Vilken tur att jag fick sova tillräckligt natten som var, för inatt blir det inte många timmar.

Det är full fest på den sida som ligger närmast vårt sovrum i husvagnen. I den andra gången.
Samma gäng som flera gånger denna säsong.
Hög musik, skrål, gap och skrik.
Hysteriska skratt och ylande kvinnor.

När alkoholen går in så går vettet samtidigt ut och stänger dörren efter sig....

Jodå... Gå och säg till, tycker du säkert.
Nej det gör jag inte, för jag orkar inte med några konflikter nu.
Min hjärna är trött och pallar inte bråk.

Det är bara att gilla läget och hoppas att det kommer lite regn så de går in i sina husvagnar.
Nu sitter alla utomhus och ute är även musiken.
Kanske musikvolymen sänks eller tystnar snart iallafall då campingägaren brukar hålla efter sådant.

Ska försöka sova ändå.
Natti Natti

Då jag håller mig med lågkalorimåltider och i detta även tränar, så beställde min sambo lite tillskott åt mig.
Tänkte prova det ett tag och se om jag kan tillföra sådant.

Har tagit en shake i förmiddags och det var jättegott med mjuk jordgubbsmak

Efter min sköna morgonpromend och på den ett bad i sjön, så var det dags för ihopplock av sommarboendet.

Ville få så mycket som möjligt rengjort, packat och instuvat i bilen för att ta hem imorgon, till sin vinterförvaring i källaren.

Började med vindskyddet som jag med stor nogrannhet monterade ner.
Drog upp alla pinnar. Lindade snören.
Många av dem alldeles sönderböjda då marken här är så full i sten.
Det var bara att kasta dessa pinnar.
Resten tvättades rent, torkades och packades ner ihop med stänger och vindskyddet.
Så allt är samlat till nästa år
Rent, helt, snyggt och prydligt vill jag ha det.
Blir så enkelt att använda nästa gång.

Fortsatte sedan med att montera ner tvättlinor, skohyllan, förvaring i förtältet.
Rengjordes och veks snyggt.
Serveringsbordet packades ihop.
Tog ner förtältsgardiner som jag kommer tvätta hemma.

Cafegruppen rengjord, inpackad.Parasoll och stativ likaså.
Stolar veks ihop, torkades från spindelväv och annat, in i bilen.
Satte mattor på tork som var fuktiga.
Övriga skakades, rengjordes och in i bilen snyggt ihoprullade. Dessa skall också tvättas hemma, de mindre.

Packade en låda med porslin från köket med omsorg. I mjukt papper så de inte far illa.
Plockade bort allt som inte behövs mera, ur skafferiet och badrummet.
Alla kläder och annat som ska hem.

Gjorde avbrott för att äta köttsoppa till lunch. Åt ett majsbröd till soppan.
Blev lite för mätt.
Skulle tro att magsäcken krympt en hel del.

Fortsatte sedan jobba på tills bilen var full med grejer. Allt noga stuvat och rent.
Så skönt att inte stressa utan jag kunde jobba metodiskt och lugnt.

Bytte då om och gick ner för ett kvällsbad.
Skönt i vattnet och faktiskt var en farfar nere och badade med sitt lilla barnbarn.
Låg i och simmade en bra stund, tills det började kännas kyligt.
Upp och hämta duschgrejer och unnade mig en lång varm dusch i servicehuset.

Välbehövligt efter allt jobb som blivit gjort.
Var ännu inte klar utan det blev disk, soptömning, hämtning av vatten och toatömning innan jag kunde koppla av för denna dag.
Då var klockan 18.15
Jag var hungrig och en burk tonfisk tog hand om den biten.

Kändes grymt skönt att ha allt detta färdigt inför imorgon.
Det skulle bli sämre väder.
Fick nu allt torrt och fint.

Dessutom vill jag imorgon ta en rejäl promenad innan frukost.
Varje minut ledighet såhär, är så värdefullt för mig.
Känner att jag läker ihop i själen och kan ta nya tag nästa vecka på jobbet.

Fortsätta jaga tider....

Gick ner till bryggan efter alla sysslor jag haft och bara satt där....

Lyssnade på ljuden runtom.
Barn som lekte, hundar som skällde, årorna mot vattnet på två båtar som gled över vattnet, med familjer på en liten roddtur.

Förvånades lite över att bara barnen hade flytväst, ingen vuxen.
Nåja.... Det var knappast mitt problem.

