Alla inlägg under januari 2018

Av Sirpa Niva - 22 januari 2018 17:05

Benmusklerna sade... Detta känner vi igen, men vi orkar inte just nu.

Kände när jag satt i soffan att jag måste ut en stund, som att jag höll på att kvävas inne.

Bytte om och gick ut i kvarteret.
Kändes härligt att bara få andas frisk luft.

Min kropp och knopp är ju van att röra på sig rejält dagligen.
Nu räckte inte orken långt.
Gick väl kanske 1 km totalt och var helt färdig vid porten hemma, andfådd och darrig.
Bara av att gå i ett för mig långsamt tempo.

Kom hem till väntande sambon och hostade en bra stund efter att jag bytt om igen till inneplagg.

Herrejävlar vad jag känner mig ynklig!!!

Skönt ändå att komma ut en stund.
Ska ta en liknande sväng imorgon också.

ANNONS
Av Sirpa Niva - 22 januari 2018 13:03

Jag har aldrig bekymrat mig för rynkor i ansiktet eller andra synliga åldertecken.
Det anser jag är bara bevis för att man levt sitt liv.
Varje rynka är en erfarenhet rikare.

Nu har jag bara under den senaste månaden sett mängder med små, tunna, nålfina rynkor, som dykt upp vid ögonbrynen och näsroten.
Ser att de kommer sig av att jag drar ihop ansiktet i oro och trötthet.

Känner också att allt det som sliter i mig just nu, även påverkar min syn.
Jag blir fort trött i ögonen och ser sämre när jag läser.
Ser inte längre alls att läsa utan läsglasögonen.

Kanske påverkar det också att jag drar ihop ögonbrynen så hårt och ofta.

Ögonen har tappat gnistan helt och jag ser bara grå och trött ut.
På kvällarna dyker det upp även blåröda fåror från ögonen och ner mot kindbenen.
Runt ögonen är jag ofta mörk.
Ansiktet gråblekt.

Försöker jag le i detta så följer ögonen inte med alls. Blir mera som en trött grimas.

Fröken Niva har slocknat, tillfälligt.

Säkert till någras glädje då jag vet att det finns människor som vill att jag inte skall vara så framåt och pigg.
Min glädje över livet har fiender och de lär ju jubla då de läser detta.

Just nu lever jag ett zombielikt liv i mitt mående.
Men jag vet att om jag bara får den hjälpen som behövs för att komma åter, så kommer dessa individer som vill mig ont, att bli besvikna.
För jag kommer tillbaka!
I min fulla prakt igen och med en bestämdhet över att inte tillåta mig gå ner så i orken som nu, innan jag söker hjälp för hälsan.

Livet och hälsan kommer att stå på rad 1

Mitt liv, familjen och sambon är viktigast för mig.
Sist kommer jobbet.
Lyckas jag ta mig åter till busskörningen så kommer detta bara att bli ett levebröd.
Ingenting annat.

Jag kommer med tiden att byta yrke.

Stressen får inte ta död på mig och min glädje över livet.

Aldrig mera!!!!!!

ANNONS
Av Sirpa Niva - 22 januari 2018 10:50

Denna morgon började vid 6.30 tiden.
Vaknade efter en lång natt i fullständigt medvetslös sömn.

Fattar inte hur mycket jag kan sova.
Igår tog jag två tupplurar på vardera 1/2- 1 timme och ändå sov jag tungt hela natten.
Över 9 timmar
Alltså 11 timmar på ett dygn och ändå är jag inte fysiskt aktiv i mer än det som jag uträttar hemma.
Ett besök på kyrkogården igår var det enda utomhus.

Gick upp imorse och gav Ville katt mat.
Tog på kaffe och mina tabletter.
Kände mig knepig i bröstet.
Blev andfådd för ingenting och hostade.

Hade bestämt redan igår att jag skulle färga utväxten i håret. Så efter kaffet tog jag itu med det.
Det var jobbigt att hålla armarna uppe så långa stunder.
Fick lov att ta ner dem och vila emellan, sedan fortsätta.

