Detta är nog det finaste fotot jag någonsin tagit

Igår efter att jag stängt ner datorn och slutat jobbet för denna dag, 10 timmars dag, bytte jag om till träningskläder.
Kände mig som nedstämd efter arbetsdagen. Håglös.
Tappat sugen liksom.

Gick ut igenom dörren med bestämda steg för att ta mig en promenad till Stora Coop.
Behövde röra på mig rejält och dessutom handla hem sånt som saknades.

Hade på mig alldeles för mycket för det tempo jag höll och var snart rejält varm och svettig.
Sambon var iväg och grejade med bilen och jag försökte få tag i honom så jag kunde få skjuts hem med varorna sedan.

Han kom och plockade upp mig när handlandet var klart.
Tung kasse så jag var tacksam att han var klar med bilen och hade möjlighet att hämta mig.

Vi körde hem varorna, jag bytte om till klänning och plockade med våra badkläder.
Åkte till gropen i Vad.
Båda svettiga och varma efter att ha kämpat på varsitt håll.

Det var så underbart skönt att gå i vattnet, låta det omsluta hela min kropp.
Även håret.
Svalt och uppfriskande i vattnet.
Kanske +17 - 18 grader.
Alldeles lagom för mig.

Kärestan kom också i efter en stund.
Han kunde inte låta bli då han såg hur jag njöt av svalkan.

Det låg i tre simmare med våtdräkter och träningssimmade. Jättebra ställe att simma längre sträckor.
En vovve var också där och badade.
Lekte i vattnet med sin husse.

Vi längtar ju så efter att kunna bli med vovve.
Drömma är gratis!
Aldrig med de arbetstider vi har.

Motvilligt gick vi upp och bytte om.
Åkte hem och åt kvällsmat.
Det var ett lyckokast med både promenad och bad
Fick mig att slappna av efter jobbet.
Var riktigt mentalt trött direkt efter jag avslutat dagens jobb.
Det hade gått över.
Behövde röra på mig och positiva inputs.

Var trött på kvällen och lade mig vid 21.30 tiden. Bloggade ur mig helgens händelser innan jag kunde somna.

I Söndags var jag och sambon till Strömsholms Slott på en guidad tur, inne i slottet. Vi visste inte ens om att det var öppet. Glädjande överraskning.

Den var för mig väldigt speciell då jag på vissa ställen i slottet, kände mig så hemma.

I trapporna mellan våningarna där jag kände att mina steg varit förr. Likaså fastnade jag vid ett porträtt av en prinsessa.
Syster till Fredrik 1:e
Vilhelmina Charlotta, som dog väldigt ung.

Mest hänförande upplevelsen och känslan infann sig då vi steg in i kapellet som ligger längst upp i slottet.
Med takfönster och ljusinsläpp runtom.
Sådant ljus och fantastisk rymd i detta lilla fantastiska kapell.

Jag hade gåshud över hela kroppen när jag vandrade omkring där.
Vid altaret, dopfunten, sittplatserna där de högsta på slottet satt.
Vända till 3/4 mot övrig församling i rummet. Inte mot altaret som alla andra.

Annorlunda placering kunde jag tycka.

Predikstolen var vid sidan av med trapp upp bakom.
Vackert gulddekorerad.
Jag skulle gärna haft med mig Herman Lindqvist till detta kapell för han har garanterat förklaringar på allt.
Han kan allt om Sveriges historia och dess Kungar och Drottningar igenom tiderna.

Jag stod och tittade ut igenom fönstren ut i slottsparken.
Kändes återigen som jag gjort det förr.
En behaglig känsla som gjorde mig trygg och väldigt nyfiken.

Jag blev kvar en stund i det lilla kapellet när den övriga gruppen skingrats.
Guidningen var slut däruppe.

Vi gick också ner efter en stund.
Det tog emot att lämna slottet och gå ut, samtidigt befriande på nåt vis att komma ut i friska luften.

