Min älskling var på kollegans/vännens begravning i Kristinehamn igår.

Han kom hem helt slut och så påverkad av det han upplevde där.
Alla känslor, denna sorg och uppgivenhet.
Varför måste detta hända?
En människas liv som släcks så brutalt.
Alla som blir kvar med sorg och saknad...

Livet liksom stannar upp i eftertanke...

De senaste tidens olyckor inom bussbranchen som drabbat oss, har påverkat mig och flera kollegor på ett jobbigt sätt.

I mitt fall har det försatt mig i en rädsla.
En oro över när nästa olycka skall ske.
Vem står på tur ??

Jag är orolig när jag själv sitter ute i det vansinne som råder på våra vägar.
Totalt oskyddad på förarplatsen i bussen.
I ena hörnet längs fram.
Allra närmast all mötande trafik.

Tre händelser i vår direkta närhet.
Vänner, kollegor och medarbetare har skadats illa, mist livet och blivit avstängda från sitt yrkesutövande.

Jag är själv helt säker på att så mycket av detta som skett, beror på den stress vi ständigt lever under.
Det jagas sekunder och tider hela tiden.
I bussbranchen existerar inte lugn och harmoni längre.

Som förare har du ständigt kniven mot strupen i jakten på tid.

Se bara hur vi har det.
Efter senaste schemaläggningen fick vi 5 minuter extra på Arlanda.

5 ynka minuter som vi skall hinna köra in en eventuell försening, gå på toaletten och städa igenom bussen inför nästa hektiska avgång, åter mot Västerås och förarbyte i flygande fläng, i ordkonflikt med kunder som genast vill in i bussen då vi anländer.

Vi hinner inte ens lasta ur dem som är med från Arlanda innan nästa gäng hänger i dörröppningen.

I detta skall vi då vara serviceminded, klara att hantera krångliga färdskrivare som sitter nere vid nivå av våra knän, med informationstext så liten att den knappt går att läsa....
Allt under stress och press.

Skynda... Skynda!!!
Sekunderna går!

Tid är pengar!
Hinner vi inte lämna Västerås i tid så är förseningen ett faktum på Arlanda och toalettbesöket är bara att glömma.

Jag vill inte mera!!
Jag orkar inte jaga tiden...

Mitt blodtryck är åt helvete och jag sover dåligt.
Känner mig ständigt jagad, trött och uppgiven.

På detta nu också denna rädsla och oro. För mig själv och för min älskade sambo som lever i samma press och stress.

Detta måste få ett slut!

Jag hoppar av denna cirkus så snart jag bara kan.
Jag vill inte mera, det räcker nu

Straxt skall jag ut igen.
Snön yr och jag vet att det blir skitjobbigt att köra och sköta mitt arbete med den oro och rädsla jag bär inom mig

Jag kommer att vara helt slut i eftermiddag när jag kommer hem...
Helt slut, ledsen, uppgiven och med en känsla av att inte ha uträttat någonting av värde

Igår kväll var jag på det absolut onödigaste möte jag någonsin varit på under min arbetsverksamma tid.

Min tid är över i den branch jag jobbar i ... Det finns inget mera jag kan och vill uträtta där
Bortkastad tid till ingen som helst nytta.

Senaste gången vi var till Ikea så såg jag ett vitrinskåp som jag föll för direkt.
Den fanns inte på lager tyvärr.
Vet inte ens om de får hem flera.

Den skulle vara som gjord för vårt kök.
Funderar på att åka dit idag och se om den inkommit eller om den i skylten säljs om den skall utgå

Sitter i soffan, mitt i natten med mina tankar....
Det är tyst och stilla.
Ljuset jag tänt brinner med en lugn och fast låga.
Tycker om tystnaden.
Känner att jag behöver den.

Har redan sovit några timmar, fyra tror jag att det blev.
Älsklingen kom hem, trött och slutkörd efter sitt kör och tvättpass.
Dessa vidriga pass som tar på honom så hårt.

Snart är det slitet över för hans del då tvätt/städ lejs bort igen.

För min kärestas del blir det kämpigt med nya schemat, där det ingår många tidiga morgonkörningar.
Han är kvällsmänniska....
Jag kommer att få en massa kvällskörningar så det blir samma problem för mig, jag som älskar tidiga mornar.

Känns inte som om vår dröm om en lugn anställning på Swebus blir verklighet.
Oron kokar på jobbet över hela den förändring som blir i våra scheman från mitten av Mars.
Känns otryggt!
Ända sedan jag började i december 2015 så har det varit förändringar och tvära kast i allt.
Inget har vi hunnit landa i innan det rivits ner och förändrats igen.
I mig skapar det en otrygghet när vi inte kan landa i någon som helst ordning och struktur.

