Köpte med mig en vacker bukett som jag vet att min syster skulle tyckt om.
Åkte till hennes viloplats och stannade där en stund i tankar.

Lät känslorna komma och tårarna rann på mig i förtvivlan över den saknad jag kände efter min lillasyster.

Det känns på något vis så bakvänt.
Hon var min lillasyster...
Nästan 5 år yngre.
Hennes liv finns inte längre.
Vi kommer aldrig mera att ses igen...

Jag har så svårt att få in det i huvudet.

Saknar henne ....

Om några dagar är det 3 månader sedan vi satt vid hennes dödsbädd.
Satt där och såg henne ta de sista andetagen i detta livet.

Lättnaden var stor då hon äntligen fick komma loss från den smärta och ovärdighet hon levde i.

Cancern hade tagit över hennes kropp fullständigt och de sista veckorna blev bara ett töcken för henne, helt i morfinets värld.

Jag tänker på den sista natten
Då jag låg bredvid henne i en säng, med min överkropp i hennes säng så jag hela tiden hade henne intill mig...

Kände hur livet släppte taget om henne stundtals men straxt lät henne andas ansträngt vidare.
Det fanns ingenting längre att göra... Ingenting!

På förmiddagen nästa dag somnade hon in med oss nära runt sig.

Jag är så tacksam att vi fick den sista natten tillsammans, min lillasyster och jag.

Jag saknar henne så!