Idag 11.14 somnade min lillasyster in.
Hon fick äntligen frid och ro.
Bort från smärtor och oro.

Vila i frid min älskade syster!
Din kamp har varit lång och tung

Min syster och jag på 60 talet

Jag har ju varit uppe sedan 2 inatt.
Sett dagen gry igenom persiennerna i det rum jag vistats i det senaste dygnet, med min cancersjuke syster.

Hon kämpar på med skyhög feber.
Så varm att jag bara klarar av korta stunder att hålla hennes brinnande hand.

Från att igår kväll ha varit kall och skakande i frossa så har hennes temp skjutit i höjden.
Inget biter på febern längre.
Hon får hela tiden medicin intravenöst med två doseringspumpar.

Hon har inte varit kontaktbar sedan 20 tiden igår kväll.

Under natten har jag plockat av henne filtar och på morgonkvisten bytte sköterskan och jag ut täcket mot ett påslakan.
Rummet kyler jag ner stundtals med öppet fönster så den friska morgonluften kommer in.

Nyss hämtade jag lite frukost hos de underbara tjejer som jobbar här.

Tre koppar kaffe har jag hunnit med vid det här laget.
Klockan är snart 7.30 och jag känner mig rätt loj och lite trött.

Syster min ligger och andas snabbt och ytligt.... vilopuls på 170!
Hennes kropp kämpar förtvivlat och det enda jag kan göra är bara att finnas.

Många tankar far i huvudet.....
Känslorna har jag stoppat undan i ett fack bakom hjärtat sålänge.

Vaknade vid 2 tiden av att jag hostade kraftigt och det vägrade ge med sig.
Luften är så torr här i rummet där jag befinner mig sedan snart ett dygn tillbaka.

Ligger i en säng bredvid min lillasyster som kämpar med sin andning, som är kort, snabb och stötig.
Slangen med syrgas hjälper henne och jag hör ljudet från apparaten, utanför rummet, fast dörren är stängd.

Hon har hög feber...

Det känns så overkligt... snart finns hon inte längre med oss här på jorden.
Cancern har tagit över henne fullständigt och det finns ingenting längre kvar att göra, än att ge henne smärtlindring konstant.

Jag hör morfinpumpen surra till ibland och det känns tryggt.
Veta att hon inte behöver ha ont.
Hennes mage och lever är helt angripen av cancern.
Kroppen ger upp mer och mer vartefter tiden går.

Vi fick korta sekunder av kontakt med henne under gårdagen... annars är hon borta hela tiden.
I en värld som vi inte längre når henne i.

Jag hoppas och ber att hon har det tryggt och bra i den världen.
Att inget oroar eller skrämmer henne längre.

Min lillasyster....
Nästan 5 år yngre än mig och nu på väg bort från livet.

Pratade med en av de underbara sköterskor som har hand om min syster här.
Vilka fantastiska människor!
De har så mycket kärlek och omsorg att ge i sin roll.
I livets slutskede som alla befinner sig i här.
Hjärtan så stora och varma.

Det ligger en liten tunn bok bredvid mig på bordet.
Den är bra.... den behövs..

En bra beskrivning av vad som sker i livets slutskede.
Hur det kan se ut, vad som händer den döende och vad man som nära kan göra för att finnas med längs färd.

Även fast jag vet vad som snart skall ske så känns det ändå så overkligt.

Jag valde att stanna natten med min syster så de andra kunde åka hem och vila.
Vi kom alla hit igår morse då de ringt från avdelningen att min syster inte längre var kontaktbar.

Vår mamma, våran bror, min systers två vuxna barn och hennes x sambo.
Hela dagen var alla här.
Jag var hem och ordnade med mat åt oss på dagen och tog hit.
Några timmar senare for jag hem till min älskade, som i sin tur ligger hemma sjuk i feber och kraftig förkylning.
Duschade och åt mat.
Packade väskan och tog bussen hit igen vid 18 tiden då de andra kunde åka hem till sitt och vila.

Kvällen tillbringade jag med att pyssla med syster som då var kall och frös.
Bäddade in henne och efter kvällstoaletten som sköterskorna tog hand om så har jag varit vid hennes sida hela tiden.
Tv:n stod på med naturprogram, tills jag inte längre orkade med mera intryck för den dagen, utan jag valde att göra kväller och krypa ner under täcket.
Låg sedan med ena handen på min systers feberheta axel och somnade till ljudet av morfinpumpens surr vid mitt öra.
Med känslan att hon där fick den lindring hon behöver för att inte lida.

Hon får absolut inte känna någon smärta eller oro.
Den sista tiden måste vara lugn och stilla....