Eftermiddagssolen värmde skönt ännu och jag kände mig nöjd med det jag åstadkommit denna lediga Lördag

Saknade min älskling.....

Jag sov ju gott en hel natt.
Som alltid i husvagnen...

Efter morgonkaffet, medicinen och första portionen av dagens energi, så klädde jag mig i träningskläder.
Ute var det friskt och klart.
Luften ca +10 och nästan vindstilla.
Mådde bra och kände att det skulle bli härligt med en längre promenad längs vattnet

Började genast ta bilder, ut över vattnet och på den sköna sensommarnaturen.
Detta är något jag älskar, när hösten knackar på dörren och luften är så skön att andas.

Gick där i mina funderingar och bara lät kroppen andas in den härliga luften.
Benen kändes glada och stegen väldigt lätta.

Detta var precis vad jag behövde efter arbetsveckan som låg bakom.

Tänkte på min älskade sambo som jag saknar hos mig.
Denna helg har vi lite olika uppdrag han och jag.
Han är iväg på fotojobb under fredag-lördag, med övernattning på hotell med andra fotografer.
Söndagen kör han vårt ordinarie jobb.
Förra helgen var han här vid vagnen med vovve och jag jobbade.
Så det är lite ombytt denna helg

Vi ses ju imorgon söndag när jag åker hem igen och han slutar för dagen.

Fortsatte min vandring ända ut till udden.
Vände åter och tog ännu fler bilder.
Blev utskälld av en söt, pigg tjattrande ekorre i en tall.
Den tittade på mig och skuttade på stället när den tjattrade :)
Lilla parvel, så bedårande söt.

Gick ju inte att fånga på bild.

Det blev iallafall 5000 steg i benen enligt mobilen.
Behaglig vandring utan krav på prestation.
En vacker svan ägnade sig åt matletning på botten.
Rumpan rakt upp i vädret då och då :)

Kom så åter till husvagnen.
Bytte direkt om till bikini.
Gick ner till bryggan och steg ner i det kyliga och uppfriskande vattnet.

Ingen annan än jag badade.

Det är sommar och då badar jag.
Så skönt efter min vandring.
Sammet för själen att stilla simma ut en bit och titta mot stranden.
Vattnet omslöt min kropp som en välbehövlig kram.
Älskar naturen, vattnet och stillheten.
Där får jag ro i själen....

Kan andas normalt igen och smärtan inombords avtar sakta men säkert

Vaknade imorse och hade ingen som helst aning om vad klockan var.
Somnade vid 21.30 tiden igår efter att jag tittat på tv, ätit lite extra, bloggat och bara slappat i sängen.
Så skönt med den varma, goa, trygga husvagnen som jag trivs så att boa i.

Var fruktansvärt trött och ledsen i själen över att jag återigen tillät jobbstressen klippa min ork, glädje och hopp över att det kanske ändå ordnar sig.

Det är nog bara att inse, att min tid på nuvarande arbetsplats börjar vara över.
Jag vill inte arbeta under den press som råder.
Jag klarar det helt enkelt inte, utan att gå sönder inombords.

Älskar ju när det är fart och fläkt, mycket folk och jag verkligen får bjuda på det lilla extra.
Då jobbar jag som bäst, då trivs jag och känner att jag uträttar något.

Mina resenärer kommer så ofta fram till mig, tackar, klappar om mig, kramar och berättar hur trygga de känt sig, hur härligt det varit att åka med mig, så mjuk körning och sådan glädje och munterhet i min nogranna information över microfonen.

Jag har fått visitkort stuckna i mina händer av resenärer som vill ha mig som anställd/kollega i deras branch.
Fått höra att jag borde jobba med radio med min röst och gnista....


Men när det blir som nu, en enda jakt på sekunder för att hinna med tidtabellen så känns allt förgäves.

Varför bränna ut min arbetsglädje, servicekunnighet och viljan att hjälpa/stödja och inge trygghet, på något som bara bryter ner mig.

Orkar inte längre bära ansvaret över människors väl och ve när inte jag får de verktyg som behövs för att utföra ett bra arbete.

