteont!
Tog beslutet att åka själv på julbordet och representera oss båda där.
Han hade sonen hemma som hjälpte honom och tur det.

Helt utan någon som helst glädje sminkade och klädde jag mig.
Fick ta till all min viljestyrka och åka iväg, utan honom.
Vi hade båda sett fram emot att få vara lediga tillsammans och ha trevligt med kollegor och varann, på fritiden, inte bara jobbet.

Kollade av då och då så han klarade sig med sonens hjälp.

Samlades på depån för glöggmingel först.De andra åkte sedan bussen och jag tog bilen.
Chefen slog följe med sin bil.
Hon bor i Örebro och åker direkt hem efter julbordet.

Brukshotellet i Hallstahammar var målet för oss.
Jättevackert utanför med eldar och machaller.

Bussen kom straxt efter med resten.Jag hade en kollega med i bilen.Nyopererad i sin handled var det bekvämare att åka bil.

Vi gick in och satte oss till bords.
Försåg oss med mat, medans underhållning pågick av dem som serverade oss.
Fruktansvärt hög volym, så min stressnivå var straxt hög.
Åt av det jag tycker om.God Janssons Frestelse och köttbullarna smakade hemgjorda.

Kollegor frågade efter min käresta och blev ledsna över att han var knockad av sin rygg.
Flera var så glada över att vi blivit ett par och snart flyttar ihop.

Pratade på messenger med mitt hjärta som låg i soffan och hade ont.
Kände mig handfallen.
Kunde ju inget göra.

Kaffe och gottis.
Showen fortsatte och volymen var öronbedövande.Bra föreställning.
Jätteduktiga artister.

Efter ett par timmar var jag helt färdig.
Orkeslös och vit i ansiktet, enligt kollegor som höll lite extra koll på mig då de vet att jag inte är pigg.

Jag och två andra bröt upp vid 21.40 tiden.Vi åkte till Västerås efter att ha tackat för oss.
Lite jobbigt att köra i mörkret.
Släppte av kollegorna på depån.
Åkte hem och nästan stupade in genom dörren hemma.

Jag deltog så gott jag orkade.
Tycker om mina kollegor och fick ju några timmar med dem.

Lägger inte ut bilder på dem här utan deras tillåtelse.

Pratade mera med min käresta.
Ont och låst läge.

Gick och lade mig vid midnatt.