Att bära samma igenkännande känsla på både Brahe Hus och Strömsholm Slott gör att jag vill gå in i historien och försöka ta reda på vad det är jag upplever inombords.
På vilket sätt är dessa kopplade till mig.
Jag är ju inte ens svensk från ursprung.
Jag är ju finskfödd.

Vi gick bort till Stenköket som har en fin servering.
Tänkte äta något där men det var grymt dyrt.
Räksmörgås för 140:- var lite för mycket för vår plånbok.

Vi var dessutom mera hungriga på mat.

Det fick bli Gula Hästen en bit bort mot stallarna.
Vi beställde varsin Hamburgarmeny som var grymt god och serverad på ett kul sätt.

Tur att maten var bra för det bemötande vi först fick då vi kom in och beställde var under all kritik.
Mannen bakom disken tycktes anse att vi bara var till besvär, ett nödvändigt ont.
Sånt avskyr jag som själv är servicemänniska.
Det är av yttersta vikt att bemöta kunden väl de första sekunderna, annars är det kört.

De övriga som bemötte oss var toppen istället så säkert hade den förste mannen en riktigt dålig dag.
Vi försökte tänka så.

Vi åt med god aptit då klockan var en bra bit in på eftermiddagen.
Rullade sedan vidare hemåt via Sandabadet där jag tog ett bad.


Väl hemma fick det bli gokaffe och glass.
Satt på balkongen och njöt tills grannen jagade in oss med sin cigarettrök.

Detta var sista lediga dagen innan arbetet börjar igen.
Två veckors semester var till ända och jag ville suga på känslan av frihet och ledighet så länge det bara gick.

Besöket på Strömsholm hade berört mig mycket, skakat om mig på en förunderligt vis.
Sambon hade tagit en hel del foton inne på slottet.
Han fick inte använda blixt därinne. Det kunde skada målningar och annat enligt de som hade hand om slottet.
Full respekt från vår sida givetvis.
Vår historia är viktig att spara till eftervärlden.

Fotona blev fantastiska ändå.

Måndag morgon var det då dags att ruska liv i jobbdatorn igen, inne på vårt kontor hemma.
Hade som en ångestklump i magen då jag kände på mig att det låg mängder med jobb och väntade.

Mycket riktigt!
Ärendekorgen var full och det var bara att sätta sig in i allt direkt.
Med full kraft satte jag igång med mitt arbete.
Kände hur stressen kom krypande inombords då jag förstod att det är jag som ensam får jobba med allt under denna vecka.
Det är ju semestertider och jag hade ju haft mina två veckor.

Kontaktade min gruppchef som förare om att få tisdagen avsatt till Kundsupport istället för körning.
Jag har ju körhelg framför mig så köra buss kommer jag att göra ändå.

Det gick att genomföra och jag kunde andas ut och bara jobba på med allt.
Ärende efter ärende betades av.
Vissa enkla och andra så grymt krävande att jag fick lov att lämna datorn en stund och ta mig ett glas vatten och gnissla tänder.

Tog mig en kort kort lunch för att jobba vidare. Arbetsdagen slutade med 10 timmar vid skärmen. Det kändes i huvudet kan jag lova.
Kände mig nedstämd efter allt negativt jag hela tiden betade av och försökte vända till något positivt.

Riktigt tufft jobb är det jag kämpar med.
Denna befattning måste bort till hösten.
Jag vill inte utsätta mig för allt det negativa i vårt eget hem.
Detta bryter ner mig i själen.

Känner att hur jag än jobbar så blir det inte bra. Mår pyton efter att ha levererat i timmar utan att få tillbaka något positivt.

Dessutom låg ett mejl och väntade från en kollega som ansåg att det är fel att jag jobbar med individ tänk.
Jag ser en människa bakom varje ärende och gör mitt bästa för att få denne nöjd och positiv till oss.
Tydligen är inte detta bra utan jag skall bara behandla alla på samma kyliga, principfasta och paragrafstyrda vis.