Vi avväger båda att ta steget bort ifrån denna arbetsplats.
Behovet av trygghet är stort och det kommer vi inte att få på Swebus.
Det har jag förstått sedan en tid tillbaks.
Känns som att slösa energi på något som inget ger tillbaka.
Dessutom har allt påverkats av olyckorna som skett.
Tre stycken på så kort tid.
Vi känner att detta jobb inte är värt att offra hälsa och liv för.

Så oskyddade som vi sitter därframme på förarplatsen i bussen och samtidigt vetskapen att stressen i jobbet knappast kommer att minska, tvärtom!
Körtiderna tajtas in mer och mer.
Jakten på sekunder är ett faktum.

Branchbyte är aktuellt för oss båda och jag vet flera med samma tankar.
Bussbranchen är ingen framtid längre.

Känns lite jobbigt tycker jag.
Att måst byta jobb igen....
Men jag vägrar att må dåligt när jag tillbringar så mycket tid på arbetet.
Oro tär och det känner vi av båda två nu, jag och min älskade sambo.

Det är en lycka att vi har tryggheten med varann.
Vårt fina boende och vårt nystartade liv som sambos. Vad som än sker så har vi grundtryggheten i varann.

Mycket härhemma får vi gjort tillsammans för att skapa det boende vi trivs i.
Hyllor kommer upp, möbler inhandlas och strukturen tar form riktigt bra.
Vi jobbar på steg för steg med allt.

Våra arbetsdagar är ju långa och jobbiga, vilket gör att tiden vi får till vårt eget är begränsad och båda är vi trötta mest hela tiden.
Känner oss inte riktigt utsövda längre.

Dagens timmar räcker inte till.
Jag själv sover alldeles för få timmar.

Älsklingen jagas av Trafikledningen och kollegor som behöver hjälp med både det ena och det andra, på hans fritid.
Han får helt enkelt inte vara ifred och vara helt ledig.
Det tycker jag, är så respektlöst!

Detta har tagits upp med vår chef men det blir ingen skillnad.
Jakten och pressen bara fortsätter.
Avstängd telefonsignal är resultatet av det hela för att han ska få vara ledig någon gång.

I Söndags låg fyra missade samtal från Trafikledningen i hans mobil ?!
Mejl och pdf filer från kollegor som styr och ställer.

Jag själv har gått ur fb sidan på jobbet och likaså stängt ner enerverande kollegor som inte respekterar min fritid och mina åsikter.
Jag vill inte ha sånt i mitt liv.

I helgen hade vi en söt kille hos oss som älskade lugnet hos oss och promenaderna med sin husse.
Detta behövde även min käresta.
Att få träffa och umgås sin tidigare livskamrat sedan 6 år tillbaks.
Dessa två är ett. Det syntes i deras samvaro.
Han vek inte från sin älskade husses sida.

Stundtals sov han tungt och fridfullt.
Överallt fann han ro :) på mattor, i sin bädd, vid mina fötter.
Han vilade verkligen ut och trivdes.

Så gudomligt söt och snäll, småbusig kille.

Blev tyst härhemma utan honom.
Jag är så tacksam över att han fick tillringa tid med oss.
Det syns att han behövde sin älskade husse och flockledare.

Det får bli med tiden att vi skaffar en egen hundvalp.
Min älskade skall inte vara utan hund.
Det hör till hans liv och personlighet att ha en kompis vid sin sida.

När strukturen i arbetslivet blir av så kommer det en vovve in i vår familj :)
Helt klart!

Ringde under måndagen och pratade säsongsplats för husvagnen.
Det lutar åt att bli Herrfallet i Arboga.
Där är trivsamt och lagom avstånd hemifrån.
Tycker om badet där och gillar deras hundbad också.

Nu får vi bara se hur Swebus ger oss semester.
Känner jag deras sätt att jobba rätt så kommer vi nog inte att få en endaste dag samtidigt.
Lika bra att ställa in sig på detta så blir vi inte besvikna.

Trots oron med jobbet så känner jag mig så glad över livet med min älskade.
Vi har det bra medans vi bygger på vår gemensamma framtid.
Jag njuter av varje sekund med honom och i detta trivs jag även med egentid.
Jag är ju van att leva ensam så denna verklighet är ny och för mig väldigt trygg och energigivande.

Vi samarbetar så bra i allt.
Planerar så lika och tänker på samma sätt. Praktiskt, sunt och ekonomiskt tänk.
Min älskling är stundtals så faschinerad över hur jag tar tag i allt, fixar och löser problem, oavsett vad det är :)
Jag fungerar ju så.
Inget sitter i vägen för mig.

Praktiska lösningar och planering är ju jag i ett nötskal.

