Att stå vid ett vägskäl plötsligt och utan förvarning kan tyckas lite skrämmande för många.
För mig blev det väldigt hastigt att ta nästa steg, nästa vägval för att hitta någon form av balans i det som över en natt rubbades.

Jag var beredd att kämpa i det vi stod mitt i.
Men i detta var jag inte välkommen.

Det tog någon vecka för mig att inse det faktiska, att det nog inte ens var menat att bli vi två.
Så helt olika individer som fungerade bra när förälskelsens och passionens rosa moln ännu svävade på vår himmel.

När sedan vardagen kom och den eviga kampen fortsatte med människor som vägrade släppa taget om den hjälpare de var van vid att ha omkring sig.
Den som alltid ställde upp och inget krävde åter.
När denne vägrade släppa taget i sin tur.
Då hopade sig problemen på rad ganska snart.

Att försöka få två individer med så helt olika livsinställning att leva tillsammans är dödfött.
Man äter på varandras styrkor och förstärker de svaga punkterna.
Utan tvekan.
Ingen orkar bära den andre utan att få något tillbaka.

Vägskälet är ett faktum.
Antingen gå under tillsammans eller välja varsitt håll på livets stig.
Valet var inte svårt när vi väl stod där.
Jag beundrar hans styrka att ta steget samtidigt som jag förstår att det var som att hoppa av något osäkert in i trygghet igen.

Jag måste ju ha varit en riktig pain in the ass som ville framåt.
Jag som vill ha glädje, energiinflöde och ett passionerat, kärleksfullt liv med min kära.
Ett liv som bär båda framåt in i ett givande och tagande under naturliga former.

Jag måste ha varit skitjobbig som försökte finna lösningar på de problem som uppstod.
Se positivt på tillvaron trots att det blåste motvind mest hela tiden.

Nu fungerar jag så och kommer att fortsätta med det.
Tänker inte hänga med i någon nedåtgående spiral, inte en chans!
Livet är för kort för det.

När inte min positiva, strävsamma livsstil inte uppskattas så är det bara att vända ryggen och gå.
Jag hjälper till att packa och stänga dörren.

Vägvalet blev inte svårt för mig när jag väl landat efter beskedet.
Ingen gillar ju att bli bortvald i första taget.
Dessutom helt oförstående första dagarna.
Där var vägen väldigt gropig och kämpig ett tag.

Jag är själv förvånad över att jag kommit såhär långt i min process.
Sorgen och besvikelsen har lagt sig efter insikten att detta var det bästa som kunde ske, för att rädda två liv från en hopplös kamp som vi aldrig skulle vinna.
Det var redan förutbestämt när vi inledde vårt liv.

Andra makter styrde och kommer att fortsätta göra det i ett av fallen och det är inte mitt kan jag lova.

Min väg står klar.
Nyasfalterad och färsk.
Med skarpa linjemarkeringar och vägskyltar som tänds upp längs min väg.

Går steg för steg, löser allt vartefter och hittar mina egna rutiner i allt.

Ett gemensamt hem, ett liv tillsammans löses upp vartefter och det bildas nya tankar, nya banor längs färden.
Vi tar dag för dag och ordnar upp allt.

Nyss klev jag ur sängen för att packa en kartong med mitt bohag.
Kastade en blomma som gjort sitt.

Jag vaknade flera timmar innan väckning.
Försökte sova mera men den process som pågår i min hjärna måste få fritt spelrum.
Oavsett tid på dygnet.
Jag har en lång arbetsdag framför mig med nytt lärande igen.
Ska ut på en skoltur som jag sedan kör ensam på torsdag.
Så den måste präntas in i hjärnan idag.

Längtar efter mina Eckerökörningar.
Förändrade rutiner är inrättade där också så det blir en utmaning att ta tag i det nya igen.
Nästa vecka är båten i trafik igen efter att ha varit i docka tre veckor.

Fram till dess hinner jag med mängder som skall vara klart i mitt nya liv.
Min bil behöver besiktigas de kommande veckorna.

Boendet jag nu är i är ett hav av kartonger.
Både fyllda och tomma.
Försöker hålla rent runtom så det känns drägligt att ändå bo i detta kaos.
För mig är detta inget hem längre utan ett ställe där jag förvarar mig själv och mitt bohag tills jag får tillgång till framtidens bostad, där jag sedan kan landa.

Vill ha det så just nu för att lämna det liv som varit bakom.
Denna bostad var ju vår.

Det som var vårt liv finns inte längre.
Livets väg är krokig och inte alltid så lätt att förstå.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Måndagen började jag med att haltande av smärta kliva upp tidigt och få igång kroppen innan det var dags att köra barnbarnet till skolan och direkt därefter åka och besiktiga min lilla bil. Jättetrevlig besiktning. Dekra i Svista hemma i Eskilstun...

Under vecka 15 blev det till att jobba med Tågpassning först åt Let's Go i Örebro under Onsdagen. Tog min husbil dit och installerade den utanför depån för att sedan köra tågersättning Örebro, Kumla Hallsberg på eftermiddagen. Var på väg tillbaks...

Efter att ha blivit hämtad av mina tjejer på Måndag eftermiddag 8/4 så kunde jag vara lite ledig. Hade först under Måndagen efter jag sovit 5 timmar, städat ur rummet jag sovit i. Det var nog evigheter sen den fått sig en ordentlig städning. Nu b...

Söndagen blev en riktigt spännande och rolig och lång dag. Vi checkade ut och lämnade hotellet för att spela de två sista matcherna. Tjejerna jätteduktiga och gick till Final. Den spelades ganska sent och vanns av Täbytjejerna överlägset. Så ...

Fredagen och Lördagen var fylld av glada pigga tjejer. Det spelades två matcher per dag och för mig blev det mycket väntan som jag ägnade åt att se på matcherna, städa buss, ha bussen öppen och varm så tjejerna kunde vila och torka matchtröjorna i me...