Det fungerar inte för mig.
Alltså måste jag lämna denna post.
Jag vill jobba med människor och inte behandla alla som robotar.

Varje människa har en själ och ett hjärta.
Det tar jag hänsyn till.
Får jag inte göra det så mår jag själv inte bra.

Alltså gäller arbetsbyte

Kommer inte Flixbus till skott snart med vad de planerar göra med oss så lämnar jag Swebus.
Jag vill jobba på ett sätt som får mig att må bra och känna att jag levererar en bra produkt.
Annars får det vara.
Halvdana jobb är inget jag vill uträtta.

Antingen så får jag jobba med den potential och kompetens jag bär inom mig eller så får man klara sig utan mig.
Alltid är det någon arbetsgivare som värdesätter en anställt som vill och behöver få leverera till 100 %

Jag vet att det märks hur upprörd jag är och jag står för det.

Kompetent folk behövs överallt.

Idag vaknade jag redan vid 4 med klumpen växande i magen över dagen jag har framför mig.
Det känns inte bra, hur jag än försöker intala mig att jag bara kan göra mitt yttersta för att lösa alla problem som ligger på hög.

Om det blir som igår så blir det urtufft.
När jag betat av ett ärende trillade det in två nya i inkorgen.
Jag har två dagar på mig att fixa detta och sedan har jag körning.

Försöker hålla stressnivån nere men det är svårt.

Börjar med en kopp kaffe så får vi se.
Kan inte logga in för tidigt då jag inte kan mejla kunder för tidigt på morgonen.

Berättar senare ikväll hur jag mår efter ännu en dag som soptunna.
För det är så jag känner mig i jobbet just nu.
Längtar efter att få börja köra heltid igen.
Jag behöver glädje omkring mig och inte bara ta hand om negativa åsikter, skäll, hot, hatfyllda ord och människors känslor i affekt.
Det är vad jag sitter med timme efter timme.

Livet som Kundsupporthandläggare.

Denna morgon sov jag längre än både husse och vovve. Det tror jag nog aldrig har hänt tidigare.
Jag brukar ha varit uppe flera timmar innan.
Nu hade vovve varit ut och kissat och husse valde att inte lägga sig igen.

Vi åt frukost tillsammans efter att jag sakta vevat igång mig. Mådde inge vidare.
Trött och hängig på nåt vis, fast jag sovit.
Piggnade till lite senare.
Satte igång att städa härhemma, ordentligt efter vovves vistelse.
Husse körde hem honom så vi skulle hinna få någon tid tillsammans innan jag börjar jobba på måndag.

Jag dammsög och skurade noga överallt.
Bort med päls och kissfläckar.
Tog fram de mattor jag plockat undan och det blev så rent och fint härhemma.
Balkongen fick sin ordning också då jag hade tagit undan blommor som lätt fick sig en råsopa av en stor hundsvans.

Belönade mig själv med en bit av tårtan från i fredags och en gokopp starkt kaffe.
Satt i vår blomsteroas på balkongen.

Städat och tvättat så allt var klar för att bara göra nåt kul ute resten av Söndagen.
Det gjorde vi också.
Åkte till Strömsholms Slott.
Ville ta lite foton därute i den vackra miljön.
Det visade sig att slottet var öppet.
Till min stora glädje.

Där trivdes jag.
Bland slottssalar, tavlor med porträtt, guldramar, höga tak och underbara tunga möbler.
Vi gick runt själva först och sedan hängde vi med en guidad tur.

Det mesta var väldigt intressant att höra berättas om.

Turen fortsatte och vi lyssnade när guiden berättade med stor entusiasm om allt som skett på slottet och innan den ens var inredd i alla salarna.
Jag faschinerades av de härliga takkronorna som tillverkats långt in på 1900 talet på Skultuna Mässingsbruk.

De hörde inte till Slottets tidigare historia men ändå så hänförande vackra.
Jag tycker ju om ljusstakar och ljushållare i den stilen.


