Alla inlägg under januari 2018

Av Sirpa - 24 januari 2018 22:43

Igår kväll och natt när jag var vaken och tittade ut, föll det snö i mängd.
Säkert kom det ner över en decimeter bara under kvällens sena timmar och det fortsatte.

Det var ljust och vackert ute.
Riktig vinter.

Nu när jag tittade ut för en stund sedan så ösregnar det och blåser storm.
Snön kommer att vara borta imorgon om detta håller på hela natten.

Lade mig i soffan så kärestan får sin välbehövliga sömn.
Jag mår inte så bra just nu.
Ont i huvudet som jag släpat med mig hela dagen, från natten innan.
Det lättade nån timme på förmiddagen och kom sedan tillbaka igen.

Är så trött att det snurrar i huvudet.
På gränsen till illamående.
Det är lite för mycket som hänt nu och jag har inte riktigt orken till detta.

Hoppas torsdagen kan bli lugn.
Det behöver jag.
Får dessutom veta imorgon om det kan finnas någon arbetsuppgift jag kan göra, några timmar om dagen.
Blir knäpp härhemma.
Isåfall kan jag börja på måndag om det löser sig med besluten och alla berörda tycker att det är av värde att jag gör det jag orkar.

Vi får se.
Ska kolla på tv en stund och försöka sova sedan, trots yrsel och värk

Av Sirpa - 24 januari 2018 22:16

Var in ikväll i appen från Försäkringskassan för att kolla om de kommit någonvart.

Jodå... Där låg uppgifter om ansökan av sjukpenning.
Med en himla massa saker att fylla och och med heder och samvete intyga att uppgifterna var sanningsenliga och korrekta.

Jag räknade på årsinkomst noga, fyllde i vad som felade mig i hälsan, varför jag inte kunde arbeta osv osv osv...
Det hela avslutades med att jag fick med mitt bankid ännu en gång bekräfta och intyga alla uppgiter.

När detta var gjort så kommer det upp att något gått fel och att de beklagar det inträffade...

Suck!!

Jag orkar bara inte gå igenom allt en gång till ikväll.
Jag har fyllt i allt korrekt och dubbelkollat innan jag skickade.

Ändå är nåt knas...

Snälla rara!! Låt mig bli frisk så jag slipper denna nedvärderande behandling.
Känns som att jag är en brottsling mitt i allt som redan är nog så jobbigt.

Jag hoppas verkligen att det var nåt knas på sidan bara för om inte de uppgifter jag angivit inte duger så vet jag inte vad mera som måste till.

Jag är trött och yr i huvudet så jag mår illa.... Hatar dessutom att vara beroende av andra.

Av Sirpa - 24 januari 2018 12:25

Denna dag fick verkligen en början som fick mig att gå ner i fotknölarna och känna in verkligheten.

Sov hårt de timmar som blev, efter att ha fått det befriande beskedet om min egen hälsa igår.
Hjärtat tickar vidare utan nödvändig åtgärd.
Livet skapade en ny förgrening som känns väldigt positiv för mig och mina nära.

Vaknade inte ens när min käresta gick upp för att åka till arbetet.
Inte förrän ett par timmar senare och då av rungande migränhuvudvärk.
Säkert pga den anspänning och oro som hängt med ett tag, släppte under gårdagen.

Tog tabletter och slöt ögonen igen, somnade till kort, för att sedan vakna av att värken börjat klinga av.

Tyckte mig höra tidigare att det kom in ett meddelande i mobilen och den tog jag till mig där i mörkret.

Det som låg där och väntade, fick mig klarvaken och hjärtat snörde ihop sig i en knut som fick tårarna att bryta fram.

Meddelandet kom från mitt x C i Örebro, där han lät mig veta att vår vän som kämpat med cancer i flera år, nu lämnat det jordiska och blivit en ängel.

Hon gick bort den 19/1.

Ännu en människa hade fått lov att ge upp för cancerns helvetiska klor.

Satt i sängen och lät känslorna bara komma.
Så förbannat orättvist, som det alltid är, oavsett vem som går bort alldeles för tidigt.
Sådan sorg hon efterlämnar till sin make att bära. Mina tankar var förvirrade och fladdrande fram och tillbaka mellan sorg och befrielse.
En människa hade fått lämna smärta och plåga, gå vidare till nästa liv, eller evigheten, vilket det nu är.. Ingen vet.

Döden är skoningslös och samtidigt befriande i många fall där bara smärta råder. Utan något som helst hopp om bättring. Behandlingen var förgäves som hon genomled.

Lotta blev 58 år år gammal.
Vi är födda samma år hon och jag 1959.

Svarade x et på det besked han leverade. Tackade för vänligheten att dela med sig av sorgebudet.
Vi resonerade om att deltaga i avskedet av Lotta i Februari och jag kommer att åka dit om min egen ork bara tillåter det.
Skall prata med min sambo i eftermiddag om det.

Hela förmiddagen har jag sedan gått i eftertanke. Jag minns Lottas alla ord och inlägg när jag och hon hade våra diskussioner på messenger och fb.
Vi tyckte olika om saker och ting och det gjorde att hon fick mig alltid att tänka till en extra gång i olika val och inställningar i livet.

