Vi var och tittade på ett hus som var för uthyrning, utanför Uppsala.
Kärestan jobbade så jag och min yngsta dotter, lilla barnbarnet och en god vän till min dotter åkte dit.

Låg i ett jättemysigt område utanför stan men herrejösses så det såg ut med boendet, gården den låg på och ikringliggande byggnader. Gammalt, slitet, fullt med bråte överallt.
Straxt utanför huset gick boskap i en lerig hage.

Själva huset hade satt sig så allting lutade.
Ofräscht, gamla vridna och flagnade tapeter, små läskiga skrymslen och vrån.
Då hade vi bara kommit upp till övervåningen längs en sliten trätrappa.
Gårdsuppfarten lerig, isig och jätteotäck.

Vi tackade för oss och gick innan det ens var dags för undervåningen.
Såg en skymt och det räckte.
Detta skulle hyresvärden ha 13.600:- i månaden för.

De lever i en helt egen värld. Visst huset låg på landet men jag vill inte ha en lerig hage bredvid med sommarens alla flugor samlade.
Inget för oss. Så vi får leta vidare.

Åkte in till Uppsala och handlade lite på Willys. Vi bestämde att lillan följer med hem och sover över.
För att vi imorgon åker till husvagnen med bilen full av saker att lasta in.

Sedan grilla där och bara trivas.

Imorse när jag vaknade så kändes det som att jag hade ett järnspett längs höftena och ner över rumpan.
Det gjorde jätteont i magen när jag böjde mig ner.
Som att någonting tog emot och det rejält.

Försökte gå på toa men det var tvärstopp.
Gjorde bara fruktansvärt ont och det kändes som jag skulle sprängas.

Kände mig illamående och skulle behövt äta frukost.

Jag går ju sedan en vecka tillbaks på LCHF kost.
Det går jättebra och jag mår toppen av det.
Svullnaden i kroppen har gått ner och jag känner mig piggare.
Magen är lugn och tyst.
Jag är ordentligt och det känns toppen.
Jag som lärts upp att om man ska gå ner i vikt och få ordning på allt så gäller det att inte äta.
Så få kalorier som möjligt.
Fett var absolut tabu.

Nu är det helt annorlunda.
Jag äter goda omeletter, kött, korv med hög kötthalt, massor med grönsaker, ostar, grädde i kaffet och kokosolja med sked in i munnen direkt. Steket i extrasaltat smör vad jag än tillagar.
Går aldrig hungrig.
Det är ju fenomenalt.

Vikten har redan börjat röra sig nedåt.
Sakta men säkert.
Jag dricker mycket vatten men kanske inte tillräckligt då denna känsla kom.

Jag var helt förstoppad imorse.
Det som fanns att göra var att från vårt hemapotek, ta fram en sån där läskig tub.
Microlax

Trycka ur den och sedan bara vänta.

Frukostomeletten stod på spisen, färdig och ätklar. Hungern saknades fast jag varit uppe i 4 timmar redan.
Rådgjorde med min dotter som är expert på LCHF och hon vill att jag dricker mera vatten och tar mera kokosolja, så smörjningen kommer igång i tarmen.

Väntade i 15 minuter och sedan var det bara att sätta sig och lida en stund.
Lättnaden efteråt var helt obeskrivlig.
Kändes som jag fått ut ett järnspett ur mitt innandöme.
Kunde gå, böja mig och röra mig obehindrat igen.

Unnade mig en lång varm dusch när allt var klart.

Pjuh vilken pärs!

Sitter nu och njuter av att äta mig goda omelett med ost och zuccuni.
Lite extra saltat och ett stort vattenglas bredvid.
Tog en rejäl sked kokosolja innan maten.

Nu borde jag få detta att fungera som det ska.
Jag misstänker att kroppen gärna behöll innehållet i tarmen så länge det gick och letade socker/kolhydrater, som den nu inte får.
Den tvingas till att använda fettet i kroppens depåer för att fixa överlevnad.

Intet ont som inte för nåt gott med sig.

Vilken hektisk vecka detta varit.
Det känns som all tid har gått åt till att bara jobba, jobba och så jobba lite till.

Tisdagen blev ju så lång med utbildningen i Uppsala. Jag var jättetrött efter den.
Onsdagen bjöd på en rivstart iväg på morgonen, med husvagnen till verkstad.
Körde från vinteruppställningen utanför Etuna, in till centrala Etuna i rusningstrafik.

Fort hem för att sätta mig med supportjobb.
Slet med det i 11 timmar denna dag, då det var sådana mängder med ärenden.
Påsken hade varit fullt upp och det hade inte hunnits göra något. Så det låg och väntade på min ankomst från Kundvärdstjänsten på Arlanda.

Jag var helt slut när kvällen kom och kärestan anlände från sin körning.
Han blev helt ställd när jag satt med ögonen i kors efter dagens alla ärenden.
Det är så mycket som ligger eftersatt i det jobbet så jag bär en inre stress igen som tar sönder mig innifrån. Har svårt att koppla ner och sova.

Min arbetstid och ork räcker inte till längre till allt jobb.
Torsdagen satt jag ett par timmar till med supporten och for sedan till jobbet på bussen.
Hade en eftermiddagskörning i spöregn.
11 timmars dag igen.