Som jag jobbade igår....
Håglös, utan glädje och bara gjorde det som jag måste, det kändes så totalt fel för mig som person.
Jag är ingen robot som är inställd på att göra mitt arbete inom tidspress och heller inte gjord av is där skäll, klagomål och resenärers frustration bara rinner av.
Jag förstår deras läge... Vem ska de skälla på om inte mig som är närmast.
Det blir ju mitt fel att inte tiderna håller och förseningar är ett faktum

Jag vill hjälpa!
Ge mitt allt för att resenären skall känna sig trygg.
Jag vill hinna och orka vara genomtrevlig, glad och positiv. Jag Är en sådan personlighet!
Ett varumärke för min egen arbetsplats.

Resenären skall minnas oss, min buss och resan med mig vid ratten, som någonting trevligt.
En upplevelse som de vill ha med sig och veta att oss kan de lita på.

Jag presenterar mig alltid i microfonen då jag ger den fullständiga information som resenären behöver.
Både på svenska och engelska och tom finska :) om jag har flera finska resenärer.
Det ger en trygghet och en känsla av att ha en betydelse hos resenären.

Visste jag att denna bransch ännu är mitt fortsatta liv så skulle jag vilja lära mig detta även på arabiska och spanska.
Allt för att hjälpa och visa att vi bryr oss om resenärens behov i den stund denne reser med oss.

Men som det är nu.
Den känsla jag har inombords är stress.
Jag måste jaga på resenärerna vid lastning av bagage, betalning, visering och ombordstigning, för jag vet att tid inte finns till någonting.
Jag mår skit själv just då!!
Alla är individer med olika förmågor.
Vi arbetar med så många olika kulturer och språk och detta kräver extra omsorg och tid.

Jag vill inte vara en stressad, hård och bestämd bitch vid ratten.

Denna stress tar jag sedan med mig ut i trafiken där jakten på sekunder fortsätter.
Inget får komma i vägen för då förlorar jag tid.
Vid mitt slutmål står en väntande kollega med sin buss och känner samma stress.
Denne har sina tider att passa och jag bara måste komma i vettig tid för anslutningen så det inte drabbar nästa linjesträckning.

Sitter som en spänd fiolsträng vid ratten fast jag vet att bussen inte går fortare för det, eller att hindret framför försvinner.
Men jag gör det ändå, omedvetet och det gör så ont i kroppen efteråt.

I förrgår blev jag riktigt orolig då jag fick en elefant sittande över bröstkorgen.
Hade hög puls, svårt att andas och det strålade en brännande smärta från bröstet, längs med halsen och låg där som ett smärtande spännband.
Det ringde i mina öron, kändes som kolsyrebubblor i fingrar och fötter.
Jag svettades och mådde illa....

Det var då tårarna trängde fram i mina ögon, där bakom solglasögonen.
Det gjorde så ont och jag blev riktigt rädd....

Jag hade en tid att passa.
Redan 12 minuter försenad, anslutning väntade i Västerås och en kollega skulle ha bussen av mig, renstädad och körd till depån.
Jag visste redan att inget skulle funka.... Allt skulle bli vidare försenat och många skulle drabbas.
Både kollegor och resenärer.

Jag hade precis blivit utskälld av en avstigande resenär i Enköping som skulle med ett tåg vidare därifrån.....
Han uttalade kraftuttryck som jag inte ens vill skriva ner här.

Mitt värde i jobbet var lika med en koblaffa i en hage.
Det var känslan i min bröstkorg.
Jag hade gjort allt jag kunde med de tider och verktyg jag har att tillgå och det räckte inte, hur jag än bar mig åt...

Det var då ute på E18 som elefanten tyckte att det var läge att sätta sig på min bröstkorg.

Det är detta jag nu håller på att sonderar här i husvagnen, vad detta otäcka var för något.
Vill jag vara kvar i detta?
Om inte....
Vem vill ha en glaskit som bjussar på sig hos sig som företag, utan att köra slut på mig.

Min arbetsglädje vill jag inte vara utan för så går jag sönder i själen....

Vart tog vettet vägen i vår branch??
Är livet bara en jakt på pengar och tid??

Vill våra resenärer ha det såhär verkligen...
Ha en förare i ständig stress...

Jag hoppas att någon med liknande känslor läser detta inlägg för jag vill så gärna veta om det är mig det är fel på eller.....

Dela detta gärna om du tycker det är värt en eftertanke.

Funderar själv vidare här i husvagnen över mitt läge sålänge

Jag älskar att arbeta som bussförare och vill helst inte lämna branchen.

Jag Är en toppenbra förare.
Men också en människa med själ och hjärta