Han fortsatte berätta om vilka som hade bott där och hur de varit som människor.
Jag har ju nån underlig koppling till Strömsholm precis som jag känner när jag besöker Brahe Hus.
Jag kände liksom igen mig.
Det var så jag kände doften från den tiden i luften.
Vet inte om jag någon gång i ett tidigare liv levt där.

Till och med sambon reagerade över när jag skred uppför de många trapporna mellan våningarna.
För mig kändes varje trappsteg så bekant på nåt vis. Jag kände mig hemma.

Han såg hur jag rent utan att jag tänkte på det, gick rak som en fura, värdigt uppför trapporna, tittande rakt fram och i ena handen höll jag upp klänningen lite, som att jag ville undvika trampa på den.
Min klänning slutade straxt under knäna så den risken fanns inte.
Jätteunderligt.

Likaså stod jag som i trans vid ett porträtt av prinsessan Vilhelmina Charlotta som dog endast 27 år gammal.
Jag var långt bort i tankarna en lång stund.
Det fångade sambon på foto.
Han sade att det pågick ett tyst samförstånd mellan mig och porträttet i guldramen på väggen.

Sedan gick vi alla upp till den sista våningen som var Kapellet på slottet.

Den kommer jag att blogga om i ett eget inlägg för den var helt fantastisk.
Det kinesiska rummet var enastående med sina underbara stora målningar.

De gamla papperstapeterna som satt kvar på en del väggar.
Som hållit i flera hundra år.
Faschinerande.

Ett par foton som min käresta tagit på våran fina tjej.
Hon är så vacker i färgen.

Säkert är väldigt många slitna och bakfulla idag, som det brukar efter Midsommarfirande.

Vi dricker ju inte alkohol men vi var vakna till sent och mycket aktiva under hela dagen.
Från tidig morgon till midnatt.

Många promenader med vovve.
Jag fixade tårta och sedan buffen vilket tog sin tid. Det fanns ständigt någonting att göra.

Somnade tungt men jag vaknade redan efter 4 1/2 timme och kunde inte somna om.
Några timmar senare vaknade husse för vovve måste ut.

Så vid 7 tiden var vi uppe alla tre fast vi var lediga.
Jag tog en dusch, gick ner i tvättstugan tidigare än bokningen. Det var ingen som bokat tiden före så det gick bra.
Husse och vovve tog en längre promenad lite senare och jag passade på att dammsuga noga överallt.

Våttorkade golven då vovve har lite jobbigt med att det droppar kiss lite då och då.
Därför håller jag på och städar varje dag efter honom.
Lilla gubben! Detta rår han ju inte över och han skäms när han själv märker att det droppat.

Vår mattor hemma har jag antingen plockat bort eller täckt med tvättbara mattor.
Lilla gubben ska ju kunna röra sig fritt härhemma.

Nu har vi ätit av gårdagens rester.
Jättegott med uppvärmda färskpotatisar och alla tillbehör.
Stekte på några kryddiga korvar extra bara.
Bra att äta upp resterna så inget behöver kastas.
Vovve fick några köttbullar idag. Det fick räcka. Han har sin egen mat.

Känner mig trött och lite orkeslös idag.
Eller kanske jag bara är lat idag, jag vet inte
Kanske har jag druckit för lite vatten.
Det är ju inte varmt och då slarvar jag med vätska.

Ibland i livet träffar man på människor som får en att stanna till och lyssna, vara riktigt närvarande samt vilja hjälpa till att lyfta fram.
Människor som bär händelser inom sig, en historia med sig i bagaget som får en att verkligen tänka till extra.
Som bär en ödmjuk vänlighet, en öppenhet från första stund.
Sådana människor berör ens själ.
Tillför någonting som berikar ens egna funderingar om livets gång.

Det upplevde jag igår när vi var ute vid Björnöbadet.
Där vi gjorde valet att gå in på serveringen för att köpa glass.

