Torsdagen blev en utmaning med den halka som rådde.

Var hem på långrasten under förmiddagen.
Packade ett par kartonger, åt lunch och sov en stund.
Kändes lite motigt att kliva i jobbarkläderna för att köra de sista timmarna i halkan, som blivit ännu värre.

Körde tre vändor från skolorna och ut på landet.
Tog extra tid då det var grymt mycket trafik och allt rullade mödosamt på i halkan.

Kom i depå lite senare än tänkt.

Kände när jag väl kommit hem hur trött jag var. Det kostar på att vara så koncentrerad i många timmar, med det ansvaret ensam.
Skolbusskörningar känner jag är inget för mig.
Längtar efter mina Eckerökörningar.
Det är ju också en hel del smala vägar men roliga.
Mycket mera körning, längre sträckor och färre stopp.
Linjekörningar är jag trött på.
Lastar hellre och sedan kör länge.

Verkar som jag får nån beställningskörning till Stockholm nästa vecka.
Börjar komma in jobb igen efter helgerna

Kommer att köra kombinerat i veckan med skola/brukslinje Surahammar, Ramnäs och Virsbo några dagar.
Ska ut idag med en annan förare för att finslipa det sista med den sträckningen.
Lite osäker med Virsbo ännu.

Den tidiga morgonkörningen kan jag tänka mig ha något framöver.
Längre sträckor än det som jag nu haft i veckan.

Eckerö är ändock favvisen.
Långa dagar, lång körning, härliga gäster och ett helt annat klimat på jobbet.
Det är ett resande som gästen valt.
Skolor/pendling är ju ett måste för dem som åker, helt utan glädje.

Vaknade,tidigare än tänkt denna fredagsmorgon, av huvudvärk.
Åt nog lite för mycket socker igår kväll.
Öppnade en godislåda som en gäst gav mig innan jul.
Marsipan som jag gillar grymt.
Det blev några bitar fler i magen än jag tänkt mig.

Tröstäter en hel del nu när jag inte riktigt är i själslig balans.
Den fasta jag inledde efter nyår tappade jag helt när livet kastades ikull.
Motivationen försvann men är nu på väg tillbaka.
Jag ska bara se till att få in en bra struktur i livet så jag har orken att ta tag i kost och vikt igen.

Det vet jag gör också att livet blir så mycket lättare. Bra kost, tappa övervikt, bättre självförtroende, välmående i skön träning.
Dessutom med ekonomiska fördelar.
Att inte behöva handla så mycket mat.

Låta bilen stå, gå och cykla istället.
Just nu otänkbart med den kyla och halka som råder.
Knappt så jag kan gå till och från garaget.
Sandningen är bristfällig överallt när vädret är så konstigt, varierat och knepigt.
Ena dagen -10 och nästa +2.
Det går ju inte att hålla trottoarer och vägar ok då.

Straxt igång med denna dag.
Kommer att jobba bara några timmar på morgonen.
Sedan hem till Nova och packa inför Koncernkryssningen i helgen.
Den kommer jag att blogga om en hel del skulle jag tro :)

Björks och Byberg har hyrt Birkabåt åt bara oss för en kryssning som vi får i Julklapp av företaget vi jobbar för :)

Många blir vi och kul ska vi se till att ha.
Jag har själv betalat lite extra för att få en egen hytt.

Bussen går 13.15 från depån imorgon Lördag :) till hamnen och den väntande båten

Den här morgonen var verkligen ingen lek som skolbussförare längs småvägarna.

Isvägar, hårda otäcka kanter efter plogen som förtvivlat försökt röja undan efter snöfallet igår, innan det frös på ordentligt igen
-6 imorse när jag rullade ut från depån med min frusna buss.
Kodlåset till infartsgrinden hade fryst i knapparna. Fick värma den med mina händer för att komma in på området först av allt.
Bussens lås och dörrar frusna. Tog mig in med nöd och näppe.
Fick igång bussen och kunde sedan få framdörren att fungera.

Sparkade undan stora hårda isklutor innan jag kunde få ut bussen från dess plats.

Rundan där jag plockade skolbarnen var plogad men hu så hal.
Försiktigt åkte jag fram längs vägarna.
Vände där jag skulle med rejäl möda då det stod bla en långtradare i vägen.
Parkerad på vår busshållplats.