Jag blir arg och frustrerad över att vara så kraftlös. Färga håret är väl ingen match i vanliga fall.
När det var klart satte jag mig andfådd, med visslande öron i soffan och pustade.
Det högg i bröstet... Säkert inbillning.

Sambon gick upp och vi åt frukost.
Ingen av oss direkt hungriga.
Han fick ett jobbigt samtal om föräldrarnas situation och måste straxt ge sig av till Köping för att ordna med detta.
Mamman ligger återigen på sjukhus.
Förra veckan var det pappan
Allas vår fixarfrasse rycker ut som vanligt!!
Han ska räcka till åt alla håll och kanter.
Även när han själv inte mår bra. Det tar ingen hänsyn till.
Så han haltade iväg med sin trasiga rygg, ut till bilen och iväg.

Jag duschade av mig färgen och återigen samma sak.
Orken i armarna tog slut och jag flåsade som ett ånglok i duschen.
Blir gråtfärdig av denna situation....
Satt sedan och hostade lungorna blå när allt var klart och jag satt med håret i en handduk.

Vägrar gå omkring med grå hårbotten och se det varje gång jag passerar en spegel.
Jag vill inte vara en grå zombie!
Så nu är det fixat, även fast det tog mina krafter.

Plockade i köket efter att ha vilat en stund.
Hostan avtog men jag var andfådd.
Det ville inte ge sig...

Skalade potatis, morötter och andra rotfrukter. Gjorde en soppa till att äta sedan på lunchen. Blir halvt galen av att gå passiv härhemma också.

Oron för morgondagen gnager i mig.
Jag behöver ta bussen till sjukhuset då sambon jobbar.
Han väljer att jobba fast ryggen inte är bra på långa vägar.
Kommer ha stödbältet på sig för att klara det.

Vi känner en press på oss då båda är hemma och sjukskrivna.
Förlorar så grymt mycket på det och dessutom har vi ingen aning om när jag kommer få några pengar alls, då det ligger på Försäkringskassan.

Fan! Bara en massa oro ikring oss just nu.

Vi funderar på att emigrera och bosätta oss ut i skogen.
Leva på tallbarr och kottar.
Stänga ute allt som ständigt trycker på....

Av Sirpa Niva - 22 januari 2018 07:46

Imorgon är det då dags för undersökningen på Hjärtmottagningen.

Jag har väntat på den så länge nu att bara tanken hisnar över att det nu är dags.

Känns lite som att det där kommer ett avgörande, om hur min framtid kommer att se ut.
Får jag chansen, är jag värd att få den hjälp jag behöver, för att kunna fungera till 100% igen.
Känner mig så liten och betydelselös i händerna på dem som nu kommer att bestämma över mitt öde.

Någonting måste göras med min hälsa, för så som jag nu är, håller inte.
Jag kan inte sköta ett heltidsarbete med en ork som det saknas minst 70% av.
Det går inte!
Jag kan heller inte gå sjukskriven och dega omkring som en zombie härhemma.
Då far jag illa psykiskt.

Jag är en aktiv människa som älskar att uträtta ett värdefullt arbete, träna och umgås med mina nära och kära, utan att stupa av trötthet innan halva dagen ens gått. Jag behöver ha människor ikring mig för att fungera normalt.

Känna att jag gör någonting värdefullt, som har betydelse för mig och för andra.
Jag tycker om att få andra människor att må bra. Kunna leverera av mig själv och min kompetens.

Hasa omkring orkeslös är inte jag!
Nu har det dessutom gjort så ont stundtals i bröstkorgen, där jag förstår hjärtat sitter.
Kanske är det inbillning, jag vet inte.
Jag känner ju ändå att någonting är helt galet fel.
Något fungerar inte fullt ut inne i min kropp.


Den oro jag känner består i att jag kommer bara att bli en i mängden som inte får hjälp.
Att jag ännu är så fungerande att det ingenting görs, för att det inga resurser finns till det.
Jag är ju inte döende, eller helt sängliggande.
Att jag har ont och är dödstrött, har svårt att andas kanske inte har någon betydelse.
Yr stundtals så det visslar i öronen.

Det känns jävligt nog att redan bara sitta härhemma och kosta pengar.
Inte tillföra någonting någonstans.

