Stack iväg denna morgon med bil till syrrans viloplats för att finna lite ro och vila i själen.
Så fruktansvärt halt överallt.
Knappt så jag tog mig från bilen till hennes grav.
Blankis eller så var det svartis som inte syntes.

Känns som att sjukvården kommer ha en del att göra idag.
Många halkar säkert omkull och skadar sig.

Hade tänkt ta en promemad där på Hovdestalund men det var bara att glömma.
Isigt överallt.
Åkte så längs mindre vägar till Hälla.
Lika halt överallt.

Handlade lite mjölk, mat till Nova och soppa som jag gillar med ost och broccoli.
Tänkte ha med till jobbet imorgon.
Köper inte annat än det absolut nödvändigaste nu.
Håller stramt i ekonomin.
Frysen är full med mat så det räcker länge.
Den måste tömmas innan nytt inhandlas.

Dumt o fylla upp när den snart ska tömmas och frostas ur när vi flyttar.

Kom så hem igen och det var sandat på våran gård iallafall

Att flytta från den här bostaden vi nu bor i kommer att bli riktigt konstigt.
Har älskat denna lägenhet med de ljusa ytorna, rymliga utrymmen och den fantastiska balkongen.

Det kommer krävas väldigt mycket för att jag skall hitta något som ens är hälften så bra som denna trea.
Vi hade ju sån tur då för två år sedan som fick den, helt sådär bara mitt i vårat letande efter större boende
Vi trängdes då i min lilla tvåa som jag hade när vi blev tillsammans.

Min dröm är ju att få tag i ett boende på landet. Bort ifrån stan och allt oväsen.
Slippa grannar precis intill och deras rökning som varit ett problem för oss på sommaren.

Jag hör inte hemma i stan.
Där jag helst bor ska det vara tyst, fridfullt, nära vatten och skog.
Jag vill kunna gå ut naken mitt i natten och titta på stjärnhimlen utan att det stör någon.

Tänk att bo så Nova kunde vara katt på riktigt och vara ute också. Fånga möss och må gott.

Drömma får man göra. Det kostar ingenting och håller hoppet vid liv.
Just nu behöver jag det i allra högsta grad.
Drömma och planera för en framtid för mig och Nova.
Stänga ute allt negativt och destruktivt som finns likt en ständig följeslagare i det liv jag nu befinner mig i.
Jag drabbas av det på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.
Har kämpat en längre tid för att hålla alla på avstånd.
Krafter som bara vill förstöra och förgöra då individerna som ägnar sig åt det, själva mår väldigt dåligt.
Då måste de på alla möjliga vis få andra på samma nivå.

Jag har inget med dem att göra men det kommer in via den person jag levt med.
Så indirekt har de lyckats.
Vårt gemensamma liv som bara blev 2 år gammalt är nu över.

Mina blogginlägg i dessa dagar är nog ganska förvirrade. Det är så mycket som bubblar i min hjärna och känslorna åker bergochdalbana hela tiden.
Tankarna får ingen ro, inte ens i sömnen.

Längtar till imorgon och jobbet där jag har människor med skratt i sina liv som jag kommer jobba med.
Behöver få känna att jag har ett värde i nåns liv
Just nu slåss jag ensam med mina tankar.
Därför blir bloggen en bbegränsad ventil där jag ändå bara skriver väldigt lite om allt som rör det inträffade

Ingen ska ju hängas ut på nåt vis utan det som här framkommer i det jag skriver, de orden står jag för.
Det är mina egna känslor och tankar i ord.

Vad gäller denna lägenhet så har jag börjat att ta bort allt det trivsamma och behagliga som fanns här.
Min själ orkar inte se den kuliss som jag byggde upp i någonting jag trodde var mitt liv och framtiden.

Balkongen är svart och avklädd.
Allt fint är borttaget, ljusslingor, fåglar och ljuslyktor.
Enda som finns kvar är långkrukor med ljung, Novas eget bord och nätet så hon inte trillar ut.

Jag vill kunna hinna landa i tanken att lämna detta bakom så snart som möjligt
Skulle inte kunna tänka mig tanken att skapa ett eget liv på dessa våra gemensamma ytor, även om det skulle funka ekonomiskt.
Vilket det inte gör. Kostnaden är anpassad för två inkomster.

Likaså inne i lägenheten.
Allt som inte behövs för det dagliga livet packar jag ner vartefter.

Blev kontaktad av min chef för en stund sedan.
Jag kommer ha mycket jobb kommande dagar och det gör mig så tacksam.
Hon finns för mig den fina människan.
Likt en vän som några andra till som hört av sig till mig under senaste dagarna.
Människor jag behöver.
Som jag kan lita på vill mig väl.

Jag är ärlig i det jag lever i och det verkar vara den rätta vägen.
Mina nära och kära finns vid min sida och mina få fina vänner.
Alla guld värda.
Tack mina fina, ni värmer min själ.

Du vet vem du är :) som kan ta till dig min tacksamhet.

Nu har jag ätit frukost.
Nova sover och det gör även hennes husse.
Dörrar är stängda så vi håller isär sov och vakentid.

Det ljusnar ute och jag har faktiskt lagt ut ett anrop på fb om att hålla ögon och öron öppna för boende på landet.
Om någon vet nåt eller har tips att komma med.