Barnen verkade vara tacksamma över att bussen kom rullande en sådan här morgon.
Säkert var de oroliga över att turen måste ställas in.
Jag körde med säkerhet i varje kurva, vid varje stopp. Sa till barnen/ungdomarna att det var jätteviktigt med bälte på.
Att jag var rädd om dem och ville inte att de far illa.
Skolskyltar och varningsblinkers på för att visa bilister att jag stod stilla, körde barn.

Kom så tryggt fram med alla till först Dingtunaskolan och sedan Nybyggeskolan.
Något försenad men inte mycket.

Kom till depån och tankade bussen.
Ingen tvätt idag då det är så kallt
Allt fryser till då och blir hopplöst att hantera.

Tog inga foton under min körning.
De jag lägger ut är tagna utanför mitt hus.
Snöklutorna är hårda och vassa, otäcka.

Hoppas de får ut sand under dagen så vägarna är lite tryggare tills jag ska köra hem barnen.

Min första ensamma skolkörning i stan gick bra. Tack vare rutin, försiktighet och sunt förnuft.

Igår när jag efter en lång arbetsdag kommit hem och satt i soffan, med Nova nedanför på golvet, väntande på vårt bus med laserpekaren Pricken som hon älskar, så ringde ett nummer jag tyckte mig känna igen. Ett fast nummer från Eskilstuna.

Jag svarade försiktigt och det visade sig vara från katthemmet som Nova bodde på innan hon hittade oss.

En jättetrevlig röst presenterade sig och frågade hur det gick med Nova.
Jag berättade glatt om hur bra allt var och hur hon trivdes med sitt nya liv.

Hon berättade att de brukar ringa alla som adopterat katter ifrån dem, för att stämma av hur det gick.
Ett bra system tycker jag.

Vi pratade vidare en stund och jag tackade henne för omtanken.
Detta tyder verkligen på att de bryr sig om kissarna de har hos sig.
Att de får ett bra liv i sina nya hem.

Nova och jag har blivit ett.
Vi lekte vidare med Pricken efter att samtalet var över.
Hon älskar att jaga Pricken, lurpassa oxh spana efter den för att sedan försöka fånga.
En lek som kan pågå ett bra tag.

Jag kom ju ju inte hem på dagen från jobbet, annat än att hämta mat som jag inte tagit med då det skulle varit paus på flera timmar från körning, trodde jag.
Det var ett gäng extrakörningar inlagda på oss så rasten blev en timme.

Nova hade förväntat sig att morsan skulle vara hemma med henne några timmar där och åka iväg igen.
Då det inte blev så sov hon längre och var jättepigg när jag kom hem vid 17 tiden.

Jag var försenad då det var snöoväder under eftermiddagen och ett väglag som inte var så speciellt kul att köra i.
Trafiken hemsk och många olyckor.

Det kom ner 1 dm på ett par timmar.

Kvällen blev mycket aktivering av min pälskling. Hon måste ju få röra på sig och använda hjärnan.

Om en stund ska jag iväg igen till jobbet.
Idag kör jag skolturen ensam.
Det som kom ner igår som snö och plusgrader har nu frysit på.
Hoppas att de hunnit ploga så vägarna är farbara.

Vill vara i tid på jobbet då jag är säker på att bussen, dörrar och annat krånglar vid dessa hastiga temperaturomkastningar.

Jag vill var säker på att kunna köra mina skolbarn som är under mina vingars beskydd.

Får se om jag kan komma hem till Nova några timmar idag eller om det blir extrakörningar.

Vaknade denna morgon till -12 på utetemperaturen.
En riktig vinterkyla har kommit till oss verkar det som.

Jag själv sov som en gris hela natten.
Lugnt och tryggt, utan mardrömmar eller stunder av vakenhet.
Det känns i hela min kropp idag att migränen tog ut sin rätt.
Huvudet är som en söndersparkad fotboll och kroppen känns stel efter alla timmarna på soffan i vila.
Totalt med gårdagens stunder av sömn och nu natten så har jag sovit 12 timmar.

Var uppe stundtals igår bara för att äta nåt, fixa kaffe och duscha.
Packade ihop två kartonger med glas i köket också. Körde diskmaskinen.
Det var allt jag pallade då.
Huvudvärken släppte vid 20 tiden på kvällen så jag kunde få ro.

