Nu har vi båda satt igång att packa ordentligt.
Sådant som inte används är ju lika bra att få ner i kartonger under lediga dagar.

Kommande vecka är en upptagen sådan att det inte ger utrymme för någon packning.
Känns ändå lugnt att vi nu i lugn och ro kan resonera om bodelningen och ta allt på ett vuxet sätt och inte storma iväg som han tänkte göra först.

Vårt gemensamma liv är slut och det är vi införstådda med båda två.
Steget är taget och det finns ingen återvändo.
Inget att försöka reparera eller försöka rädda i stunden.
Jag vill inte längre, det blev för mycket.
Jag klarar inte av att leva i detta kaos som ständigt råder ikring denna människa som jag ännu älskar djupt.

Kommer säkert att göra det resten av mitt liv.
Känner ingen sorg heller just nu.
Mest bedrövelse, ilska och uppgivenhet.
Låter allt bara fortskrida.
Min kämparglöd är borta.

Det som varit är historia.
Nya blad vänds upp och åter 2019 började väldigt dramatiskt må jag säga.

Säkert kommer verkligheten ikapp någonstans och jag vet inte hur jag då kommer att reagera.
Det går inte att i förväg sia om.
Vi är här och nu, det praktiska måste lösas så vi båda kommer vidare

Han har fått sin vilja igenom att fortsätta sin livskamp på egen hand.
Jag ställer mig inte i vägen.
Varför skulle jag.

Jag är stark och står på stadiga egna ben.
Är inte beroende av någon intill mig.
Kommer aldrig att bli.
Det är alldeles för smärtsamt att hänga upp sitt liv på en annan människa.
En dag är denne borta och du står vilsen kvar och kan ingenting.

Mitt hjärta är sårat och sargat, det lever jag med. Det läker med tiden.
Kvar blir ett ärr som säkert skaver ett tag men mjukas sedan upp.

Livet är här och nu.
Situationen är bara att lösa på bästa sätt.
Det andra får vänta

Gårkvällen fick vi packat en del.
Åt mat och såg på tv tillsammans.
Pratade som de vänner vi varit i många år nu
Vi pratade boende och han har stängt av den biten
Släkten upptar hans tankar och handlingar även nu i det vi sitter i
Det visar, tycker jag, hur lite livet med mig egentligen betytt för honom.
Jag var en mellanlandning till något annat.
Ett andningshål efter det han lämnade med stor turbolens.

Det gör inget för mig.
Om det givit någon energi så är ju en seger vunnen.
Kanske gav jag en hint om att ett liv kan levas utan kaos och ständigt bråk och trät.
Jag ställde inga andra krav än att vi skulle vara ärliga mot varann.

De två år som gått har mestadels präglats av andras elände, min plats var att finnas och bara stötta, lyfta och ge. Inte förvänta mig någonting tillbaka då det inte fanns något över till mig.

Vad är det för liv.

De dagar som gått sedan brevet låg på köksbordet och väntade på mig, då jag kom hem efter en 15 timmar lång arbetsdag, har givit mig mycket.
Insikter och beslut som känns verkliga.
Jag har kunnat ägna mig åt mina tankar, min framtid, min verklighet.
Inte bara lyssna, stötta, ge råd och ta hand om en annan människa.

Just nu känner jag mig lugn.
Det är måndag morgon. Nova väckte mig 4.30 och tyckte att vi ska gå upp.
Det gjorde vi.
Hon har så mycket att berätta vår lilla pälstoffla. Hon pratar och låter ständigt.

Dessa dagar har varit hemska för henne.
Hon tröstar båda och försöker få tillbaka det som var. Sin trygghet.
Hon bevakar vårt packande.
Lägger sig i lådor, grejar och donar runt.
Som att hon ömsom hjälper till ömsom vill återställa allt.
Hon sitter och tittar på oss med frågande ögon.

Jag pratar mycket med henne.
Berättar att vi snart ska flytta, hon och jag.
Hon stannar med mig behöver inte vara rädd och orolig.
Kanske har hon förstånd såpass att hon är rädd att mista oss. Kastas ut som hon blev utsatt för i sitt förra liv.
Aldrig att någon tar henne ifrån mig.
Hon och jag är ett.
Min lilla fina Nova, min livskamrat.
Vi ska bli gamla tillsammans har jag lovat henne.
Det ordet håller jag, så länge vi lever.

Husse tog sig tid med henne igår.
Tidigare har han avvisat hennes omsorger.
Hon står ju oskyldig i detta och måste få sin tid och kärlek ändå.

Snart ska jag till jobbet.
Längtar verkligen dit.
Det blev ju många dagar ledigt och jag älskar mitt arbete.
Idag får jag veta om den 2:a som finns i grannhuset blir min eller inte.
Känns lite nervöst.
Jag har krokar ute på annat och intresseanmälningar skickade på ett par till.
Både västerås och surahammar.
Att få bostad idag är inte lätt.

Hoppas och ber att allt löser sig snabbt
Jag har inte bett om detta.

En god vän ringde igår och erbjöd en liten stuga på 15kvm utan dusch.
Tackade hjärtligt och sa som det var att det är för litet.
Men jag kommer att åka och titta på det

Allt är värdefullt.

Härifrån går ju flyttlasset hursom.
Finns inget annat alternativ i min värld.