Idag Tisdag är jag ledig.
Har ju jobbat en tung helg.

Idag skall jag på besök på ett ställe som kan bli mitt framtida yrke.
Vi får se :)

Nu skall jag krypa intill min käresta i sängvärmen och snarka ikapp med honom, några timmar till.

Vi investerar i lampor till vår bostad.
Älskar denna annorlunda design :)

Till köket fick det bli en riktigt kul pryl som går att förändra utseendet på genom att dra i ett par tåtar :)

Jag är helförälskad i båda

Nu har älsklingen och jag bott i vår härliga trea i två veckor.

Under hela denna tid, har vi båda sett och tom hört en katt som finns här.
Jag såg den i ögonvrån redan när jag var här innan vår flytt och plockade med saker in i köksskåpet.

Min sambo har sett den passera bakom mig i vardagsrummet när vi stod och pratade.
Jag själv har nästan snubblat över den då den kom rusande in på kontoret, från hallen när jag var på väg ut från kontoret.
Jag fick lov att ta ett steg åt sidan för att inte gå på den.

För mig känns detta fullt naturligt, då jag upplevt närheten av katter i andra boenden jag haft.

Känns nu bara så extra kul då min käresta upplever samma sak.

Igår hade den varit i sovrummet då han låg i sängen och läste nyheter i sin mobil.
Den hade jamat flertal gånger.
Med närvaro i sovrummet.

Jag skall försöka ta reda på om tidigare hyresgäst haft katt.
Kanske är det den som ännu finns kvar med sin själ.

Detta är en stor och fin katt.
Min Titti och Lovan var ju små katter, så det är ingen av dem.

Sitter i vårt fina kök med ett ljus tänt på bordet och dricker ett gott the.

Tänker på dagarna som gått och på hur mycket vi lyckats åstadkomma under denna tid.

Vårt boende har tagit en fin form.
En hel del kvar att göra givetvis, men grunden är på plats.

Nästa viktiga bit är att få iordning kontoret så dessa förgrömmade flyttkartonger försvinner.
Troligtvis åker vi imorgon till Ikea och köper nån förvaringsmöbel dit.
Älsklingen behöver få sitt klart så han kan verka i sina intressen.

Under Onsdagen satte han upp våra nya, fina sänglampor.
Det blev jättebra.
Jag skall bara sätta upp det som skall på väggen så är det klart sedan.

En vägg i sovrummet behöver målas.
Det var annan färg bakom de lösa garderoberna jag flyttade till kontoret.
Det fixar jag kommande veckor.
En sak i taget.

Sedan skall det upp speglar på hallväggen för att få lite mera rymd där. Gillar inte långsmala hallar som inte gör någon nytta egentligen.

Just nu har vi båda det jobbigt med vårt arbete. Vi trivs inte med den röra som råder.
Nya scheman på gång och tydligen har nåt fel begåtts så de inte stämmer.
Bådar inte gott.....jag hatar oordning och stress!

Verkar inte som det går att landa i trygghet hos detta bolag heller.
Bussbranchen är i gungning totalt.

Under nästa vecka skall jag på ett studiebesök på en annan arbetsplats.
Känner inte för att lägga min energi på något som bara ger mig dålig nattsömn och högt blodtryck.

Vi får se vad detta leder till.

Jag vägrar att bli kvar i något som jag inte mår bra i.
Detta gäller i allt.
Jobbet, relationer och allt övrigt.
Varför slösa på sin kraft på nåt som inget ger tillbaka.

Älsklingen sover sött just nu när jag sitter här och skriver ner mina funderiningar.

Tidigare idag så fick jag veta från yngsta dottern att mitt lilla barnbarn var helt överlycklig efter tiden med oss härhemma.
Hon sov ju över natten innan och följde sedan med mig på första arbetspasset.
Vi trivdes i detta både hon och jag :)
Älskade lilla tösabit.

Hon är så söt med sina gluggar i munnen :) Tre framtänder som släppt nu och nya kommer upp.
Min älskade sambo är så omtyckt av henne då han behandlar henne på ett naturligt sätt.

Hon behöver få leva i en verklighet där hon ser att män inte är elaka, sarkastiska och våldsverkande.
Det är ju den bilden hon har av sin egen far.
Hon behöver få tillbaka tilltron.
Känna sig trygg även med män i sin omgivning.
Mina kollegor var också jätterar mot henne och det gjorde gott.

Inget barn skall behöva leva i oro och rädsla.

Nu känner jag att sömntåget kommer tuffande i fjärran.
Skall krypa ner intill min varma, sovande älskling.
Jag är ledig imorgon och det passar fint.
Mycket att göra och lite ledigt vill jag ju också hinna med :)

Tjingeling :)