Jag ville inte ha kontakt med nån igår.
Bara låta huvudet vila från allt.
Jobbet måste jag ju prata med men det blev via sms och mejl.
Några ord med yngsta dottern på whats up och ett kort samtal till x:et om lördag.
Han ska vara med Nova när jag är borta över natten.

Nova saknar sin husse.
Hon gråter vid ytterdörren stundtals.
Ropar på honom.
För henne är detta jobbigt. Hon vill ha båda oss hos sig.
Hon är så lycklig när vi bägge är hemma med henne och hon får busa, gosa och vara nära oss.

Det är bara för henne att ställa om sig.
Husse kommer inte vara med oss längre.
Han valde bort oss, så är det bara.

Straxt ger jag mig ut i kylan.
Ska köra samma körning som jag åkte med på igår. Idag kör nog jag, om skallen funkar.
Annars åker jag med bara.
Eftermiddagens körning kommer jag att sitta bredvid för då vill jag notera.
Har allt ensam imorgon och då måste jag kunna det utantill.
Ta stöd av noteringarna och barnen i bussen.
De verkar ha full koll och hjälper till om det behövs

Känns bra och tryggt.

Fotot jag lagt ut är på den hög packade kartonger som jag samlat i tvrummet.
Högen växer för varje dag

Natten blev ju som den blev då jag vaknade straxt efter 2 och kunde inte somna om.
Tankarna for i huvudet och en hel del kunde jag skriva ur mig i blogginlägg.

Landar mer och mer i den verklighet som gäller idag.
Skulle tro att det och sömnbrist blev orsaken till den huvudvärk som började mala redan innan jag åkte till jobbet.
Tog en Alvedon då.

Åkte med på en skoltur för att lära mig den.
Ska köra den själv på torsdag.
Min huvudvärk tilltog och det fanns inget att göra.
Hade några timmars uppehåll mellan körningarna så jag åkte hem.
Kraschade där totalt med sprängande värk och illamående. Tårarna rann av smärta och frustration.

Tog migräntabletter. Mejlade jobbet och lade mig sedan på soffan.
Somnade efter ett tag och sov i två timmar.
Var helt färdig när jag vaknade till.
Illamåendet hade dragit sig tillbaka men huvudvärken var kvar.

Tog mig upp. Andades kall frisk luft på balkongen och det lättade något.
Något senare tog jag två Alvedon till och det gjorde sedan att jag fick lite lättare med smärtan i huvudet.
Fick i mig lite mat och en kopp starkt kaffe.
Somnade igen en stund för att vakna till en upprörd Nova som satt på mig och jamade, tittade och nosade på mig.

Har nu segat omkring eftermiddagen här i den kartongfyllda lägenheten.
Ser allt som behöver göras men orkar ingenting.
Tog iallafall en dusch vilket var en prövning.
Orken som bortblåst.

Ska jobba imorgon tänkte jag.
Sova en hel natt först och försöka få huvudet att slappna av.
Det har varit hektiska dagar sedan X:et levererade sitt beslut.
Nu är de första pusselbitarna på plats och jag kan slappna av ett tag.

Säkert det som hände i huvudet.
Anspänning som släppte efter att jag skrivit på kontraktet för nya lägenheten.
Trygghet väntar och jag kunde släppa taget ett tag.

Börjar jobba 6.20 som idag.
Åker med på samma som idag för att få till det rätt på Torsdag.
Fick även en liten körning på Fredag.

Nu ska jag ta en kopp kaffe.
Se på tv resten av kvällen och bara låta skallen vila

Att stå vid ett vägskäl plötsligt och utan förvarning kan tyckas lite skrämmande för många.
För mig blev det väldigt hastigt att ta nästa steg, nästa vägval för att hitta någon form av balans i det som över en natt rubbades.

Jag var beredd att kämpa i det vi stod mitt i.
Men i detta var jag inte välkommen.

Det tog någon vecka för mig att inse det faktiska, att det nog inte ens var menat att bli vi två.
Så helt olika individer som fungerade bra när förälskelsens och passionens rosa moln ännu svävade på vår himmel.