Kärestan hade ledig dag och åkte till sin sjuka mor som ligger på sjukhus sedan veckor tillbaka. Han försöker räcka till allt han klarar på de få dagar vi har ledigt.
Extra ledighet för anhörigvård får vi inte.
Nekas blankt!

Min körning var riktigt jobbig.
Fick efter rast en buss i mina händer av modell VDL Bova som var helt bakvänd i allt.
Hittade varken reglage eller funktioner.
Bussen hade inget wifi eller eluttag.
Vi kan inte ens ladda vår arbetspadda eller betalterminal i den.
Mina goa kunder hjälpte mig under körning att leta rätt på alla funktioner.
Jag hann ju inte vid förarbytet då bussen dessutom anlände försenad till mig.

Jag skämdes över att inte vara insatt i allt i bussen. Så arbetar inte jag i normala fall.
Kunden skall känna sig trygg under mina vingars beskydd. Inte behöva hjälpa mig hitta bussens funktioner.
Helt galet fel.

Kom försenad till Arlanda men lyckades med att stressa med allt.
Hann precis gå på bussens toa så jag slapp kissa ner mig illafall. Kände hur pulsen dunkade i tinningarna och det knöt sig i bröstet. Huvudvärken var ett faktum.
Bedrövligt!

Körde i depå jättetrött och riktigt irriterad vid 21.15 tiden på kvällen.
Kärestan skulle gärna hämtat mig men jag valde att gå hem. På det viset fick jag ur mig irritationen och frustrationen över mitt, som jag kände, misslyckade arbetspass.

Jag vill arbeta proffsigt och värdigt och ge kunderna den resa de betalar för. Inte harva fram i ett ett gammalt vrak som inte ens är anpassad för våra körningar.

Kom hem och stupade isäng, in i en medvetslös sömn. Totalt utmattad både fysiskt och psykiskt. Kärestan orolig över att jag snart är sjuk igen på grund av all stress.

Fredag morgon upp tidigt.
Kände mig som jag körts igenom en stenkross. Huvudvärk och ont i lederna.

Körde kärestan till hans arbetspass i blötsnö och slask.
Full fart till vår däckfirma i Surahammar där vi har våra däck på hotell.
Snabbt byte fixat, underbart bemötande.
Åker så gärna en bit för att få den servicen.
Att inte behöva hantera däcken själv på nått vis var guld värt.

For sedan hem igen för att sätta mig vid datorn och ordna med supportjobb.
Jobbade 4 timmar och hann med sådant jag påbörjat i onsdags.
Stressen hängde över mig som en våt tung filt.
Så mycket ärenden väntade och min arbetstid var slut sen länge.

Fredagen var ledig dag för mig!
Skulle det föreställa iallafall. Enligt mitt schema.
Pratade med kollegor om den situation som råder.
Detta är ohållbart!
Jag kan inte jobba på detta vis.
Slitas hit och dit, utan att någonstans känna att det gör nytta med mitt arbete.
Varför bryr jag mig ens....

Jo, för att jag är lojal och arbetsmänniska.
Jag vill göra mitt yttersta för att få saker gjorda, men nu trampar jag fram i ett gungfly och bränner energi i mängd.
Till vilken nytta då? Båda känner vi på det viset.

Senare mot Fredag em när jag kört kärestan till hans andra arbetspass för dagen, så for jag i fredagsrusningen, till Etuna och hämtade vår husvagn.
Ställde den hos äldsta dottern och där ska den stå till den 27/4.
Ville vara ledig 26:e också för att få vagnen helt klar och packad inför resan till Malingsbo och sommarens uppställning.
Fick den ledigheten nekad.
Självklart.

Jag är glad att vi fick ledigt till svärfars begravning den 19:e.
All heder för det, att vi fick beviljad ledighet.

Det märks väl att jag börjar vara väldigt less på det vi sliter i just nu.

Båda behöver vi ett arbete med ordning och struktur.
Med verktyg som fungerar och tider då våra kroppar presterar som bäst. Inte detta ständiga kastande.

Sådana arbetsplatser finns och kommande vecka har vi båda framför oss intervju med ett företag som värdesätter sina medarbetare.

Blir denna övergång av så kommer vi att flytta från Västerås.

Vi vill leva våra sista arbetsverksamma år med värdighet och känslan av att uträtta någonting bra. Känna att det jag/vi gjort under mina arbetstimmar är uppskattat.

Det vi nu harvar fram i och kastas omkring som marionetter i är fullständigt bortkastad tid.
Ett hårt blogginlägg men vår krassa verklighet.

Det jag beskriver är bådas verklighet.
Vi har varit verksamma i den här branchen så länge att vi inte godtar det vi utsätts för.


Denna Lördagsmorgon började med att trafikledningen ringde och väckte min käresta brutalt, när han sov för fullt, för att han skulle ställa upp med extratjänster för sådant som inte planerats ordentligt.

Jag blev riktigt förbannad.
Inte ens vår sovtid är respekterad längre.

Att telefonerna är på hos oss på natten är för att kärestans mor är så sjuk och vad som helst kan hända.

Det som sker ikring oss leder oss till att göra
någonting åt situationen.
Vi har ingen möjlighet att påverka det vi sitter i nu. Utan det ligger nu på vårt ansvar att ta ett beslut.

Byte av arbetsgivare och flytt blir nog lösningen.