Gick upp nyss ur min säng.
Kände hur lederna värkte och kroppen skrek efter nåd.
Det var som den ville tvinga mig till att bara ligga stilla, vilket inte gick då det gjorde så ont överallt.

Gick upp och tog mig haltande till toan, vidare köket och kaffebryggaren.
Varje led värker i min kropp!
Hostig, täppt i luftvägarna och rosslig i halsen.

Kändes lite bättre efter jag rört på mig en stund.
Men jag är glad nu över att jag lyssnade på min kropp och mina döttrar, som inte ville att jag skall jobba förkyld och eländig igen, som jag gjorde första veckan på Arlanda för två månader sedan.
Jag minns hur tungt det var.
Hur jag stupade isäng hemma, utan att orka något hemma.

Nu har jag sjukskrivit mig.
Det kostar pengar, men valet finns inte, om jag skall fixa detta utan att helt stå på öronen.

Sitter nu i soffan och tänker på hur denna Julhelg varit.
Det har varit härligt att vara med mina barn och barnbarn.
Maten har varit fantastisk och jag har säkert gått upp en del i vikt av allt ätande.

Men vilan!
Vart tog den vägen?
Vilan försvann någonstans i en oro och ett pusslande för att få krafterna att räcka till.
Dessutom hade jag hela Julen sådan huvudvärk att jag gick på tabletter.
Konstiga smärtor i kroppen som flyttade på sig från dag till dag. Yr och känslig för höga ljud.
Allt tyder bara på att jag är inne i en stresscirkel igen, trots att jag valde att ändra min livsstil.

Jobbet suger min kraft.
Att hela tiden vara på allerten, växelvis i tärande kyla och blåst, för att i nästa stund vara inne i värmen bland mängder med stressade människor på resande fot.
Att inte få någon ordentlig rast och vila i detta gjorde ju knappast saken bättre.
Lyfta, släpa, dra för att lasta ur och i bussarna. Stelfrusen ända in till märg och ben, varje arbetsdag.

I körning av buss, behöver jag inte frysa så förbaskat.
Bara på morgonen nån timme när vi måste ta ut iskalla bussar från depån.

Jag vet inte längre råd...
Vad ska jag göra på Swebus för att inte tappa orken helt.
Allt är ett enda slit bara.
Kollegor är osams i frustration över en jobbig situation där ytterst lite fungerar.

Pengar läggs på vatten och pepparkakor, godis, rabattkuponger till kunder.
Istället för att läggas där de behövs för att få saker och ting att flyta för förarna.
Det rullar kalla, trasiga bussar med blinkande varningslampor, utan att åtgärdas, vecka efter vecka.
Schemat är huller om buller.

Se bara min käresta som jobbat Julen.
Han var ledig Julafton.
Tjänstgjorde 12 timmar på Juldagen.
10 timmar på Annandagen.
Tjänsterna omgjorda så inget stämde i schemaläggningen.

Han ligger nu och sover, helt slut efter de två dygn som gått.
Han ska ut igen idag på en 10 timmars tjänst.
Alltså 32 timmar på tre dygn!!!
Detta kan ju inte vara rätt??!! Vi går båda på fast schema.

Får en arbetsgivare suga ur en människa dennes krafter så?

Likaså jag själv.
Mina dagar på Arlanda har varit, med resan dit och hem 10-12 timmar varje dag.

Tacka sjutton för att jag är sjuk.

Det lutar återigen åt att vi kommer lämna detta.
Vi orkar helt enkelt inte kämpa dag för dag i resten av vårt arbetsverksamma liv på detta viset.

Nu kommer jag inte att plåga min kropp utan den ska få vila.
Kommer att ägna denna dag åt att vila, sova, äta och om jag orkar, börja plocka bort Julen härhemma.

Min ambition är att gå åter i arbete så fort kroppen klarar det

Vi får se vad som händer....

Inatt sov min dotter, barnbarn och Bassen Ludde hos oss.

Jag vaknade tidigt, så efter kaffe och bloggande, gick Ludde och jag ut på morgonpromenad i grannskapet.

Vi gick i snöfall, vilket inte var så jätteskönt, då det var blötsnö.
Det blev vitt på marken iallafall.
Ludde var pigg och glad.
Han läste nyheterna i kvarteret på varje sten, stolpe och buske.

Stundtals sprang vi ikapp så han fick röra på sig ordentligt.

Efter en dryg halvtimme gick vi hemåt, till hans sovande matte och lillan.
Han fick lite morgongodis då det ännu var för tidigt med frukost.

Jag var frusen och hängig.
Ont i huvudet direkt på morgon och det gav sig efter tabletter.

Idag fick vi glada besked ifrån Strömsholm, vad gällde Lilly, min dotters Basset.

Lilly fick ju akut starr och tappade synen under stor smärta.

Hon kom in på sjukhuset vid 3 tiden, Juldagsmorgonen.
Behandling sattes in direkt och det gick upp och ner, hur hennes kropp svarade.

Idag hade det vänt rejält då de även hittat en infektion i henne som sattes under behandling.
Hon kvicknade till ordentligt och synen återvände på båda ögonen.

Så från att först ha haft domen över sig, att mista båda ögonen till att få komma hem, med medicinering i bagaget, var steget stort och glädjande för framförallt hennes matte.

En mycket medtagen och trött Lilly kom hem hit till sin mormor, idag vid 17 tiden.
Vi alla firade Jul hos mig idag så därför kom hon hit först, för att några timmar senare åka hem med sin familj.