Natten blev ju som den blev då jag vaknade straxt efter 2 och kunde inte somna om.
Tankarna for i huvudet och en hel del kunde jag skriva ur mig i blogginlägg.

Landar mer och mer i den verklighet som gäller idag.
Skulle tro att det och sömnbrist blev orsaken till den huvudvärk som började mala redan innan jag åkte till jobbet.
Tog en Alvedon då.

Åkte med på en skoltur för att lära mig den.
Ska köra den själv på torsdag.
Min huvudvärk tilltog och det fanns inget att göra.
Hade några timmars uppehåll mellan körningarna så jag åkte hem.
Kraschade där totalt med sprängande värk och illamående. Tårarna rann av smärta och frustration.

Tog migräntabletter. Mejlade jobbet och lade mig sedan på soffan.
Somnade efter ett tag och sov i två timmar.
Var helt färdig när jag vaknade till.
Illamåendet hade dragit sig tillbaka men huvudvärken var kvar.

Tog mig upp. Andades kall frisk luft på balkongen och det lättade något.
Något senare tog jag två Alvedon till och det gjorde sedan att jag fick lite lättare med smärtan i huvudet.
Fick i mig lite mat och en kopp starkt kaffe.
Somnade igen en stund för att vakna till en upprörd Nova som satt på mig och jamade, tittade och nosade på mig.

Har nu segat omkring eftermiddagen här i den kartongfyllda lägenheten.
Ser allt som behöver göras men orkar ingenting.
Tog iallafall en dusch vilket var en prövning.
Orken som bortblåst.

Ska jobba imorgon tänkte jag.
Sova en hel natt först och försöka få huvudet att slappna av.
Det har varit hektiska dagar sedan X:et levererade sitt beslut.
Nu är de första pusselbitarna på plats och jag kan slappna av ett tag.

Säkert det som hände i huvudet.
Anspänning som släppte efter att jag skrivit på kontraktet för nya lägenheten.
Trygghet väntar och jag kunde släppa taget ett tag.

Börjar jobba 6.20 som idag.
Åker med på samma som idag för att få till det rätt på Torsdag.
Fick även en liten körning på Fredag.

Nu ska jag ta en kopp kaffe.
Se på tv resten av kvällen och bara låta skallen vila

Att stå vid ett vägskäl plötsligt och utan förvarning kan tyckas lite skrämmande för många.
För mig blev det väldigt hastigt att ta nästa steg, nästa vägval för att hitta någon form av balans i det som över en natt rubbades.

Jag var beredd att kämpa i det vi stod mitt i.
Men i detta var jag inte välkommen.

Det tog någon vecka för mig att inse det faktiska, att det nog inte ens var menat att bli vi två.
Så helt olika individer som fungerade bra när förälskelsens och passionens rosa moln ännu svävade på vår himmel.

När sedan vardagen kom och den eviga kampen fortsatte med människor som vägrade släppa taget om den hjälpare de var van vid att ha omkring sig.
Den som alltid ställde upp och inget krävde åter.
När denne vägrade släppa taget i sin tur.
Då hopade sig problemen på rad ganska snart.

Att försöka få två individer med så helt olika livsinställning att leva tillsammans är dödfött.
Man äter på varandras styrkor och förstärker de svaga punkterna.
Utan tvekan.
Ingen orkar bära den andre utan att få något tillbaka.

Vägskälet är ett faktum.
Antingen gå under tillsammans eller välja varsitt håll på livets stig.
Valet var inte svårt när vi väl stod där.
Jag beundrar hans styrka att ta steget samtidigt som jag förstår att det var som att hoppa av något osäkert in i trygghet igen.

Jag måste ju ha varit en riktig pain in the ass som ville framåt.
Jag som vill ha glädje, energiinflöde och ett passionerat, kärleksfullt liv med min kära.
Ett liv som bär båda framåt in i ett givande och tagande under naturliga former.

Jag måste ha varit skitjobbig som försökte finna lösningar på de problem som uppstod.
Se positivt på tillvaron trots att det blåste motvind mest hela tiden.

Nu fungerar jag så och kommer att fortsätta med det.
Tänker inte hänga med i någon nedåtgående spiral, inte en chans!
Livet är för kort för det.

När inte min positiva, strävsamma livsstil inte uppskattas så är det bara att vända ryggen och gå.
Jag hjälper till att packa och stänga dörren.

Vägvalet blev inte svårt för mig när jag väl landat efter beskedet.
Ingen gillar ju att bli bortvald i första taget.
Dessutom helt oförstående första dagarna.
Där var vägen väldigt gropig och kämpig ett tag.

Jag är själv förvånad över att jag kommit såhär långt i min process.
Sorgen och besvikelsen har lagt sig efter insikten att detta var det bästa som kunde ske, för att rädda två liv från en hopplös kamp som vi aldrig skulle vinna.
Det var redan förutbestämt när vi inledde vårt liv.

Andra makter styrde och kommer att fortsätta göra det i ett av fallen och det är inte mitt kan jag lova.

Min väg står klar.
Nyasfalterad och färsk.
Med skarpa linjemarkeringar och vägskyltar som tänds upp längs min väg.

Går steg för steg, löser allt vartefter och hittar mina egna rutiner i allt.

Ett gemensamt hem, ett liv tillsammans löses upp vartefter och det bildas nya tankar, nya banor längs färden.
Vi tar dag för dag och ordnar upp allt.

Nyss klev jag ur sängen för att packa en kartong med mitt bohag.
Kastade en blomma som gjort sitt.