När sedan vardagen kom och den eviga kampen fortsatte med människor som vägrade släppa taget om den hjälpare de var van vid att ha omkring sig.
Den som alltid ställde upp och inget krävde åter.
När denne vägrade släppa taget i sin tur.
Då hopade sig problemen på rad ganska snart.

Att försöka få två individer med så helt olika livsinställning att leva tillsammans är dödfött.
Man äter på varandras styrkor och förstärker de svaga punkterna.
Utan tvekan.
Ingen orkar bära den andre utan att få något tillbaka.

Vägskälet är ett faktum.
Antingen gå under tillsammans eller välja varsitt håll på livets stig.
Valet var inte svårt när vi väl stod där.
Jag beundrar hans styrka att ta steget samtidigt som jag förstår att det var som att hoppa av något osäkert in i trygghet igen.

Jag måste ju ha varit en riktig pain in the ass som ville framåt.
Jag som vill ha glädje, energiinflöde och ett passionerat, kärleksfullt liv med min kära.
Ett liv som bär båda framåt in i ett givande och tagande under naturliga former.

Jag måste ha varit skitjobbig som försökte finna lösningar på de problem som uppstod.
Se positivt på tillvaron trots att det blåste motvind mest hela tiden.

Nu fungerar jag så och kommer att fortsätta med det.
Tänker inte hänga med i någon nedåtgående spiral, inte en chans!
Livet är för kort för det.

När inte min positiva, strävsamma livsstil inte uppskattas så är det bara att vända ryggen och gå.
Jag hjälper till att packa och stänga dörren.

Vägvalet blev inte svårt för mig när jag väl landat efter beskedet.
Ingen gillar ju att bli bortvald i första taget.
Dessutom helt oförstående första dagarna.
Där var vägen väldigt gropig och kämpig ett tag.

Jag är själv förvånad över att jag kommit såhär långt i min process.
Sorgen och besvikelsen har lagt sig efter insikten att detta var det bästa som kunde ske, för att rädda två liv från en hopplös kamp som vi aldrig skulle vinna.
Det var redan förutbestämt när vi inledde vårt liv.

Andra makter styrde och kommer att fortsätta göra det i ett av fallen och det är inte mitt kan jag lova.

Min väg står klar.
Nyasfalterad och färsk.
Med skarpa linjemarkeringar och vägskyltar som tänds upp längs min väg.

Går steg för steg, löser allt vartefter och hittar mina egna rutiner i allt.

Ett gemensamt hem, ett liv tillsammans löses upp vartefter och det bildas nya tankar, nya banor längs färden.
Vi tar dag för dag och ordnar upp allt.

Nyss klev jag ur sängen för att packa en kartong med mitt bohag.
Kastade en blomma som gjort sitt.

Jag vaknade flera timmar innan väckning.
Försökte sova mera men den process som pågår i min hjärna måste få fritt spelrum.
Oavsett tid på dygnet.
Jag har en lång arbetsdag framför mig med nytt lärande igen.
Ska ut på en skoltur som jag sedan kör ensam på torsdag.
Så den måste präntas in i hjärnan idag.

Längtar efter mina Eckerökörningar.
Förändrade rutiner är inrättade där också så det blir en utmaning att ta tag i det nya igen.
Nästa vecka är båten i trafik igen efter att ha varit i docka tre veckor.

Fram till dess hinner jag med mängder som skall vara klart i mitt nya liv.
Min bil behöver besiktigas de kommande veckorna.

Boendet jag nu är i är ett hav av kartonger.
Både fyllda och tomma.
Försöker hålla rent runtom så det känns drägligt att ändå bo i detta kaos.
För mig är detta inget hem längre utan ett ställe där jag förvarar mig själv och mitt bohag tills jag får tillgång till framtidens bostad, där jag sedan kan landa.

Vill ha det så just nu för att lämna det liv som varit bakom.
Denna bostad var ju vår.

Det som var vårt liv finns inte längre.
Livets väg är krokig och inte alltid så lätt att förstå.

Dessa två tjejer är mina älskade sambos

Jag har kommit till den insikten att mitt liv består i att sträva framåt.
Hitta nya vinklingar på tillvaron som gör den värdefull.
Gillar inte att sitta passiv i en situation som bara suger energi till ingen nytta.

