Idag Måndag var jag ledig från jobbet.
Min älskling hade tagit över min körning på morgonen och någon annan fick köra hans kväll.

Vaknade redan vid 4 tiden då han åkte iväg till jobbet.
Tog mig morgonkaffe och vankade sedan omkring i lägenheten, orolig och konstig efter den tunga helg som varit.
Minnesbilder dök upp i mitt huvud och det kändes riktigt jobbigt.

Grät i min ensamhet över det som skett och kände en tomhet inom mig.
Vetskapen att jag aldrig mera får se eller höra min syster.
Nu är hon borta!

Vartefter timmarna gick så klarnade mitt huvud och jag började planera det praktiska med hennes begravning.

Min älskade sambo ringde och hörde hur jag hade det.
Han hade lite jobbigt att lämna mig ensam hemma med alla tankar och känslor.

Ringde min systers förmyndare/gode man som hade hand om hennes ekonomi. Ringde även mamma och hörde hur det gick.
Vi diskuterade en del.

Min yngsta dotter och hundarna kom över vid 10 tden och vi åt frukost tillsammans.
Jag var väldigt rastlös.
Kände att jag ville dra igång allt med begravning och det som hör till.

Ringde Fonus och innan dess till Socialförvaltningen.
Ska få hem ansökningshandlingar.
Begravningar kostar mycket.
Har möte på Fonus på Onsdag.

Det blev många samtal denna dag och fullt med information.

Dagen gick.
Jag bakade morotskakor.
Lagade mat och älsklingen kom hem.
Kändes skönt att få honom till mig.
Vi pratade mycket och letade bra musik till begravningen.

Hade tid för oss två och det kändes så skönt.
Båda har vi farit omkring med annat den senaste tiden.
Så denna kväll behövde vi.

Jag har nu lagt mig då jag måste upp 2.15 för att gå till jobbet imorgon.

Att sitta bredvid och se på när ens egen lillasyster drar sina sista andetag i livet....
Det var en både hemsk och befriande känsla att se, uppleva.

Min lillasyster som varit så sjuk i hela sitt vuxna liv.

Jag kommer inte att gå in på några detaljer utan bara berätta att min syster var psykiskt sjuk och led fruktansvärt av det.
Vi/jag kämpade i många år för att få henne under riktig vård.

Sedan när hon väl kom till så pass god hälsa att hon kunde bo själv med boendestöd, så blev hon sämre i kroppen och orörligare.

Fick byta boende till grupphus och hon trivdes ganska bra där.
Många sjukhusvistelser med allt möjligt i bagaget.

Hon har haft det så tufft igenom alla åren syster min.

Sedan började hon klaga över magvärk och likaså att det kom blod vid toabesök.
Efter lång tid togs detta på allvar och hon undersöktes.
Då uppdagades cancer i tarmar och lever.

Sedan har det gått fort, väldigt fort.
Fanns inget att göra då all behandling skulle påfrestat hennes hjärta för mycket.

Ingen tid gavs men det gick snabbt...
För 3 månader sedan kom hon till Palliativa på Gryta.
Hon fick smärtlindring direkt i blodet och ganska snart även syrgas i näsan dygnet runt.

Vi besökte henne så ofta möjlighet fanns. Jag har varit så mycket förkyld och hostig att det begränsade mina besök.

I Lördags morse ringer vår mor att hon blivit sämre, inte längre var kontaktbar.
Jag släppte allt direkt och tog bussen dit.
Mor kom med min bror.
Min systers båda barn och dotterns pappa min systers x

Vi fick korta stunder av kontakt med henne och var där hela dagen samlade.
Jag ordnade mat åt oss hemifrån så vi fick energi.

Sedan tog jag beslutet att sova kvar natten hos min syster så hon inte var ensam alls.
De andra åkte hem och skulle återkomma Söndag förmiddag/dag.

Vi 19 tiden var vi själva jag och syster min. Jag drog fram säng och lade mig bredvid henne, nära så jag hade kontakt med våra händer.
Sov så i några timmar med morfinpumpens surr varje kvart vid mitt öra så jag hörde henne.
Jag ville inte sova djupt ifall hon behövde mig.
Såg, hörde och kände henne hela tiden.
Natten var lugn.
Hon andades ytligt och snabbt.
Skyhög feber och hon lät lite i sin medvetslöshet.

Sista ögonkontakten hade vi vid 20 tiden på kvällen.
Sedan var hon inne i medvetslösheten helt.Nådde inte upp längre.

Jag gick upp 2 på natten.
Bäddade om hennes feberheta kropp.
Hade fönster öppet så vi fick frisk vårluft in i det varma rummet.

Jag kände att vi inte var ensamma.
Med oss fanns skyddsänglar som vakade över oss båda.
Jag grät inget, bara vakade och vårdade.Fanns för henne den sista tiden i livet.

Mina tankar var många, stundtals tunga.Jag samtalade tyst med Gud och bad honom att låta min syster få slippa lida mera.
Jag pratade med henne om vår far som väntade på henne på andra sidan.
Om alla andra som redan gått över.
Det vilade en fridfullhet över rummet, över oss.

På morgonen när det var dags att pyssla om syster min och ge henne rent på sig så fick jag beskedet att det snart var dags.
Hennes kropp stängde ner funktioner vartefter...
Syrgasen plockades bort då den inte var till nytta utan bara irriterande i luftvägarna.

Vi hade timmar kvar att samlas alla och ta farväl.

Jag ringde min älskade som ordnade att mitt jobb blir gjort morgonen efter.
Sedan min mor och bror.
Att nu var det dags snart.
De kom en timme senare och vi satte oss att bara finnas nära henne.
Ingen fick göra några försök att väcka eller få kontakt.
En fridfullhet lade sig i vår väntan.

Några minuter innan 11 såg jag tydligt hur andningen förändrades helt.
Den var kort, ytlig och nådde inte lungorna mera.
11.14 drog hon sitt sista andetag och blev helt stilla.

Söndag 7:e Maj somnade min lillasyster in för alltid.

Endast 53 år gammal tog cancern hennes liv till sist, efter många år av psykisk ohälsa.

Sorgen är fruktansvärd samtidigt är lättnaden stor att hon slipper lida.
Den ångest och oro hon bar i hela sitt vuxna liv är nu utraderad.
Hon har fått frid....

Vår far finns där och möter henne :)
Det hjälper mig i sorgen