Såjag sitter inte passiv och väntar på färdigt.
Letar på nätet på alla de boendesajter som finns.
Har anmält intresse på ett par lägenheter.
Så trådar har jag ute åt många håll

Hoppas det nappar någonstans

Gick och lade mig igår kväll redan vid 20.30 tiden. Helt utmattad.
Hjärnan ger mig ingen ro och det känns lite som att vara bakbunden i en väntan på ett svar om framtiden.

Vart styr jag nästa steg?

På måndag får jag veta om det går i lås det som vår nuvarande hyresvärd har på förslag.
Om det gör det så kan jag flytta bara ett hus längre bort och ha samma hyresvärd med en 2:a på 60kvm.

Väntan är hemsk.
Jag är en människa som vill agera och jobba för det som komma skall så det blir en ordning snabbt.
Mår pyton av att trampa på en fläck i ovisshet.

Började igår lite smått att packa ihop kontoret. I en känsla av uppgivenhet.
När vi byggde upp detta rum så var det med tanke att bli kvar i denna bostad i många många år.
Nu, efter knappt två år här är det dags att riva upp allt igen.

Detta är känslomässigt så fruktansvärt jobbigt att jag måste frambringa mängder med energi för att genomföra allt.
Alla de drömmar som låg i framtidens väntande vagga är sönderslagna, krossade.

Skönt iallafall att vi nu kan prata som vettiga människor.
Jag inser mer och mer att jag står utan skuld till allt som händer.
Har haft så svårt att ta in det fast han hela tiden sagt det, att jag inte är orsaken till uppbrottet.
Han ger upp allt i sitt liv och börjar om för att orka med tillvaron.
Han lever i en konstant tärande stress med allt i sitt liv.
I denna stress far jag illa menar han.

Där åker jag med ut i samma skopa fast jag är den enda fungerande biten i hans liv.
Åker ut för att skyddas och ges möjlighet att inte behöva uppleva den totala kraschen i hans liv som kommer inom en snar framtid.

Jag får inte vara den som stöttar honom utan han ska ro allt i land ensam.
Det är han van vid sen barnsben som han uttrycker det. Typisk envis finsk gubbe!
Hans sätt att visa sin kärlek, skona mig från allt elände.

Orkade jag bara tänka på samma sätt och bortse från att vi inte ser på kärlek på samma sätt så skulle jag ta detta som något mycket bra och omtänksamt sätt att agera.
Nu är det inte så.
För mig ligger bara känslan att ha blivit utrangerad för att min kärlek inte duger.

För mig finns gemensam kamp som en kärlekshandling, inget annat
Älskar man starkt och riktigt så tar man livet tillsammans i både gott och ont.

Jag fick inte ens vara delaktig i valet utan ställdes helt utanför.

Där står vi nu.
Finns ingen återvändo för min del iallafall.
Tilliten är borta och med den försvann också många varma känslor ur mitt hjärta.
Ersattes av isbitar som ligger där och kyler ner, gör ont och förhoppningsvis smälter bort med kommande åren så tilliten till andras ord återkommer.
Nu är den helt söndertrasad.
Jag har satt upp en hög skyddsmur mot allt.

Nu är det bara praktiska och ekonomiskt hållbara lösningar som gäller.
Massor med oro och jobb ligger framför.
Så mycket i livet som rivits upp med rötterna utan att jag ens gjort mig förtjänt av detta.

Hade jag gjort något fel så hade jag stått mitt kast, självklart.

Jag har inombords en dröm som spirar svagt.
Min längtan efter att få fatt i ett boende på landet får nu ny fart, då jag står ensam med det valet nu.
Kanske finns den möjligheten fram i livet.
Nu gäller det att hitta ett vettigt boende som jag kan landa i.

Likaså få fatt i något åt honom också.
Inte ett sketet rum som han i panik ordnade fram.
Där kan han knappast hitta sig själv.
Bra att han ändå tänker lite sunt nu och stannar i det boende vi har.
Vi lever nu som kompisar med olika dygnsrytm.
Kommer inte att ses mycket men ändå se till att detta boende delas och packas ihop.

Hur jobbigt det här ändå blivit så har jag svårt att se honom fara illa genom att han fattar dumma beslut.
Ta en sak i taget nu och landa i något som ger en uns trygghet är det enda rätta.
Sedan utgå därifrån

När våra boenden säras så behöver han aldrig mera se mig igen.
Inte för jag förstår valet han gjort men det är bara att acceptera.
Jag vägrar att böna och be eller tvinga någon till ett liv med mig.
Varför skulle jag.
Står stark själv och trygg i mig som person.

Allt måste lösas på ett vuxet och moget sätt.
Ingen tjänar på att vi sitter i varsin lya med kraschad ekonomi på grund av paniklösningar och beslut i affekt.

Nu har jag vaknat för denna söndag, tidigt.
Har kunnat sova ordentligt i 6 timmar och det är bra.
Mannen ser på hockeymatch innan han sedan ska sova. Kom hem från sitt arbete inatt.
Så sovrummet inhyser oss en i taget vilket blir en bra lösning.

Praktiskt tänk håller mig flytande.
Imorgon ska jag jobba igen och det känns bra.
Få lite annat att tänka på är väldigt nödvändigt känner jag.

Har dessutom anmält mig till Björks Koncernkryssning den 19/1. Om jag får en egen hytt, vill inte dela med någon.
Det gör jag tillräckligt i jobbet på Eckerökörningarna.
Detta beslut tog jag också för att komma bort mellan varven från livets allvar.