För det första blev jag så glad över att det ens fanns och var öppet.
Gick in igenom dörren, hälsade glatt på den man som reste sig upp från en stol med ett leende i sitt ansikte.
Ett välkomnande leende.

Jag berättade hur glad jag var att serveringen var öppen.
Att det under lång, lång tid inte varit någonstans där man kunnat ta en fika ute vid badet.

Han berättade glatt om att han har öppet dagligen och att han dessutom skulle börja servera grillad mat från och med nästa vecka.

Jag valde ut glassar åt mig och min käresta som väntade utanför med vovve.
Hällde upp två kaffe åt oss under tiden som vi pratade vidare om serveringen och de tankar han hade med den.

När jag är på väg att tacka för mig säger den vänlige mannen att han så gärna vill ge mig en Midsommargåva för att han tycker att jag är så vänlig
Jag blev jätteglad när han plockar fram en bok, som det visar sig att han själv skrivit.

I boken skriver han en hälsning till mig och min glädje saknade ord då jag förstod att detta var ett budskap från högre makter, att denne vänlige man var menad att korsa min väg just idag, i stunden då jag själv står i ett vägval i livet.

Så fungerar ju livet om man lever med ett öppet sinne.
Någon högre makt ser till att de rätta människorna kommer i ens väg.
Sedan är det upp till en själv hur man tar till sig budskapet.
Budbärare av olika slag helt enkelt.

Jag tar med stor tacksamhet emot boken som en gåva.
Förstår att denna bok och denne vänlige man verkligen vill få fram någonting till mig av stort värde.
För oss båda troligtvis.

Denne man är Kemal Qoseri en kurdisk exilpolitiker från norra Kurdistan, Turkiet.
Han kom till Sverige 1983 som politisk flykting.
Under hela sitt vuxna liv har han kämpat för ett fritt Kurdistan och för att upprätthållandet av mänskliga rättigheter, demokrati och jämnställdhet.

Boken är en skildring av de tragedier, grymheter som drabbat det kurdiska folket i århundraden.

Kemal gav mig sitt eget livsverk i Midsommargåva till mig, en för honom helt okänd människa.
För mig var detta så oerhört värdefullt.

Jag tog med mig boken, glass och kaffe.
Gick ut alldeles omtumlad till min älskade sambo som satt utanför och väntande.
Berättade för honom om personen jag nyss träffat inne på serveringen.
Han blev förvånad och berörd han också.

Bara sådär, på midsommaraftons glasspaus, efter en promenad med vovve på Björnön, trillar det in en människa in i vårt liv som får oss, framförallt mig att tänka till om livet och dess litenhet och storslagenhet.

Jag stannar där i min berättelse om Kemal sålänge.
Det tar mig lite tid att smälta innebörden av mötet med en människa som jag förstår, är en kämpe med en styrka som få inser.

En politisk kämpe som driver en liten servering på Björnön och skriver på sina böcker under tiden han arbetar med detta.

Jag kände att jag så gärna ville dela ut budskapet om att han finns därute på ön och att alla människor var varmt välkomna att besöka hans servering och njuta av hans grillade mat.

Detta resulterade i ett facebookinlägg som jag ville att så många som möjligt delar och berättar att han finns där.

Igår kväll satte jag mig med hans gåva, boken jag fått, för att sakta men säkert sätta mig in i hans skrivna ord.
Den berättelse han delade med omvärlden via sin bok.

Den kurdiska verkligheten.

Redan de första sidorna rörde mig till tårar...
Boken är tung har jag förstått.
Den kommer jag ge tid att smälta in i mitt medvetna sinne och försöka förstå vilken kamp denna vänliga människa och hans kurdiska landsmän genomlidit under alla åren.

Alla har en livsberättelse att dela med sig av.
Alla har någonting att kämpa för och med.
Men alla blir inte lyssnade på.
Alla bär ett budskap som är värd att lyssna på.
Jag läser boken och återkommer med mina tankar sedan