Alla inlägg den 2 februari 2020

Av Sirpa Niva - Söndag 2 feb 08:21

Hade rubriken Vaknade med huvudvärk.

Ja, den dagen och nattens oroliga sömn, resulterade i att jag vaknade med rungande huvudvärk denna söndag.
Fick i mig migräntabletter och kröp ner i bädden igen.
Vilade en halvtimme och kunde sedan gå upo och ta mig kaffe, en lång dusch och pusta ut.
Huvudvärken klingade av. Hann fånga den i tid.

Förstår att det blev så efter gårdagens anspänning och stress.

Nu lägger jag den dagen bakom mig.
Har skrivit ett långt mejl till min chef och förklarat läget, tagit på mig ansvaret för morgonens miss och beskrivit hela förloppet med haveriet.

Jag ville också att den del av min tjänst igår, som jag inte jobbade, togs bort.
Jag vill på så vis kompensera lite för de tre taxibilar som måste kallas ut.
Den biten av dagen var helt mitt fel.
Hade inte uppmärksammat förändrad tjänst och tog saker förgivet.
Så kan man inte jobba!
Första gången det hände mig och skulle tro också den sista.
Jag är så plikttrogen och noga annars.

Nu tar jag det lugnt nån timme innan det är dags att ta tag i dagens jobb.

Jag ska köra Vsk Bandy P19 till Vetlanda för match. Vi åker vid 13 tiden från Bandystugan och jag ska ha ugn med i bussen för att värma grabbarnas mat som de sedan äter när vi far nedåt i bussen.

Det kommer bli en lång dag.
Landar hemma hos Nova igen vid 3- halv 4 tiden imorn bitti

ANNONS
Av Sirpa Niva - Söndag 2 feb 07:43

Min första dag i Februari blev riktigt jobbig.

Dels för att jag själv inte varit tillräckligt uppmärksam på startort i min körning men också för att det sedan bara vägrade vara något flyt för att ro allt i hamn.

Ordagrant i hamn.

Mitt misstag löste sig med taxibilar.
Fick mina härliga gäster till mig i Enköping.
Något försenade då taxi inte riktigt uppfattat var de skulle släppas, så jag fick leta rätt på gästerna.

Vi rullade med gott mod mot Grisslehamn då det kom en gäst fram till mig och berättade att det var nåt som lät jätteilla under bussen längst bak.
Jag hörde inget fram där jag satt.

Stannade vid första tänkbara hållplats direkt.
Gick ut och fick se en stor skyddsplåt ligga och släpa mot vägen. Ena sidan hade släppt.
Helt livsfarligt att köra vidare med.
Om den släppte i farten hade någon bil bakom kunnat få den på sig.
Så det var bara att stå stilla.

Sedan kämpade trafikledningen med att få ut en annan buss. Ingen fanns tillgänglig en tidig Lördagsmorgon.
Vi väntade och väntade.
Försökte ta loss plåten men den satt ju långt in under bussen och vi hade inga verktyg heller.

Jag skriver vi, då det var ett par gäster som försökte hjälpa.

Det hela slutade med att ca 1/2 timme innan båtens avgång så hämtade en buss från annat bolag gästerna och körde hem dem igen.
Jag väntade på bärgaren och han tog loss plåten. Tog ca 15 minuter för honom med rätt utrustning.

Jag körde hem bussen, tömde toan och tvättade den och parkerade.

Kände mig så eländig och misslyckad över att inte ha kunnat köra mina gäster till Grisslehamn och Eckeröbåten.

Mitt misstag på morgonen hade inget att göra med att bussen gick sönder.
Men måste det ske just då?!
Vi hade med lätthet tagit oss fram och allt hade varit i sin ordning om inte ödet varit framme och ställt till ännu mera.

Han ringde från bussen som körde hem gästerna att han också fått haveri.
En rem hade gått av i Strängnäs när han ännu hade gäster kvar i bussen.
Så eländet slutade inte vid min buss.

Han är en liten egenföretagare och klarar laga sin egen buss, så han bytte remmen på plats och berättade för mig hur tacksam han var över att han haft en ny rem med sig.

Hade jag haft verktyg i min buss så hade jag tagit mig under och skruvat loss plåten.
Men det finns ju varken verktyg eller nåt att ligga på för att göra nåt sånt.
Kan ju inte krypa i regnet och skiten med uniformen bara.
Det är inte meningen att vi förare ska agera verkstad.
Mindre grejer klarar jag av att fixa.

Kom hem helt bedrövad efter den dagen som inte var annat än elände.

Mina gäster ombord på bussen var helt underbara mot mig.
De kommer ju att kompenseras självklart för den förlorade resan.
Inte tal om annat.

Ett par av mina kollegor ringde mig och tröstade så gott de kunde.
Alla hade någon gång varit med om en just "sån dag" då allt går åt pipsvängen.

Tog tacksamt emot deras stöd och ord som värmde och lyfte.
De förstod fullt ut hur jag kände mig.

Jag led med mina gäster som inte fick sina timmar ombord på båten.

Fotot är när bärgarkillen låg under bussen på sin kärra på hjul och skruvade

ANNONS

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5 6
7
8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21
22
23
24 25 26 27
28
29
<<< Februari 2020 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minatankebanor med Blogkeen
Följ minatankebanor med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se