Senaste gången vi var till Ikea så såg jag ett vitrinskåp som jag föll för direkt.
Den fanns inte på lager tyvärr.
Vet inte ens om de får hem flera.

Den skulle vara som gjord för vårt kök.
Funderar på att åka dit idag och se om den inkommit eller om den i skylten säljs om den skall utgå

Sitter i soffan, mitt i natten med mina tankar....
Det är tyst och stilla.
Ljuset jag tänt brinner med en lugn och fast låga.
Tycker om tystnaden.
Känner att jag behöver den.

Har redan sovit några timmar, fyra tror jag att det blev.
Älsklingen kom hem, trött och slutkörd efter sitt kör och tvättpass.
Dessa vidriga pass som tar på honom så hårt.

Snart är det slitet över för hans del då tvätt/städ lejs bort igen.

För min kärestas del blir det kämpigt med nya schemat, där det ingår många tidiga morgonkörningar.
Han är kvällsmänniska....
Jag kommer att få en massa kvällskörningar så det blir samma problem för mig, jag som älskar tidiga mornar.

Känns inte som om vår dröm om en lugn anställning på Swebus blir verklighet.
Oron kokar på jobbet över hela den förändring som blir i våra scheman från mitten av Mars.
Känns otryggt!
Ända sedan jag började i december 2015 så har det varit förändringar och tvära kast i allt.
Inget har vi hunnit landa i innan det rivits ner och förändrats igen.
I mig skapar det en otrygghet när vi inte kan landa i någon som helst ordning och struktur.

Vi avväger båda att ta steget bort ifrån denna arbetsplats.
Behovet av trygghet är stort och det kommer vi inte att få på Swebus.
Det har jag förstått sedan en tid tillbaks.
Känns som att slösa energi på något som inget ger tillbaka.
Dessutom har allt påverkats av olyckorna som skett.
Tre stycken på så kort tid.
Vi känner att detta jobb inte är värt att offra hälsa och liv för.

Så oskyddade som vi sitter därframme på förarplatsen i bussen och samtidigt vetskapen att stressen i jobbet knappast kommer att minska, tvärtom!
Körtiderna tajtas in mer och mer.
Jakten på sekunder är ett faktum.

Branchbyte är aktuellt för oss båda och jag vet flera med samma tankar.
Bussbranchen är ingen framtid längre.

Känns lite jobbigt tycker jag.
Att måst byta jobb igen....
Men jag vägrar att må dåligt när jag tillbringar så mycket tid på arbetet.
Oro tär och det känner vi av båda två nu, jag och min älskade sambo.

Det är en lycka att vi har tryggheten med varann.
Vårt fina boende och vårt nystartade liv som sambos. Vad som än sker så har vi grundtryggheten i varann.

Mycket härhemma får vi gjort tillsammans för att skapa det boende vi trivs i.
Hyllor kommer upp, möbler inhandlas och strukturen tar form riktigt bra.
Vi jobbar på steg för steg med allt.

Våra arbetsdagar är ju långa och jobbiga, vilket gör att tiden vi får till vårt eget är begränsad och båda är vi trötta mest hela tiden.
Känner oss inte riktigt utsövda längre.

Dagens timmar räcker inte till.
Jag själv sover alldeles för få timmar.

Älsklingen jagas av Trafikledningen och kollegor som behöver hjälp med både det ena och det andra, på hans fritid.
Han får helt enkelt inte vara ifred och vara helt ledig.
Det tycker jag, är så respektlöst!

Detta har tagits upp med vår chef men det blir ingen skillnad.
Jakten och pressen bara fortsätter.
Avstängd telefonsignal är resultatet av det hela för att han ska få vara ledig någon gång.

I Söndags låg fyra missade samtal från Trafikledningen i hans mobil ?!
Mejl och pdf filer från kollegor som styr och ställer.

Jag själv har gått ur fb sidan på jobbet och likaså stängt ner enerverande kollegor som inte respekterar min fritid och mina åsikter.
Jag vill inte ha sånt i mitt liv.

I helgen hade vi en söt kille hos oss som älskade lugnet hos oss och promenaderna med sin husse.
Detta behövde även min käresta.
Att få träffa och umgås sin tidigare livskamrat sedan 6 år tillbaks.
Dessa två är ett. Det syntes i deras samvaro.
Han vek inte från sin älskade husses sida.

Stundtals sov han tungt och fridfullt.
Överallt fann han ro :) på mattor, i sin bädd, vid mina fötter.
Han vilade verkligen ut och trivdes.

Så gudomligt söt och snäll, småbusig kille.

Blev tyst härhemma utan honom.
Jag är så tacksam över att han fick tillringa tid med oss.
Det syns att han behövde sin älskade husse och flockledare.

Det får bli med tiden att vi skaffar en egen hundvalp.
Min älskade skall inte vara utan hund.
Det hör till hans liv och personlighet att ha en kompis vid sin sida.

När strukturen i arbetslivet blir av så kommer det en vovve in i vår familj :)
Helt klart!

Ringde under måndagen och pratade säsongsplats för husvagnen.
Det lutar åt att bli Herrfallet i Arboga.
Där är trivsamt och lagom avstånd hemifrån.
Tycker om badet där och gillar deras hundbad också.

Nu får vi bara se hur Swebus ger oss semester.
Känner jag deras sätt att jobba rätt så kommer vi nog inte att få en endaste dag samtidigt.
Lika bra att ställa in sig på detta så blir vi inte besvikna.

Trots oron med jobbet så känner jag mig så glad över livet med min älskade.
Vi har det bra medans vi bygger på vår gemensamma framtid.
Jag njuter av varje sekund med honom och i detta trivs jag även med egentid.
Jag är ju van att leva ensam så denna verklighet är ny och för mig väldigt trygg och energigivande.

Vi samarbetar så bra i allt.
Planerar så lika och tänker på samma sätt. Praktiskt, sunt och ekonomiskt tänk.
Min älskling är stundtals så faschinerad över hur jag tar tag i allt, fixar och löser problem, oavsett vad det är :)
Jag fungerar ju så.
Inget sitter i vägen för mig.

Praktiska lösningar och planering är ju jag i ett nötskal.

Idag Tisdag är jag ledig.
Har ju jobbat en tung helg.

Idag skall jag på besök på ett ställe som kan bli mitt framtida yrke.
Vi får se :)

Nu skall jag krypa intill min käresta i sängvärmen och snarka ikapp med honom, några timmar till.