Blev under dessa dagar verkligen varse om hur nere för räkning jag är.
Valde att åka iväg på en resa som varit planerad sen långt tillbaks.
Medveten om att det för mig skulle bli begränsat av orken.
Så skönt med miljöombyte från att gå hemma och stirra på samma väggar i veckor.

For iväg i Onsdags med vår egen buss till Eskilstuna och där sedan hämtad av äldsta dottern.
Vi besökte hennes nya kontor.
Hon har nyligen börjat sin tjänst som områdeschef inom socialpsykiatrin i Etuna.
Så hon har fullt upp med att komma in i det nya, besöka de boenden hon ansvarar för med 35 anställda.

Hon klättrar på karriärstegen min fina tjej.
Är så stolt över hennes engagemang över människor som behöver stöd och hjälp i livet. Det märks hur hon älskar det hon arbetar med.
Nu skulle hon avsluta sin arbetsdag med koll av post och mejl, då hon varit runt på olika möten hela dagen.

Sedan for vi till Etunas bästa mataffär.
Ica Ekängen. Hon behövde handla hem mat och jag hittade också lite hem och till vår resa dagen därpå.
Hem till prästgården där jag var tvungen att vila lite innan nåt annat.
Dagen var redan fylld med mina begränsade krafter.

Lillkillen och svärsonen var hemma och maten var straxt klar
Vi åt och sedan for svärsonen iväg för att ploga snö hela natten.
Han är också en arbetsmyra och jobbar hårt. Intresserad av det han gör.
Väldigt kompetent egenföretagare.
Egna maskiner och massor med kunder som står på kö för att han ska lägga sin kunniga hand på olika projekt.

Nattning av lillkillen.
Jag fick sova i gästsängen på kontoret då det var nåt knas med elementet i lillkillens rum, där jag brukar sova.
Han sov inne i stora sovrummet med sin mor och far sålänge.

Jag var yr av trötthet redan vid ankomst dit och det blev ju inte bättre av att jag försökte tvinga mig att vara uppe och umgås med de mina. Så mysigt att få träffa alla tre mina älsklingar.

Gav mig och kröp ner i bädden som var jätteskön. Dottern grejade med sitt ett tag till.
Min puls dunkade på så hårt igen att det var jättesvårt att komma till ro och sova.
Det tjöt i huvudet och jag var tvungen att ta Alvedon för att mota bort huvudvärken som funnits där hela dagen.

Pratade lite med min sambo som var ledig denna dag och befann sig under eftermiddagen hos sina söner, varav den äldste fyllde år.

Det var oerhört vackert ute med all snö som kommit ner.
Tog fotot på kvällen när det var mörkt.

Min sovplats i gästsängen var bekväm och jag njuter så av tystnaden på landet.
Hördes bara någon plog på avstånd.

Det gick till bortåt midnatt innan jag somnade fast jag var helt slut.
Blir så arg när min ork inte räcker till någonting.

I vanliga fall när jag sovit hos familjen på landet så har min morgon för det mesta startat med ett skönt 5-6 km långt träningspass med löparskorna på. Dusch och sedan frulle klar åt familjen.

Nu är jag ett kraftlöst paket som bara flåsar lungorna ur mig vid minsta ansträngning...

Frustrerande!!!!

Sedan månader tillbaks har jag och äldsta dottern bokat en stuga i Ullared.
Vi brukar ta en tripp till Gekås Januari, efter alla helgerna, då folk inte har pengar att handla för.

Vi gillar inte att stressa och dessutom brukar det vara så mysigt att umgås.
I vanliga fall åker båda döttrarna med och vi hyr då stuga i förväg, för att kunna vara där i lugn och ro.

Iår kan inte yngsta följa med. Dels tillåter hennes hälsa eller ekonomi det.
Nu är ju hennes vovve jättesjuk och har blivit opererad i dagarna.

Jag trodde att min resa till Ullared var körd också, för att jag är så risig.
Men vi väljer att åka dit ändå.
Jag får hänga med in och handla det som orken tillåter.
Övrig tid får jag vara i stugan och vila, se på tv och bara känna att jag kommer hemifrån några dagar.

Skönt bara det.
Har ju snart hängt hemma i lägenheten en månad.
Sambon kommer att jobba ändå och han tar gärna hand om Ville katt.
Skönt för killarna att slippa mig gnällande hemma.

Så jag kommer att ta mig till Eskilstuna i eftermiddag.
Tar bussen och hämtas av dottern där.
Sover hos dem för att i lugn och ro åka iväg imorgon bitti.
Dottern får tufft att köra hela vägen.
Jag brukar annars köra nästan hela sträckan.

Vi får ta pauser ofta.
Jag vågar inte ratta fordon ännu med min yrsel.

Idag har jag haft tvättstugan på morgonen och det räckte för att ta slut på krafterna
Sov nyss en stund framför tv:n.
Sambon är ledig idag och skall åka och grattulera sin äldsta son.