Gillade hennes lite rebelliska attityd.
Hon hade inga krusiduller för sig utan sade som hon kände och tyckte.
Sådana människor tilltalar mig.
Som är raka och ärliga.

Sådan var Lotta. Så minns jag henne.

Jag funderade mycket över mitt liv idag, hälsan och kampen som råder inom arbetslivet.
Allt som både jag och sambon bär ständigt.
Min egen lillasysters död kom också upp som en sorg och smärta i mitt inre, som jag lät flyta ut i tårar.

Tårar och gråt, samtal och frågor, levererade rakt ut i luften, högt för sig själv, hjälper att komma vidare.
Så jag pratade på högt, med Lotta och med min syster.

Tårarna rann och det som gjorde ont kom ut med det salta som rann nedför mina kinder.

Jag åt min frukost, tände ett ljus på bordet, pratade med macka i munnen. Tog en dusch, pratandes med vattnet rinnande i ansiktet.
Någonstans ur själen fick jag svar på frågor och det kändes befriande på något vis.

Döden är inte skrämmande för mig.
Det är en naturlig del av livet.
Det som skrämmer är saknaden...
Insikten att den människa, eller det djur man saknar, aldrig mera kommer att finnas framför en, fysisk.
Inga kramar kan ges eller fås, inga leenden kan levereras.

Det blir så tomt liksom när någon lämnar oss helt och hållet.
Minnena finns ju kvar och dem gäller det att vårda, låta bubbla fram närhelst de vill komma fram.
Samma sak med tårarna...
De måste få komma ut. Inte sväljas eller tryckas tillbaka.

Lotta kommer alltid att vara den lilla runda, goa tjejen som plirade på en innanför glasögonen och log lite snett.

Ingen bet henne på näsan :)

Jag kommer också att minnas hennes inlägg där hon skrev om hur många ägg hon stått och stekt till de supergoda mackorna vi fick efter att ha deltagit i loppet på Nyårsafton i Nora.

Kommer att sakna dig tjejen!

Vi ses sedan när min tid är över här på jorden. Din bortgång fick mig att tänka på värdet av att få leva. Tack min vän!

Hälsa syster min.

Det brinner ett ljus på balkongen i lyktan.


Hälsningen du lämnade via din älskade make på fb känns bra.
Vi vet att du var klar här och flög vidare.....

Av Sirpa - 24 januari 2018 09:51

Hade skrivit ett jättelångt inlägg nyss och gick ur för att söka ett foto....
Går in igen och inlägget är borta!!

Va sjutton gör jag för fel då det blir så?
Det är inte alltid men händer säkert var 20:e inlägg
Kan någon förklara??

Av Sirpa - 23 januari 2018 23:05

Denna dag blev något helt annat än jag trodde och oroade mig över från början.

Tog bussen till Sjukhuset och Hjärtmottagningen. Kände mig yr i bussen och nästan illamående.
Var så orolig över hur jag skulle bli bemött på mottagningen.

Kom in ganska snabbt till en helt underbar läkare.
Charlotte Hammar.
Hon lyssnade verkligen på vad jag hade att säga och ställde frågor hela tiden.
Gav förklaringar på de olika symptom jag hade.
Med hjärtats oregelbundna slag, smärtan i bröstet och andra förklaringar vad gäller hjärtats funktioner.
Klaffarna, hur de jobbar och vilken deffekt jag har i mitt hjärtas klaff.

Mina värden var helt ok.
Hjärtat var normalstort och jobbade på bra, enligt ekg och blodproverna visade inte på några markörer att hjärtat skulle må dåligt av den skada min klaff har.

Hon misstänker mera åt att det jag lider av nu, med yrseln, andfåddheten och orkeslösheten, har något med lungorna att göra.
Syretillförseln och funktionen i lungorna.
Hostan likaså, att det hör ihop med lungorna.
Så hon skulle ordna remiss vidare för ordentlig genomgång och test av lungorna.

Då jag tränat så mycket i mitt liv, inte rökte och inte drack alkohol så fanns det all anledning att låta kolla allt noga.
Något är knas och det tar vi reda på.
Vi pratade en del om stress och dess påverkan på våra kroppar.

Kände mig lättad och glad när jag tackade och tog henne i hand.
Mitt hjärta behövde ingen vård, inte nu iallafall.
Kanske aktuellt i framtiden.

Kändes så skönt.

Nu är det bara att gå vidare i sökandet av det som tar ner min ork.

Ringde min älskade sambo som precis slutat jobbet och han hämtade mig.
Jag var trött och yr, men så glad över dagens läkarbesök.
Han var också så lättad över att min pump inte behöver renoveras, ännu.

Fantastisk läkare på Hjärtmottagningen.
Tack du goa människa!
För att du tog dig tiden jag behövde.

Av Sirpa - 23 januari 2018 17:48

Besöket på Hjärtmottagningen idag blev en glädjens samtal.

Jag idisslar det själv ett tag innan det blir ett mera ingående inlägg.