Jag vaknade flera timmar innan väckning.
Försökte sova mera men den process som pågår i min hjärna måste få fritt spelrum.
Oavsett tid på dygnet.
Jag har en lång arbetsdag framför mig med nytt lärande igen.
Ska ut på en skoltur som jag sedan kör ensam på torsdag.
Så den måste präntas in i hjärnan idag.

Längtar efter mina Eckerökörningar.
Förändrade rutiner är inrättade där också så det blir en utmaning att ta tag i det nya igen.
Nästa vecka är båten i trafik igen efter att ha varit i docka tre veckor.

Fram till dess hinner jag med mängder som skall vara klart i mitt nya liv.
Min bil behöver besiktigas de kommande veckorna.

Boendet jag nu är i är ett hav av kartonger.
Både fyllda och tomma.
Försöker hålla rent runtom så det känns drägligt att ändå bo i detta kaos.
För mig är detta inget hem längre utan ett ställe där jag förvarar mig själv och mitt bohag tills jag får tillgång till framtidens bostad, där jag sedan kan landa.

Vill ha det så just nu för att lämna det liv som varit bakom.
Denna bostad var ju vår.

Det som var vårt liv finns inte längre.
Livets väg är krokig och inte alltid så lätt att förstå.

Dessa två tjejer är mina älskade sambos

Jag har kommit till den insikten att mitt liv består i att sträva framåt.
Hitta nya vinklingar på tillvaron som gör den värdefull.
Gillar inte att sitta passiv i en situation som bara suger energi till ingen nytta.

X:et var tvärtom.
Levde gärna kvar i det gamla, tärande destruktiva. Det kände han igen och var trygg i. Valde att tugga gammalt ält som bara förgjorde själen och skapade inget nytt
Konstruktivt tänk fanns inte.
Att våga ta steget ut i något okänt.

Det var den största skillnaden mellan oss.
Jag såg lösningar och vågade medans han gärna var kvar och ältade, bar onödig last och gav energi där den bara flög ut i ingenting.
Just bara för att det var så han levt alla sina år.
Då rök jag till sist.
Han valde att stanna i det han kände igen.

Bra var väl det att han tog det steget.
Jag vägrar att lägga mig passiv och bara se problem i allt, gnälla och oroa mig för sånt jag inte kan påverka.
Han kämpade åt sitt håll och jag åt mitt.
Vi drog åt varsitt håll.
Jag ville framåt och han valde att bli kvar i det destruktiva.

Då är det bra att man går isär.
Lägga energi på det som passar en bäst.

Jag vill leva och må bra.
Trivas med mitt arbete, kollegor och chefer.
Jag vill ha ett tryggt, hemtrevligt och levande boende.
En fritid som ger mig återhämtning, ny energi och vård av själen.
Åka hemifrån någon gång och ha ett umgänge med mina nära och kära, vänner och utforska nya ställen.

Äta ute någon gång bara för att inte behöva själv stå vid spisen. Klä mig sexigt och få uppskattning för den jag är.
Ha ett aktivt, passionerat sexliv.
Spontant och utforskande.
Ja det finns så mycket som jag nu förstår att jag saknat, framförallt under det senaste året.

I ett förhållande ska det inte bli att en går framåt och den andre bromsar allt vad det bara går.

Jag vill leva och känna att jag har ett större värde än att bara se till att kyl och frys är fyllda med mat, att det finns matlådor och att hemmet är städat, soporna kastade och tvätten fixad.

En sådan person kallar jag för hushållerska.

Jag gör så gärna allt detta också, det hör till livet. Men det får inte bli huvuduppgifterna för mig.
Livet är så mycket värdefullare än så.

För mig är mitt hem min trygghet.
Gillar ordning och reda. Städat och fint.
Mycket växter och levande tillvaro.
Nu har jag mina tjejer Nova och Gumman som berikar hemmet och gör det extra levande.
Det kommer bli så underbart att bygga upp vår egna tillvaro i nya lägenheten.
Rå oss själva och bara ta in de människor vi vill i vårt liv.
Det destruktiva får stå utanför dörren.

Att trivas med sig själv och vilja något med sitt liv är för mig att leva.
Tids nog kommer tidens tand att ta ut sin rätt och jag blir gammal och trött.
Då vill jag kunna se tillbaka och känna att mitt liv haft en betydelse.
Att jag lagt min energi på dem jag älskar och bryr mig om.
Som brytt sig om mig för den jag är.
Att jag fått vara den jag är.

Det finns så oerhört mycket att göra i livet.
Jag vill se mina barn ha det bra, barnbarnen växa upp till lyckliga människor.
Älskad svärson och svärdotter likaså.
Dem alla vill jag ha nära mitt hjärta.
Träffa ofta och hjälpa dem så gott jag klarar.
Mina älsklingar.

Mitt arbete betyder mycket för mig.
Trivsel med det jag gör, mina kollegors varma familjära närhet på arbetet är så värdefullt.

Jag vet hur jag vill ha mitt liv och så inrättar jag det också.
Stänger dörren efter mig till det förflutna.
Tillåter mig känna allt jag nu känner.
En viss sorg, lättnad, stundtals saknad av goda samtal och det som kändes bra i relationen.
Sista tiden var det inte speciellt mycket.
Möjligtvis hoppet om en bättre framtid.
Utan energiåtgång ut i ingenting.

Med facit i hand.
Detta var absolut bästa lösningen för oss båda.
Nu kan vi ägna oss åt det egna.
Utan påverkan från varandra.

Livet är spännande.
Man vet aldrig vad som väntar bakom hörnet.
Jag kommer att hålla mina sinnen öppna för nya uppdrag som ger mig glädje.
Vem vet vad som väntar.

Jag har mitt liv och det styr jag helt och hållet själv.
Gör precis det som känns rätt för mig.