Snart är det semester och både jag och sambon är trötta och sugna på att bara lämna allt och dra iväg nånstans.

Stänga av mobilerna och bara försvinna i en vecka.
Ladda batterierna och stänga ute omvärlden.

Det är ständigt så mycket måsten och krav.
Ständigt människor som behöver få någonting uträttat.
Vad gäller sambons liv så är han en enda, ständig givare, hjälpare och problemlösare för övriga individer runtikring honom.

Jag skulle vilja se en endaste ledig dag som han får möjlighet att ägna åt sig själv.
En enda dag!

Ännu har jag inte upplevt detta under den tid vi levt tillsammans.

För min del har allt lättat upp sedan jag satte stopp för att ständigt vara fixaren av allt och det är några år sedan nu, som jag satte klackarna i backen och helt enkelt talade om att jag har ett eget liv också.

Att min syster nu gått till den eviga vilan gör att flera i släkten får en lättare börda att bära.
Självklart är sorgen och saknaden en börda i sig.
Men oron är borta.
Nu har hon fått ro, behöver inte längre lida och känna ensamhet.

Vi andra kan gå vidare i våra liv.
Hennes barn kan skapa och forma sina liv, utan oro och rädsla över sin mors hälsa och mående.

Livet ser ju ut så.
Vi föds, vi lever under olika förutsättningar och den dagen då vi lämnar allt bakom oss kommer.
Oavsett vi vill eller inte.
Alla ska vi dö...

Det är där jag känner en oro med min käresta, den ständige givaren.
När skall han själv leva?
När tar han sig tiden att göra det han vill och tycker om?

Jag avkräver ingen tid med honom utan anpassar mig efter allt som sker runtikring.
Har lärt mig att inte planera någonting utan jag tar dagen som den kommer och gör det jag vill och kan, efter min förmåga.

Jag är så van att leva ensam och klara mig själv.
Varför skulle jag ställa krav på honom?
Det gör alla andra redan tillräckligt och mer till...

Nu behöver vi ledigt från hela circusen ett tag.
Tid för oss själv men också med varandra.

Som vi jobbar nu så hinner vi knappt ses nåt.

Ledighet önskas!!

Får vi lägga in om det hos alla som anser sig behöva hans omsorger och förmågan att ordna saker??

Är det tänkbart tro?

Kan någon annan tänka sig att ta lite ansvar ett tag?

Jag vet att jag är oönskad hos individer som inte gillar mitt sätt att leva och tänka, men det berör mig föga.
Problemet bär de :) Inte jag.

Jag är väldigt obekväm just nu, det vet jag och står för det också

Ledighet och egentid är nödvändig nu, annars slutar detta inte bra.
En människa kan omöjligt bära allas problem ständigt.

Vuxna människor måste kunna ta ett eget ansvar över sina liv.

Drömmar måste man ha, annars lever man inte.

Drömmar är till för att hålla en flytande i det vardagliga.
Likaså är de till för att förverkligas.
Av en själv... inte vänta och kräva att nån annan gör det åt en

Alla strävar vi efter egna mål och längs färd får vi tampas med olika problem
Bland annan individer som vill ta ifrån oss drömmar vi förverkligat

De är bittra och missunsamma för att någon annan lyckas men inte de.

Vissa individer vill heller inte anstränga sig något, för att nå sina drömmar, utan lägger sig passiva i en offerroll och attackerar dem som lyckas och klarar av att uppnå mål och drömmar.
De saknar själva viljan att kämpa för något.

Sådana har vi också i ledet :)

Människor utan ett eget liv och dessa väljer då att skapa intriger, konflikter och osämja för att ur detta suga sin energi.
Underligt sätt att leva tycker jag.

Varför bråka och skapa oreda om man kan leva i en symbios som fungerar. Som tillför alla parter någonting gott.
Samarbeta och lägga samman de krafter som finns istället för att streta åt olika håll

Underligt beteende i min värld.

Nåja :) Var och en styr sitt liv och sina tankar.
Jag och min käresta väljer att leva på ett sätt som tillför var och en av oss glädje.

Bråka och tjafsa kan andra pyssla med