Lättad och glad är jag och sambon

Av Sirpa - 23 januari 2018 08:29

Var ju uppe en stund imorse när sambon åkte till jobbet.
Jag var jättetrött men kunde inte sova av oron inom mig.

Lyckades till sist att somna om, in i en dvalalik sömn, som jag slets ur av en hosttattack så jobbig att jag satte mig upp, sovande troligen.
Kändes som jag skulle kvävas.

Hostade ett tag och det kommer hela tiden upp nån vätska.
Inte som vid förkylningshosta, utan mycket tunnare.

Det är ju sådan hosta jag släpat på i över två års tid. Den kommer och går.
Beroende på hur jag mår i övrigt.
Är jag trött och slut så är hostan värre.
När den är riktigt ihärdig så får jag som kolsyrebubbel i fingrarna och till sist yr rejält.

Hoppas jag får chansen att ta upp även detta idag, för jag misstänker att det hänger ihop med klaffen och lungorna.

Gud så jag önskar och ber att den läkare jag träffar idag, har tiden att lyssna på vad jag berättar.
Så det inte blir som tidigare...
Stress stress och ut igenom dörren med huvudet fullt av frågor.

Den enda läkare som tog mig på allvar var den jag kom till för hostan då över 1 1/2 år sedan. Han tog de prover som behövdes och då hittades klaffelet.
Likaså att jag hade högt blodtryck.
Sedan försvann han från den vårdcentral jag gick på och mitt ärende hamnade mellan borden.
Klaffen skulle kollas varje halvår och det glömdes bort.

När jag själv ringde 9 månader senare och frågade om detta så fick jag komma in på ultraljud, 12 månader efter det första.
Så bra blev det!

Då var jag en bra bit ner i orken redan och kroppen bråkade emot mig ständigt vid ansträngning.
Jag gav mig inte utan stretade emot kroppens signaler....
Löpningen hade jag redan lagt på hyllan men jag gick eller cyklade många mil i veckan.
Gymade ett tag också men det räckte inte orken till efter slitiga, stressiga arbetsdagar.
Bara att lägga bort det med.

Där står vi nu!

Total nergång av kroppen.
Sökt läkare gjorde jag hela hösten och motades bara åt sidan. Jag orkade ju jobba så då togs inget på allvar....

Förkyld gång på gång...
Sjönk längre och längre ner i orken.

Så jag är så j...a rädd att inte tas på allvar idag heller så jag har kramp i magen.

Om tre timmar går jag ut till bussen och åker till sjukhuset.

Av Sirpa - 23 januari 2018 04:22

Denna natt har varit orolig och i stort sett sömnlös.
Ville katt har sovit tätt intill mig och riktigt tryckt sin lilla varma kropp så nära det bara gått.
Det är hans sätt att lugna, trösta och ge energi.

I helgen gjorde han på samma vis med sambon, som hade så ont i sin kraschade rygg. Ständigt nära, värmande, lugnande och manande till vila.

För min del beror oron på dagens kommande besök på sjukhuset.
Är så himla rädd över att inte tas på allvar.
Att jag bara hamnar i sjukskrivningens klor och ingen åtgärd i sikte.
Jag är ju kvinna och snart 60, så det är ju lågprioritet.
Har ju hört det från andra att vårt värde inte är så stort. Kvinnors hjärtproblem tas inte på allvar.

Såg ju när jag var på provtagningen förra veckan att det bara var män på Hjärtmottagningen. Jag var enda kvinnan.

Hörde från en kollega igår som ringde oss och hörde hur vi mådde, att det är kaotiskt på jobbet. Ingen ordning på någonting och turer ställs in.
Mängder med externa bolag kör åt oss.
Vart är våra egna anställda?
Är det fler än jag som står på öronen tro??

Jag är livrädd att hamna i en sådan stressig röra med den ork jag har idag.
Bara tanken ger mig hjärtklappning. Det vore ett effektivt sätt att ta död på mig iallafall.

Gick upp en stund med sambon som gjorde sig klar för dagens arbete.
Han skulle börja 4.27, min älskade, som är kvällsmänniska och hatar tidiga mornar.
Nuförtiden är det 75% morgontjänster då företaget valt att ha kvällstjänster utanför schema så de lättare får andra att köra dem.

Ett effektivt sätt att skrämma bort fastanställda.

Ja... Oron är stor för framtiden i det jobbet.
Ingenting känns tryggt och stabilt.
Jobb finns överallt och vi ser oss om efter annat.
Båda är vi i den åldern att vi känner hur trygghet är viktigt för oss.
Stress och oro gör människan sjuk bara.

Idag får jag förhoppningsvis veta vad som felar i min kropp.
Om det är klaffen som ställer till med allt elände för mig, eller om jag bara är inbillningssjuk.

Ska försöka sova lite iallafall så jag orkar ta mig med buss till sjukhuset.
Jag får en kvinna som läkare och det känns på något sätt lite tryggare.
Vet inte riktigt varför, men så känner jag.

Söker efter positiva strån att greppa.

En månad har jag snart varit sjukskriven.
En hel månad som min ork varit på minus och kroppen skriker efter hjälp.
Vilan räcker inte, något mera måste göras.



Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17
18
19
20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31
<<< Januari 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards