Det är så oerhört vackert här på kvällarna.
Solen har gått ner och det är så vackert ljus över vattnet.
Helt stilla och tyst.

Nya Malingsbo Camping.
Laddning av själen

Gick upp hyfsat tidigt imorse.
Hade huvudvärk som först måste motas bort.
Vet inte om det berodde på för mycket sol igår, kolhydrater eller mardrömmarna på natten.
Tog mig starkt kaffe, en tablett och sedan en stunds vidare vila i bädden.

Gick sedan upp och satte igång med dagen jag hade framför mig.
Läste på fb att yngsta dottern som kom hem från Öland igår, nu hade lillan hemma, förkyld och hängig.
Typiskt. De hade ju kunnat vara kvar på Öland, när hon ändå inte kan gå till skolan.

Får se om jag kan få dem att komma hit till mig. Mycket mer givande att vara förkyld och hängig i mormors husvagn än hemma.
Dottern väldigt trött så vi får se

Jag grejade med förtältet och fixade lite ute. Har börjat gräva ner elkabeln så det går att klippa gräset runt vårt boende.
Blev väldigt snabbt varm så det var bara att traska ner redan vid 9 tiden och ta dagens första bad.
Älskar denna vackra, rena och kyliga sjö.
Som balsam för kropp och själ med bad i detta vatten.

Min hjärna roar sig för fullt med att rensa bort gamla skräpfiler.
Drömmer hemska mardrömmar vissa nätter.

Framförallt när jag sover ensam.
Vaknar tidigt på morgonen och är helt förtvivlad en bra stund efter drömmen som tagit min energi helt.

Vet ju sedan tidigare att just drömmar är bra för då blir det urstädat i tankarna.
Men jag mår ju inte bra timmarna efter hemskheter.

De flesta handlar om att mina nära, älskade råkar illa ut och jag kan ingenting göra.
Bara se på när det sker.
Jag kämpar, slåss och skriker men inget gör skillnad.
Döda människor och djur kommer tillbaka och allt är bara förvirrat.

Saknade min älskade sambo väldigt igår kväll när det blev dags att sova.

Dessa dagar och nätter ifrån honom har fått mig verkligen att inse hur mycket han betyder för mig.
Visst tycker jag om och behöver egentid, men det är honom jag vill ha vid min sida under livets gång.

Jag är ju något av en ensamvarg, framförallt när det är turbolent i livet och enorma krav ställs på mig från olika håll.
När själen inte hinner med i allt så kommer egentiden till sin största vikt och betydelse.

Nu börjar jag lite smått längta hem.
Till min käresta och vårt liv därhemma.
Han jobbar för fullt idag igen och kommer göra det maj månad ut.
Sedan har han 4 veckor semester.
Så välbehövligt.

Första och sista veckan har han själv, jag jobbar då.
Två veckor i mitten tillsammans.
Vi har lite funderingar på Gotland.
Får se hur det blir råd till nånting.
Ekonomin är ännu lidande efter min sjukskrivning.

Som en summering av den dryga vecka jag nu haft semester så har jag lyckats reda ut händelser, sorg och annat som låg på hög och tryckte ner min livsglädje.

Min yngsta dotters kamp efter misshandeln utav henne och på detta kampen om vårdnaden av hennes lilla dotter.
Båda delarna fruktansvärt jobbiga tingsrättsförhandlingar och dom till sist.

Alldeles för litet straff för förövaren tyvärr.
Hustrumisshandel i vårt land räknas inte som något brott. Straffet därefter.
Mera ett "ajabajaintegöraså" än ett straff.

Dotterns vårdnad fick hon helt själv, till stor, stor glädje för oss alla.

Syrrans bortgång har jag äntligen accepterat i själen. Det tog ett år att få in det i huvudet att hon är borta. Bouppteckningen riktigt tung mitt i sorgen. Samhället jagar även den döde för att suga ur allt som går efter denne. Ett underligt land vi lever i.
Vi kommer ses igen hos vår skapare, syrran och jag.

Titti och Lovan, mina små pälsklingar har jag nu strött till moder jord på Öland.
Känns som ett skönt avslut.

Jag har gråtit, pratat högt och bara låtit känslorna flöda stundtals.
Varit arg på allt, känt en enorm saknad och sakta släppt taget och bara låtit allt flyga sin väg.

Saknaden kommer alltid att finnas kvar.
Bara ändra skepnad och styrka vartefter.
Livet går vidare trots allt.

Min egen hälsa har ju sviktat rejält och nu känner jag att den sakta återvänder.
Måste bara hålla energitjyvar på avstånd hela tiden.
Jag tar till mig det jag orkar och känner att jag klarar.
Vill inte ner på knä igen.

Nya tag och nya utmaningar.
Ingen vet vad som väntar nästa dag.

Idag ska jag bara njuta av det vackra vädret, lugnet och friden som börjat hitta tillbaka inom mig.

Ännu finns saker att bearbeta, men jag tar en sak i taget.
Ett steg framåt, i min egen takt.

Fotot är taget av min äldsta dotter på lillkillen som står mitt i livet.
Ett härligt foto av frihet :)