Kommande vecka är redan fullbokad med aktiviteter, fast jag inte är på långa vägar i form.
Ska jobba varje dag 4 timmar vid datorn.

Imorgon måndag har jag tid hos tandläkaren 13.20, för att fixa den vassa, otäcka, sönderbitna tanden.
Blir inte kul för ekonomin, men jag har inget val som den ser ut.
Har hela tiden oron att den skall gå sönder ännu mera och börja göra ont.
Måste ta kostnaden.

Under denna vecka behöver jag i jobbet, lära mig mera om allting.
Få igång min mejl så jag kan nå kollegor via den.
Förhoppningsvis chatten också för att kunna ställa snabba frågor vid behov.

På fredag är det sedan dags att ta bussen till örebro för att gå på begravning i Nora.
Kommer bli en lång och jobbig dag.
Orken måste räcka till mycket.
Det måste bara gå, för jag vill ta farväl av min vän.

Just nu har jag ett tjutande i huvudet igen och det är helt klart en stress inför det som jag känner att det behöver finnas ork till.

Väntar också på att få komma in på de väntande testerna, för hjärtats arbete, lungfunktion och likaså astmaprov.
Verkar ta tid att få komma dit.

Försäkringskassan har ännu inge agerat alls på mitt ärende.
Olustigt!
Att inte vara arbetsför är inget bra läge i vårt kära Sverige.
Då är man inget värt.
Staten får inte in skattepengar utan man är en kostnad, en belastning.
Ett läge som ingen vill vara i....

Jag hoppas att det är verklighet.
Under de senaste två dagarna har jag känt mig lite piggare, haft mera ork och känt mig hoppfull inför livet.

På mornarna har jag varit fri från huvudvärk.
Bara det har känts så värdefullt.

Det halsonda som jag kände av ett par dagar har givit med sig.

Jag är ännu väldigt andfådd vid ansträngning men känner att det ger med sig snabbare. Det suger inte all energi ur mig.

Jag hoppas och ber nu att allting börjar gå åt rätt håll....
Att yrseln ger med sig så småningom och jag kan känna mig stadig på foten och kanske snart våga ut och köra bil.
Känner mig lite som fånge i min kropp när det är ständig handbroms i.

Snälla livet!!
Låt mig få krafterna åter och börja leva igen till 100%

Idag vaknade vi till strålande sol.
Båda kände vi att det var läge för att ge oss ut på en promenad i det kyliga, vackra vintervädret.

Vi gick bortåt Blåsbo och vidare mot ån därifrån.
Jättehalt på sina ställen. Vi försökte gå där det var sandat men det var så sparsamt gjort, på ytterst få ställen.

Vädret var strålande vackert och solen värmde fint när inte blåsten kom åt.
Blåste bara lite men det lilla bet i kinderna.
Jättefint vid ån med isflak som kom flytande.

Riktig vårkänsla då fåglarna kvittrade glatt i träden vid stranden
Fina isfigurer i vattenbrynet som lockade mig till att ta foton.
Jag älskar ju vatten, även på vintern.

Vi gick och gick, mådde gott.
Såg massor med vovvar ute.
Längtar så efter en egen.

Gick förbi vår vackra Domkyrka som tronade upp mot den blå himlen.

Gick sedan vidare in bakom kyrkan, in på smågator och gränder som hör till det gamla Västerås.
Där rådde lugn och stillhet.

Kände oss småtrötta i benen och ryggen så vi traskade hemåt.
Jätteskön känsla i kroppen.
Framförallt i hjärnan av den friska luften, de fina intrycken pch motionen.

Fixade till gokaffe hemma och njöt av det med rosiga kinder och lite småfrusna öron.

Härligt att få tid att vara ute tillsammans.
Lediga, utan tidspress eller passning av någonting.
Vi var ute 1 1/2 timme.

Vaknade ur en djup sömn av att jag hade svårt att andas.
Hade lyckats gräva ner mig i sängen under kuddar och täcke, så djupt att jag inte kom åt att andas ordentligt.
Insnodd i påslakanet jag har närmast kroppen.

Troligtvis har jag snott runt i sömnen och lyckats mosa till allting, i en enda röra.
Trasslade mig ur allt och tog ett toabesök.
Ville katt sov nere vid våra ben.
Han söker sig dit ibland på nätterna.
Troligtvis varmt och mysigt där emellan mormor och morfar husse.

Kunde inte somna om så jag smög upp istället. Gav Ville lite godis, bryggde mig själv gott te med Citron och Ingefära.
Tog mig en god bagel med brieost som jag lyxade till med över helgen.

Får tugga försiktigt så inte den trasiga tanden rasar samman mera.
Är så lyckligt lottad ändå, att jag inte har ont i den.
På Måndag är det dags att fixa den hos min tandläkare.
Har vid det här laget, skurit mig i tungan flera gånger på den vassa pigg som är kvar av tanden.
Tungan söker sig dit ständigt.

Ligger nu i soffan, under en skön filt och lyssnar på nattens/morgonens ljud.
Flera bilar rullar omkring därute.
Älsklingen ligger och sover djupt i vårt sovrum, snarkar i trygghet.

Ville har somnat om någonstans.
Det är för tidigt för honom att gå up nu.
Jag skall heller inte gå upp för dagen, utan det kommer straxt bli att jag somnar om.
Låter det ske här i soffan.
Vill inte störa min kära.
Det spelar ju ingen roll vart jag sover. Det viktiga är ju vilan i sig.

Har känt de två senaste dagarna att min kropp börjar sakta men säkert, med myrsteg, att svara på vilan den får.
Det byggs upp bättre ork vartefter.
Igår fixade jag dagen med en sovstund i soffan. Det är framsteg.
Resten av vilan var jag vaken, såg på tv och pratade med kärestan.

Kanske är det på väg åt rätt håll nu.

Där jag låg i soffan så lystes plötsligt väggen upp av ett blått blinkande.
Det stod två plosbilar ute på vägen och någon hade blivit stoppad.
Inget dramatiskt som tur var.
Förmodligen en koll av något slag.

Jag är så tacksam över alla dessa killar och tjejer som håller ordning runt omkring oss.
Så gott de bara hinner och förmår, med de dåliga resurser de har.

Hoppet om att de skall få det bättre nu med den nya Polischefen är stort.
Valet att bli polis i dagens läge är verkligen ett tufft beslut.
Med allt det nya, allt råare våldet som tagit sig form i vårt land.

Det blåa skenet lyser upp väggen i vardagsrummet...
Ville kom mjauande och lade sig intill mig.
Även han reagerade på det blåa skenet som blinkar.
Jag gillar att det syns så tydligt.
Går inte att missa ute i trafiken

Nu börjar sömntåget tuta i fjärran.
Straxt passerar den här så jag kan hoppa ombord.
Sova några timmar till.
Blåljusen fortsätter blinka därute....