Jag åker själv iväg vid 16 tiden

Igår tog sig Ville många timmar av vila.
Han valde ändå att vara med oss i soffan, där jag själv tillbringade många timmar, efter att ha varit ut några timmar.

Jag tar som vanligt helt slut, efter att ha rört på mig längre sträckor.
Igår blev det ju promenad till bussen, byte buss på RC och sedan promenad från bussen in till sjukhuset och Hjärtavdelningen.

Sedan efter provtagningarna var det samma procedur hem igen.
Mina krafter var då nere på minus och soffan gällde.

Fixade mat åt mig och kärestan till han kom hem från jobb och träning.
Åt lite och sjönk ner i soffan för resten av den dagen.
Ville höll sällskap.
Likaså Rondellnalle

Ville tyckte att det var mysigt med nallen där intill, så han kröp närmare under nallens arm.

Lilly Basset fick komma hem igår efter att de hade avlägsnat hennes högra öga.
Den hade blivit så akut dålig att beslutet togs snabbt.

Nu skall hon läka ihop hemma med sin familj i lugn och ro.

Bästisen Ludde är hos fina människor som hjälper min dotter.
Han är ju så ung och busig att det inte fungerar att ha honom ihop med Lilly nu.
Hon måste komma över infektionsrisken och lära sig leva med ett öga.

Bilden är tagen dagarna innan operationen.

Var in imorse till Hjärtmottagningen för prover inför undersökningen 23/1

Det var en lugn och fin miljö att vistas i.
Personalen tog så väl hand om alla som kom in där.

Mest äldre män som befann sig där samtidigt med mig.

Efter en natt med några timmar av orolig sömn, hosta och konstigheter så ringde jag redan i sängen och bokade telefontid hos Vårdcentralen.

De ringde och jag fick en tid 13.15
Ev kunde läkaren bara ringa mig och förlänga sjukintyg på så vis.
Han kan ju inget göra då det är Hjärtmottagningen som står på tur för mig.

Jag bad att de skulle meddela i tid hur det blir då jag måste åka buss.
Sedan gå långt i Surahammar då bussen bara kör till centrum.
De ringde 50 min innan jag måste iväg och sa att jag måste dit, fast läkaren inget kunde göra.
Försäkringskassan krävde det för att intyget skulle bli godkänt.
Jösses!!

Köra bil vågade jag ju inte så det var bara att klä mig varmt och ge mig ut i kyla och blåst, fast jag var helt färdig i orken.
Gud så jag frös!!!

Hade sån tur att yngsta dottern kunde skjutsa mig i Surahammar.
Hon skulle in och handla innan hämtning av vovve som då låg på operation.
(Jag skriver mer om det i ett eget inlägg)

Kom in direkt till min läkare som var bekymrad idag.
Han ställde mängder med frågor och blev ordentligt bekymrad då han frågade om hjärtproblem i släkten.

Berättade att pappa gick bort som 35 åring i massiv hjärtinfarkt. Att min mor har pacemaker. Min lillasyster som gick bort i cancer i maj 2017 hade också haft förstorat hjärta, hjärtflimmer och mindre infarkt.
Att min son varit in två gånger för omstart av hjärtat pga oreglebundna slag.

Det var som att han då vaknade till och tog mina problem på allvar.
In i läkarintyget kom också i ord en text om alla dessa ärftliga faktorer.

Kanske börjas jag tas på allvar.
Jag vet att något är helt fel i min kropp och vill ha hjälp med att få det fixat.
Jag vill inte vara sjukskriven och gå hemma, frustrerad och halvt galen av handbromsen som sitter i min kropp.

Jag älskar att jobba, träna och vara aktiv.
Jag vill vara med människor och känna glädje, energi och kraft.
Inte som nu ett orkeslöst kolli som drar mig undan från människor för att jag inte orkar umgås.

Fick ett intyg till dagen efter besöket på Hjärtmottagningen.
Min läkare vill direkt träffa mig då för att få besked.

Jag tackade för mig och gick ut i kylan.
Traskade i långsamt tempo ner till centrum och bussen till Västerås.
Var in på en affär och värmde mig och handlade lite bröd hem.
Bussen kom och jag kröp ihop i ett säte.
Frusen och jätte, jättetrött.
Facebookade för att inte somna

Dåsade till stundtals i den varma bussen.
Föraren som jag kände sen den tid jag jobbat på VL körde mjukt och behagligt.

Gick av vid Biskopsgatan och traskade hem i blåsten. Frös så jag skakade fast jag tyckte att jag bar varmt klädd.

Ville katt mötte mig hemma och han jamade bekymrat. Han kände att jag inte mådde bra alls.
Satte in en form lasagne i ugnen, från frysen. Sambon skulle ju komma hem en timme senare
Bytte till andra varma kläder och kröp ner i soffan under en filt.
Dåsade till, helt utmattad.
Dottern ringde och bad om hjälp.

Sambon kom hem och jag gick ut ca 30 minuter senare och följde med dottern i hennes bil och passade nyopererad vovve medans hon var in och hämtade mediciner som behövdes åt vovve.

