Direktlänk till inlägg 26 augusti 2017

Sov som en stock :)

Av Sirpa Niva - 26 augusti 2017 08:27

Vaknade imorse och hade ingen som helst aning om vad klockan var.
Somnade vid 21.30 tiden igår efter att jag tittat på tv, ätit lite extra, bloggat och bara slappat i sängen.
Så skönt med den varma, goa, trygga husvagnen som jag trivs så att boa i.

Var fruktansvärt trött och ledsen i själen över att jag återigen tillät jobbstressen klippa min ork, glädje och hopp över att det kanske ändå ordnar sig.

Det är nog bara att inse, att min tid på nuvarande arbetsplats börjar vara över.
Jag vill inte arbeta under den press som råder.
Jag klarar det helt enkelt inte, utan att gå sönder inombords.

Älskar ju när det är fart och fläkt, mycket folk och jag verkligen får bjuda på det lilla extra.
Då jobbar jag som bäst, då trivs jag och känner att jag uträttar något.

Mina resenärer kommer så ofta fram till mig, tackar, klappar om mig, kramar och berättar hur trygga de känt sig, hur härligt det varit att åka med mig, så mjuk körning och sådan glädje och munterhet i min nogranna information över microfonen.

Jag har fått visitkort stuckna i mina händer av resenärer som vill ha mig som anställd/kollega i deras branch.
Fått höra att jag borde jobba med radio med min röst och gnista....


Men när det blir som nu, en enda jakt på sekunder för att hinna med tidtabellen så känns allt förgäves.

Varför bränna ut min arbetsglädje, servicekunnighet och viljan att hjälpa/stödja och inge trygghet, på något som bara bryter ner mig.

Orkar inte längre bära ansvaret över människors väl och ve när inte jag får de verktyg som behövs för att utföra ett bra arbete.

Som jag jobbade igår....
Håglös, utan glädje och bara gjorde det som jag måste, det kändes så totalt fel för mig som person.
Jag är ingen robot som är inställd på att göra mitt arbete inom tidspress och heller inte gjord av is där skäll, klagomål och resenärers frustration bara rinner av.
Jag förstår deras läge... Vem ska de skälla på om inte mig som är närmast.
Det blir ju mitt fel att inte tiderna håller och förseningar är ett faktum

Jag vill hjälpa!
Ge mitt allt för att resenären skall känna sig trygg.
Jag vill hinna och orka vara genomtrevlig, glad och positiv. Jag Är en sådan personlighet!
Ett varumärke för min egen arbetsplats.

Resenären skall minnas oss, min buss och resan med mig vid ratten, som någonting trevligt.
En upplevelse som de vill ha med sig och veta att oss kan de lita på.

Jag presenterar mig alltid i microfonen då jag ger den fullständiga information som resenären behöver.
Både på svenska och engelska och tom finska :) om jag har flera finska resenärer.
Det ger en trygghet och en känsla av att ha en betydelse hos resenären.

Visste jag att denna bransch ännu är mitt fortsatta liv så skulle jag vilja lära mig detta även på arabiska och spanska.
Allt för att hjälpa och visa att vi bryr oss om resenärens behov i den stund denne reser med oss.

Men som det är nu.
Den känsla jag har inombords är stress.
Jag måste jaga på resenärerna vid lastning av bagage, betalning, visering och ombordstigning, för jag vet att tid inte finns till någonting.
Jag mår skit själv just då!!
Alla är individer med olika förmågor.
Vi arbetar med så många olika kulturer och språk och detta kräver extra omsorg och tid.

Jag vill inte vara en stressad, hård och bestämd bitch vid ratten.

Denna stress tar jag sedan med mig ut i trafiken där jakten på sekunder fortsätter.
Inget får komma i vägen för då förlorar jag tid.
Vid mitt slutmål står en väntande kollega med sin buss och känner samma stress.
Denne har sina tider att passa och jag bara måste komma i vettig tid för anslutningen så det inte drabbar nästa linjesträckning.

