Vid 6.50 onsdag morgon, hojtade min mobil att det var dags att vakna.
Jag förstod först inte varför den ville väcka, men mindes sedan att jag bokat tvättid klockan 7.
Enda tiden som fanns att få de närmaste dagarna.

Hade så mycket tvätt efter våra semesterveckor att det verkligen var hög tid att få detta fixat, innan jobbet börjar igen på måndag.

Pallrade mig upp.
På med en klännning och ner med alla tre tunga kassar fyllda, till källaren med hiasen vi har turen att den finns i vår trapp.
Sorterade och startade igång tre maskiner med tvätt.

Uppför trapporna, av med klänningen och ner i sängvärmen, intill min älskade sambo.
Ställde väckning en timme senare och somnade om.
Jag var jättetrött.

Sov ca 45 minuter och sedan upp.
På med kaffe som jag sedan njöt av på vår balkong.
Där stod det och väntade blommor som vi inhandlat dagen innan från Burgers Växtgård i Köping, efter vi lämnat av vovven hemma hos sig.
Allt skulle planteras om och balkongen städas.
Detta hade jag framför mig som syssla denna dag, en kär syssla.

Hämtade upp färdig tvätt, laddade nya maskiner och hängde upp de väldoftande, rena plaggen.
Hängde tvätt överallt i vår bostad.
Kärestan var vaken vid det laget och vi åt frukost på balkongen.

Hängde de sista maskinerna tvätt och satte sedan igång med plantering.
Mysigt, rogivande samt jobbigt då det var varmt i solen på balkongen.
Dammsög, skurade bort vägsmuts, möblerade om och ändrade runt så det blev bra.
Älskar våran stora, fina och rymliga balkong.

Efter det blev klart valde min sambo att åka till jobbet för att låna ett vägguttag där för dammsugning av vår bil.
Behövdes efter semesterresorna och vovves färd, med sin vita päls.

Han åkte iväg med en påse med badkläder och ombyte åt mig, då jag valde att gå till jobbet.
Vill komma igång redan denna vecka med att gå den sträckan, på 4.5 km till vår arbetsplats.
Lite småjobbigt och varmt, men kändes bra ändå att få röra på mig ordentligt.

Träffade chefen och kollegor.
Fick lite positiva besked om hösten och med det i bagaget så åkte jag och kärestan, till Björnön så jag fick bada.
Vi hade mycket att prata om vad gäller jobbet.
Ska vi stanna eller lämna Swebus.
Vi funderar vidare och låter hösten komma och ser hur våra scheman blir och hur stora förändringarna blir för depå Västerås då Nobina tar över oss helt.

Vi avaktar ett tag till.
Vore skönt att slippa byta arbetsplats igen men om vår situation blir ohållbar så finns andra jobb.
Vi känner ingen oro.

Båda var vi hungriga så det blev gopizza på ett spontant stopp längs Björnövägen.
Toppengott och mängder med mat som vi tog hem, det som vi inte orkade äta.

For sedan hem och jag sov en kort stund då vi vilade på maten.
Sedan kaffe och pistageglass innan vi åkte ut igen.
Hämtade en kabel som kärestan behövde och inhandlade syrsor till spindelgumman som indikerat att hon var hungrig.

Klockan var då vid 18 tiden när vi kom hem och slog oss till ro för dagen.
Satt i soffan i några timmar och bara degade.
Äldsta dotter och barnbarnet åkte ner till Öland för att vara med min yngsta dotter och barnbarn i deras husvagn
Därifrån kom vackra bilder

Vacker regnbåge mot rosa himmel.

Gjorde kväller vid 23.30 så jag har inte sovit många timmar
Ska straxt lägga mig att sova några timmar till
Känner mig lugnare efter att ha rensat hjärnan lite, skrivit av mig och låtit tankarna flöda.

Sitter härhemma i soffan, tidigt denna Torsdagsmorgon....
Vaknade för en timme sedan och kunde inte somna om.
Älsklingen låg tätt intill mig med sin trygga värme och snarkade gott.

Jag kände mig ledsen och faktiskt riktigt ensam, där jag låg i mörkret.
Ensam med mina tankar och frågor som surrade i huvudet.

Hade under kvällen fått bud ifrån en kär god vän, att en gemensam vän till oss gått bort.
Hittats död i sin bostad....
En ung människa.
Så ung att hon kunnat vara mitt barn...

Denna ödmjuka, vänliga och rara tjej som gav sitt allt för att hjälpa andra i livet som hade det svårt.
Förra året vigdes hon till diakon...

Det känns så ofattbart att hon nu inte längre finns i livet, med sitt vänliga leende, sin godhet och sitt söta väsen.

I min hjärna spinner det igång tankarna om hur sårbart livet är, så skört.
När som helst kan livet slockna för oss, precis närsomhelst!

Jag ser in i det brinnande ljuset...

Tänker på mina barn och barnbarn, min gamla sjuka mamma, min älskade och hans gamla sjuka föräldrar...
Livet är så skört.
Plötsligt kan livet bara slockna för våra ögon.

Tänker på hur livet går vidare efter en människas bortgång.
Det är ju inte mer än veckor sedan som vi i vår familj var på min lillasysters begravning.
Min lillasyster finns inte längre bland oss.
Hon efterlämnade sina vuxna barn, vår mor och x sambo i stor sorg och saknad.

Ändå går livet framåt...
Om än hackigt och knackigt med all den sorg alla bär, men vi lever vidare.

Jag kände där jag låg i sängen, bredvid min snarkande älskling, att jag behöver få ur mig tankarna i huvudet, klumpen som ligger i magen och hjärtat, som ett hårt bowlingklot.
Jag vill släppa ut känslan, gråta ut så den lättar.
Men det går inte...
Det har liksom fastnat.

Livet är så skört...