Jag vill kunna leva till 100% som jag gjort tidigare.
Orka vara sprudlande glad och ge järnet i det jag företar mig.

Stress är någonting som jag kommer att undvika.
Om det så krävs så byter jag arbetsplats, om ingen förändring sker i våra körningar.
Att det införs en ordning och ett tydligt ledarskap är av största vikt för att motverka stressen i arbetet

Oron och rädslan gnager i mig.

Jag kommer imorgon att vädja om hjälp så jag kan bli helt frisk och fullt arbetsför igen.

Det är mitt mål med morgondagens besök på Hjärtmottagningen.

Så som jag mår nu, vill jag inte att någon skall behöva göra.

En aktiv människa som kroppen dragit in handbromsen på totalt.
Jag vill tillbaka till mitt glada, pigga och aktiva jag igen.

Snälla snälla sjukvården, hjälp mig!
Renovera så jag kan leva vidare som den jag är. Ni har makten nu och det känns jätteläskigt för mig!!

Av Sirpa Niva - 21 januari 2018 21:54

Vi har ikväll, sambon och jag, tittat på tv i timmar.
Bla ett program som handlade om forskningen kring alla fartyg och flygplan som förlist i Bermudatriangeln.

Så grymt intressant att se hur mycket forskning och undersökningar det pågår hela tiden, för att försöka lösa mysteriet.

Hur allt visar på att det är naturen själv som tagit sig friheten att beröva alla dessa människor deras liv.

Alla de myter och historier om sjömonster, ufon och svarta hål som funnits i människors fantasi, egentligen är sylvassa rev och undervattensgaser, jättevågor och 8 km djup som svalde de små farkosten som ingenting.

Det har skickats ner kameror på djupen som kunnat hjälpa forskarna att kartlägga botten i havet, för att därifrån kunna avgöra vad som hänt.

Mängder med vrak är ju hittade och den forkning som pågår, gör ständigt nya framsteg, med hjälp av ny teknik.

Så intressant tycker jag.

Sådana program tycker jag om.
Inte bara en massa flams och dravel som leveras nuförtiden på tv.

Likaså älskar jag naturprogram.
Animal planet visar så mycket vacker natur och fantastiska djur.
Praktfulla färger och storslagenheten i allt som naturen skapats till.

Det visas en hel del om hur människor kämpar hårt för att få arter att överleva människors skövling av skogarna som dessa djur behöver för sin överlevnad.
Hur de kämpar med att stoppa tjyvjakt och slakt av djur med betar, pälsar och annat som människan anser sig ha rätten att beröva djuren.

Djur och natur är vår grundbult.
Tyvärr glömmer vi bort den i ivern över att utveckla vår planet till någonting vi själva inte ens vill ha till slut.

Se bara på katten.
Vilken underbar, vacker och klok varelse.
Katten har egen personal och de behöver inte göra annat än se söta ut och vi avgudar dem :)
Smarta djur!

Av Sirpa Niva - 21 januari 2018 16:28

Nu är det snart Februari och det går mot ljusare tider.

Mina tankar vänder sig då mot kommande campingsäsong, som alltid när nyåret infunnit sig. Kände suget redan då vi var och grillade korv i den fina brasan vi fick till vid badet vid Malingsbo camping.

Nu hinner jag ju fundera och planera en hel del i huvudet inför det vi har framför oss.
Sommarsäsongen i Malingsbo.
Jag vill att vårt boende där blir så mysigt och lättskött som möjligt.
Allt skall finnas på plats så vi bara har att åka dit och bo, när tiden ges.

Iår kommer vi inte att bygga något trägolv i förtältet. Det får komma senare om det blir så att vi trivs där.
Golv med presenningar, förtältsmatta och sköna mattor som går att hålla rena enkelt.

Jag vill gärna ha dit möblerna våra så det finns sittgrupper både inne i förtältet och ute på tomten.
Vindskyddet skall upp som en avgränsning så vi inte har folk springande över tomten.
Jag vill känna att det är vår fristad, utan intrång från andra.

