Natten som gått blev timmar av medvetslöshet för mig.
Sambon berättade på morgonen att jag sovit tungt, brännhet av feber, så jag hade sparkat av mig täcket.

Vaknade vid halv 6 av att jag hostade våldsamt. Gick upp för att inte väcka min älskling som sov tungt.

Var darrig i knäna och matt i kroppen.
Klibbig ännu efter nattens febersvettning.
Kaffebryggaren blev min första goda vän denna Lördagsmorgon.

Tv:n blev nästa vän med uppdateringar om gårdagens händelse i Stockholm.
En mardröm som var väntad tyvärr.
Varför skulle vi komma undan terror i vårt land, när vi tar in precis vem som helst hit, utan förbehåll.
Allt var bara en tidsfråga..

Drack mitt kaffe och hostade upp nattens ansamling av elände i luftvägarna.

Samlade ihop tvätten och bytte om.
Tog hissen ner i källaren och laddade alla tre tvättmaskinerna.
Mycket tvätt då jag bäddat rent och alla jobbkläder skulle tvättas, bådas uniformer.

Tog mig en lång och välbehövlig dusch innan älsklingen vaknade och vi åt frukost tillsammans.
Båda hostiga och medtagna.

Ner och laddade om tvättmaskinerna och hängde tvätt hemma.
God doft och bra för den torra luften med fukt.
Hämtade upp det sista innan jag tog fram strykbrädan.
Min meditation har blivit att stryka tvätt nu.
Förut var det handdisk, men vi har ju diskmaskin nu :)

Sambon åkte iväg för att ordna med egna ärenden.

Påskpyntade, städade, fixade lunch åt mig själv.
Fick lov att ta hostmedicin och alvedon senare.
Fick huvudvärk och kände att orken är väldigt begränsad idag.

Det är väl ungefär så jag kan beskriva gårdagen och kvällen.

Allt började på morgonen tidigt, då jag inte kunde sova pga hosta, oro i kropppen och känslan av feber.

Kände att min ork inte fanns för någonting längre.
Släpade mig iväg till jobbet med tunga ben på cykeln.
Andningen så tung och ansträngd att någon hastighet inte existerade i mitt trampande.

Kom till jobbet genomsvettig och darrig.
Det var bara att köra igång.
Denna morgon fick jag med en ny kollega som behövde vidareutbildning i vårt biljettsystem samt annan hjälp som han ännu inte tillämpat fullt ut.
Bla microfonteknik, information och annat matnyttigt för att få arbetet att bli smidigare.

En trevlig syssla tycker jag själv då proffessionalism är mitt bord i arbetet.
Jag vill verkligen leverera fullt ut till kund och vara en god företrädare för vårt bolag.
Vi är ett varumärke och det trivs jag med att värna om.

Han var en tacksam "elev" då han vill göra sitt bästa.

Vartefter vi jobbade på och for mot Arlanda med många kunder i bussen så kände jag hur min kropp blev sämre och sämre.
Jag nös i ett, hostade, snorade och kände mig riktigt eländig till sist.

Den förkylning som knackat på dörren, under hela veckan, tog nu över helt.
Jag mådde riktigt dåligt och kände att detta inte håller längre.

Kollegan gav förslaget att han kan köra den andra delen av körningen, efter rast, själv, så kunde jag åka hem.
Ringde min chef och trafikledningen och så blev detta ordnat.

Vi fick förarbyte i Västerås i vanlig ordning och sedan blev jag hämtad av min älskade sambo från jobbet.
Cykla var inte tänkbart.
Den blev fraktad i vår bil.

Kom så hem, helt färdig!
Av med kläder och in något varmt.
Frös så jag skakade.
Bäddade ner mig i soffan med varmt kaffe och filtar.

Älsklingen åkte iväg och hämtade mediciner från Apoteket och straxt efter det var det dags för honom att åka till jobbet.

Jag tillbringade eftermiddagen och kvällen i soffan.
Febern ökade och nysningarna hotade med att spränga skallen på mig. Snoret rann i ett.
Rungande huvudvärk och på det illamående.

Älsklingen ringde från jobbet och hörde efter hur det gick för mig och bad mig ta på nyheterna.
Något hemskt hade hänt.

Gjorde som han sade och blev sedan fast i nyhetsrapporteringen om terrorattacken i centrala Stockholm.
Mina döttrar kontaktade mig och vi slöt upp samtal via telefonen, i det hemska.
Båda tänkte på min älskade som var på väg mot Arlanda.
Alla ville vi ha hem honom igen, bort från ställen där terrorhotet var stort.
Arlanda om något, är ju verkligen utsatt.

Ringde honom och kom till sist i kontakt där han kämpade med att ta sig fram på Arlanda, med alla poliser överallt. Tungt beväpnade.
Det var kaos!
Hans buss blev stoppad tre gånger längs vägen.

Det blev många telefonsamtal under kvällen och jag ville helst ha hem min älskade, i trygghet hos mig.
Oron var fruktansvärd och jag kunde inget göra, där i mitt febertöcken.

Somnade till ett par gånger och vaknade badande i svett, darrig och i en känsla av overklighet.
Var allt en hemsk dröm bara eller hände detta verkligen.
Terror i vår egen vackra huvudstad.

Jag varvade nyhetssändningar med andra program, för att bringa ordning i min hjärna.

Sedan till sist vid 22 tiden, ringer min älskade att han rullar hemåt med bussen och när jag hörde nyckeln i dörren vid 22.30 tiden så blev det stora kramen som tog över allt.
Han var trött, skärrad och full av berättelser från arbetsdagen.

En dag som för mig blev ett töcken i feberdimma.
En overklighet som idag känns jättekonstig....
Som en film på tv...

Jag är personligen så lättad över att min älskade sambo kom hem välbehållen efter sitt arbetspass

Ber för alla drabbade.

Nu har det nått vårt land också.
Oskyldiga dödas och lemlästas.
Till vilken nytta??