Blev sedan hemskjutsad.
Yr och dödstrött, berörd och sorgsen över vovves tillstånd med ett bortopererat öga, dotterns kamp som jag inte orkar hjälpa henne i just nu, så kom jag hem och bröt ihop och grät.
Kände bara att allt var för mycket!!

I bilen där jag satt med vovves tass i min hand för att trösta, ge mänsklig värme och närhet, så ringer min telefon.
Det var från jobbet och jag hade inte ork att ta samtalet då.

Jag är i mejlkontakt med min gruppchef som vet hela tiden hur jag är sjukskriven, sänder honom intyg, så jag behöver inga samtal.
Inte nu när jag inte orkar bära mig själv ens.

Vilken dag!
Massor med timmar, enorm kraftåtgång från ork som inte ens finns, samt 140+58+58 i pengar för att få ett sjukintyg som Försäkringskassan kräver, för att jag skall kunna få ta del av de pengar jag själv betalat i skatt, ända sedan över 40 år tillbaks.

Det är fasen inte enkelt att mista hälsan i Sverige idag.

Då blir man en misstrodd, fullstädigt värdelös parasit som snor åt mig av pengar som det är viktigare att strö över andra som anses viktigare än jag som arbetat i hela mitt liv ända sedan 16 års ålder och betalat skatt, mina räkningar och bidragit till att allt rullar på i vårt land.

Nu känner jag så tydligt vilket värde jag har som människa i Löfvens land!!!
Absolut inget värde alls!!!

Ja.... Det stämmer!
Jag är skitarg och ledsen över hur det behöver vara.

Hade så svårt att somna igår efter dagen.
Kroppen i uppror med hög puls i vila igen.
Det gav ingen ro att sova trots grym trötthet.

Somnade vid 2.30 tiden till sist.
Då lugnade pulsen ner sig.
Kunde sjunka in i en ytlig och orolig sömn.
Hörde när sambon gick upp vid 3 tiden för att åka till jobbet.

Vaknade av att det luktade rök och blev jätteorolig.
Kände hur jag hade dånande huvudvärk och bara av att vända mig i sängen, gav yrsel.
Röklukten jag känt kom från mitt eget hår, efter grillbrasan igår.

Gick upp på toaletten och vidare till köket där älsklingen lämnat kaffe åt mig i thermos.
Kände stressen komma krypande längs nacken då jag måste kontakta Vårdcentralen igen om vidare sjukskrivning.
Försökte mota bort känslan av att vara en slö hypokondriker.
Förstår inte varför jag inte kan tillåta mig att få vara som andra människor.

Är jag sjuk så är det så!

Jag ser ju inte själv ner på andra som är sjuka eller hemma av olika anledningar.
Kraven på mig själv måste ner om jag skall få styrkan att ta mig igenom det jag nu befinner mig i.

Märker ju att jag ändå har insikten i mitt eget självförstörande beteende.
Men sedan gäller det att ta fram verktyget till att ta bort kravet och känslan.
Ingen annan dömer mig. Bara jag själv.
Inte så jag hör iallafall

Ringde VC och bokade telefontid.
Lade mig i sängen och drack mitt kaffe med Ville katt på magen.
Han kände hur jag mådde och kröp genast upp och lade sig på mig, vårdande, lugnande och med bestämda ögon uppmanade han till vila.

Om en stund ringer de från VC och efter det måste jag duscha bort röklukten ur håret.
Konstigt att jag inte kände det inatt när jag lade mig, att det luktade.
Huvudvärken har minskat.
Hoppas den ger med sig utan tablett.

När hjärnan och kroppen inte riktigt pratar samma språk, så uppstår konflikter.

Det är jag verkligen varse om nu när allt går på sparlåga i min kropp.

Som när vi var och grillade idag, vid vår härliga camping.
Redan när vi kom dit så var jag jättetrött och samtidigt ivrig på att få igång en brasa, duka fram den mat som var med och tälja till grillpinnar till korvarna.

Sambon fixade elden och jag gick iväg för att söka reda på sly att ta pinnar ifrån.
Orkade gå ca 30-40 meter och kände hur benen kändes konstiga.
Gick lite i en backe och det tog tvärstopp i andningen.
Bara att stanna och stå still, andas och vila.
Gick vidare med darriga knän och hittade lite sly vid strandkanten.

Där kom nästa stopp.
När jag lutade mig ner kom yrseln och jag var på väg att störta in i busken.

Fick med mig ett par grenar och gick tillbaks till elden.
Sambon frågade hur det gått och jag ville inte oroa så det blev ett glatt: bara bra, hittade det jag sökte.

Sedan stannade jag resten av tiden vi var där i närheten av honom.
Ville inte ut på egna äventyr.

Hjärnan är så villig att göra saker och kroppen tycker att den är en idiot och sätter käppar i hjulet hela tiden.

Ogillar verkligen det jag lever i just nu....

Ett ordentligt verkstadsbesök behövs