En egen grillhörna med avskärmning också.
Parasoll ute vid sittgruppen som går att fälla och låta stå kvar.
Inte som i Herrfallet där allting måste plockas in varje gång för att inte försvinna.
Där stals ju saker högt och lågt. Inbrott i vagnar och ständigt spring över tomten.

Elsa har en liten plätt asfalt att stå parkerad på. Jättebra!

På våran plats finns även två mindre staket åt båda sidorna, för att visa tomtgränsen.
Tydligt och bra.
Kanske kan vi bygga på nåt extra så hundarna kan vara fria på tomten om yngsta dottern hälsar på.




Sedan vet vi ju inte om det blir en myggsommar.
Lika bäst att ha planen klar för det också.
Skulle så bli, kommer vi att bygga upp en pergola med myggardiner för att ändå kunna sitta ute och mysa om kvällarna.
Myggljus och myggspiraler kommer att få jobba då.

Gillar att planera såhär men ogillar tanken att jag inte alls vet hur jag kommer att hinna återhämta mig och komma i form innan det är dags för det planerade.
I April ska husvagnen fram, in på service och sedan ut till sin plats.
Det kräver ork och jobb.

Av Sirpa Niva - 21 januari 2018 14:39

Det var jätteskönt att komma ut en stund i friska, kyliga luften.
Klädde mig ordentligt för att inte frysa.

Så oerhört vackert med den blå himlen och träden snötäckta. Kände hur jag kunde le i känslan.

Vi åkte bort till Hovdestalund.
Fick parkera en bit bort och gå till syrrans viloplats.
Där vi brukar stå plogas inte alls.
Skönt med den lilla promenaden, då vi gick i ett tempo jag mäktade med.

Tände ljus och tog bort snön från dekorationerna. Stenen fick ha kvar sin snömössa. Det såg bara gulligt ut.
Måste vara jättefint på kvällen när det är mörkt och ljusen tända, mot den vita snön

Gick tillbaka till bilen.
Fortsatte ta foton och njuta av solen glittrande i snön.
Rödkindade, pigga människor var ute och gick i kylan.

Vi återvände hem till lägenheten.
Ställde Elsa Saab i garaget.
Skönt med garaget när det snöat och är så pass kallt.
Slippa skrapa rutor och sopa bort snö.

Dessutom har hon inte körs sedan i Onsdags, då sambons rygg pajade ihop.

Nu är han bättre och jag tror att han avser jobba imorgon.
Med stödbältet på givetvis.

Nu ska vi äta pizza som värmts i ugnen.
Onyttigt och gott, precis vad vi behöver i stunden.
Sedan väntar tupplur på mig, för denna lilla utflykt kostade mig enorm kraft.
Dessutom har jag hostat i en kvart sen vi kom hem.
Så hårt och mycket att rösten hotar svika.
Stämbanden tar stryk

Av Sirpa Niva - 21 januari 2018 14:18

Ligger här i våran soffa och väntar på att sambon skall ringa. Han är ute på ärenden som jag inte hade ork att följa med på.
Måste välja vad jag lägger krafterna på.

Vi skall åka till min lillsyrras viloplats och tända ett ljus, är det tänkt, när han kommer hem.

Det är en strålande vacker, kall vinterdag idag. Hade jag varit vid bra hälsa, skulle en långpromenad varit självklar en sådan dag.
Redan tidigt på morgonen.

Snart har Januari månad gått på detta nya år.
Ett år som jag såg fram emot, då det kändes som att allt måste ju bli bättre än året som gått.
Tungrott och sorgligt år blandat med glädje och kärlek.

Arbetsmässigt har det varit katastrofalt.
Med en kamp i stress och oro som vi var dömda att gå ur som förlorare.
I mitt fall med hälsan som betalning...

Där står jag nu, med en månadslång sjukskrivning i bagaget hittills.
Med ett hjärta som farit illa av all stress och ständig anspänning, i jakten på sekunder.

Inte en början på det nya året som jag ville ha....

Nu ska vi ta ett besök och tända ljus hos syster min, som gick bort 7/5 2017.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17
18
19
20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31
<<< Januari 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minatankebanor med Blogkeen
Följ minatankebanor med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se