Sitter som en spänd fiolsträng vid ratten fast jag vet att bussen inte går fortare för det, eller att hindret framför försvinner.
Men jag gör det ändå, omedvetet och det gör så ont i kroppen efteråt.

I förrgår blev jag riktigt orolig då jag fick en elefant sittande över bröstkorgen.
Hade hög puls, svårt att andas och det strålade en brännande smärta från bröstet, längs med halsen och låg där som ett smärtande spännband.
Det ringde i mina öron, kändes som kolsyrebubblor i fingrar och fötter.
Jag svettades och mådde illa....

Det var då tårarna trängde fram i mina ögon, där bakom solglasögonen.
Det gjorde så ont och jag blev riktigt rädd....

Jag hade en tid att passa.
Redan 12 minuter försenad, anslutning väntade i Västerås och en kollega skulle ha bussen av mig, renstädad och körd till depån.
Jag visste redan att inget skulle funka.... Allt skulle bli vidare försenat och många skulle drabbas.
Både kollegor och resenärer.

Jag hade precis blivit utskälld av en avstigande resenär i Enköping som skulle med ett tåg vidare därifrån.....
Han uttalade kraftuttryck som jag inte ens vill skriva ner här.

Mitt värde i jobbet var lika med en koblaffa i en hage.
Det var känslan i min bröstkorg.
Jag hade gjort allt jag kunde med de tider och verktyg jag har att tillgå och det räckte inte, hur jag än bar mig åt...

Det var då ute på E18 som elefanten tyckte att det var läge att sätta sig på min bröstkorg.

Det är detta jag nu håller på att sonderar här i husvagnen, vad detta otäcka var för något.
Vill jag vara kvar i detta?
Om inte....
Vem vill ha en glaskit som bjussar på sig hos sig som företag, utan att köra slut på mig.

Min arbetsglädje vill jag inte vara utan för så går jag sönder i själen....

Vart tog vettet vägen i vår branch??
Är livet bara en jakt på pengar och tid??

Vill våra resenärer ha det såhär verkligen...
Ha en förare i ständig stress...

Jag hoppas att någon med liknande känslor läser detta inlägg för jag vill så gärna veta om det är mig det är fel på eller.....

Dela detta gärna om du tycker det är värt en eftertanke.

Funderar själv vidare här i husvagnen över mitt läge sålänge

Jag älskar att arbeta som bussförare och vill helst inte lämna branchen.

Jag Är en toppenbra förare.
Men också en människa med själ och hjärta

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sirpa Niva - Söndag 22 sept 01:29

Ligger här i sängen, på hotellet i Skövde. Hade lagt mig i bra tid för att hinna få den vila jag behöver inför kommande dags körningar. Det är sista dagen med tjejerna jag kör. Tv pucken och kvalmatcher i dagarna tre. Norrbotten har jag med mig...

Av Sirpa Niva - Söndag 22 sept 00:49

Jag har funderat en del över min lilla goa katt Novas ursprung. Att hon nog inte är här från vår hårda värld Jorden utan måste komma från ett mera kärleksfullare och finare ställe. Hon är så underbar min söta livskamrat. Den vackraste kissetjej ...

Av Sirpa Niva - Söndag 22 sept 00:26

Fredag morgon tidigt fångade jag denna soluppgång över Skövde, från mitt boende på Billingehus. ...

Av Sirpa Niva - Söndag 22 sept 00:24

Redan Fredag morgon tidigt var jag ut i omgivningarna och gick. Hittade fantastiska träningsspår och följde stigar till utsiktsplatser. Grillplatser i flertal runt den lilla sjön. Värt ett besök om man är i närheten. Ett nytt rekreat...

Av Sirpa Niva - Söndag 22 sept 00:10

Det är så fint gjort för barn här i skogen på området. Inbakat bland trningsspåren finns en Skogsmullevandring för barnen. Även jag som vuxen tyckte mycket om att gå den och lära mig om djuren, växterna och mycket mera. Mulles bostad fanns och ...

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2
3
4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14
15
16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31
<<< Augusti 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minatankebanor med Blogkeen
Följ minatankebanor med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se