X:et var tvärtom.
Levde gärna kvar i det gamla, tärande destruktiva. Det kände han igen och var trygg i. Valde att tugga gammalt ält som bara förgjorde själen och skapade inget nytt
Konstruktivt tänk fanns inte.
Att våga ta steget ut i något okänt.

Det var den största skillnaden mellan oss.
Jag såg lösningar och vågade medans han gärna var kvar och ältade, bar onödig last och gav energi där den bara flög ut i ingenting.
Just bara för att det var så han levt alla sina år.
Då rök jag till sist.
Han valde att stanna i det han kände igen.

Bra var väl det att han tog det steget.
Jag vägrar att lägga mig passiv och bara se problem i allt, gnälla och oroa mig för sånt jag inte kan påverka.
Han kämpade åt sitt håll och jag åt mitt.
Vi drog åt varsitt håll.
Jag ville framåt och han valde att bli kvar i det destruktiva.

Då är det bra att man går isär.
Lägga energi på det som passar en bäst.

Jag vill leva och må bra.
Trivas med mitt arbete, kollegor och chefer.
Jag vill ha ett tryggt, hemtrevligt och levande boende.
En fritid som ger mig återhämtning, ny energi och vård av själen.
Åka hemifrån någon gång och ha ett umgänge med mina nära och kära, vänner och utforska nya ställen.

Äta ute någon gång bara för att inte behöva själv stå vid spisen. Klä mig sexigt och få uppskattning för den jag är.
Ha ett aktivt, passionerat sexliv.
Spontant och utforskande.
Ja det finns så mycket som jag nu förstår att jag saknat, framförallt under det senaste året.

I ett förhållande ska det inte bli att en går framåt och den andre bromsar allt vad det bara går.

Jag vill leva och känna att jag har ett större värde än att bara se till att kyl och frys är fyllda med mat, att det finns matlådor och att hemmet är städat, soporna kastade och tvätten fixad.

En sådan person kallar jag för hushållerska.

Jag gör så gärna allt detta också, det hör till livet. Men det får inte bli huvuduppgifterna för mig.
Livet är så mycket värdefullare än så.

För mig är mitt hem min trygghet.
Gillar ordning och reda. Städat och fint.
Mycket växter och levande tillvaro.
Nu har jag mina tjejer Nova och Gumman som berikar hemmet och gör det extra levande.
Det kommer bli så underbart att bygga upp vår egna tillvaro i nya lägenheten.
Rå oss själva och bara ta in de människor vi vill i vårt liv.
Det destruktiva får stå utanför dörren.

Att trivas med sig själv och vilja något med sitt liv är för mig att leva.
Tids nog kommer tidens tand att ta ut sin rätt och jag blir gammal och trött.
Då vill jag kunna se tillbaka och känna att mitt liv haft en betydelse.
Att jag lagt min energi på dem jag älskar och bryr mig om.
Som brytt sig om mig för den jag är.
Att jag fått vara den jag är.

Det finns så oerhört mycket att göra i livet.
Jag vill se mina barn ha det bra, barnbarnen växa upp till lyckliga människor.
Älskad svärson och svärdotter likaså.
Dem alla vill jag ha nära mitt hjärta.
Träffa ofta och hjälpa dem så gott jag klarar.
Mina älsklingar.

Mitt arbete betyder mycket för mig.
Trivsel med det jag gör, mina kollegors varma familjära närhet på arbetet är så värdefullt.

Jag vet hur jag vill ha mitt liv och så inrättar jag det också.
Stänger dörren efter mig till det förflutna.
Tillåter mig känna allt jag nu känner.
En viss sorg, lättnad, stundtals saknad av goda samtal och det som kändes bra i relationen.
Sista tiden var det inte speciellt mycket.
Möjligtvis hoppet om en bättre framtid.
Utan energiåtgång ut i ingenting.

Med facit i hand.
Detta var absolut bästa lösningen för oss båda.
Nu kan vi ägna oss åt det egna.
Utan påverkan från varandra.

Livet är spännande.
Man vet aldrig vad som väntar bakom hörnet.
Jag kommer att hålla mina sinnen öppna för nya uppdrag som ger mig glädje.
Vem vet vad som väntar.

Jag har mitt liv och det styr jag helt och hållet själv.
Gör precis det som känns rätt för mig.