Den blå himlen och gröna bussar passar väldigt fint ihop och lockade givetvis mig till att ta foton.

Depå Transdev Eskilstuna

Foto 3 är från vårt rastställe i Nyköping
Jätteskönt att kunna köra dit för en kort paus innan återfärd till Eskilstuna.

Nyköpings busstation är en stressig plats och väldigt mycket trafik runtikring.

Denna vecka har verkligen rusat fram.

Ligger vaken i husvagnen, det är tidig Fredagsmorgon och om några timmar ska jag ge mig iväg för veckans sista arbetspass.

Det har varit intensiva dagar kan jag lova.
Därför har jag valt bort bloggandet för jag har helt enkelt inte orkat, eller haft tid.
När kvällen kommit har jag bara vilat, ätit och sedan sovit för att orka med allt nytt.

Kollegan från Hallstahammar som också är utlånad från Björks och jag, möttes utanför Transdevs depå i måndags klockan 8.
Sedan följde en dag fylld av introduktion och information.
Vi blev fullproppade med allt som måste följas, regler och bestämmelser, lagar och förordningar.
Helt enkelt massor med pekpinnar.
Kändes lite skrämmande.
En helt annan miljö än vårat trygga Björks Buss
Transdev kör för Sörmlandstrafiken som har hårda krav på allt.
Stora viten utgår om inte körningarna sköts.

Vi fick rundvandring på depån.
Presentation av alla enheter. Rastlokal i centrum av Eskilstuna och lunch på stan.
Vi blev bjudna på Chinarestaurang.
Kändes värdefullt.

Nya kläder delades ut.
Två vita skjortor, scarf och slips och en kofta. Namnbricka. Tagg till alla kodlåsen vi behöver in igenom.
Varsin ryggsäck, nyckel till bussluckor och blåsmunstycke som är dyrbar och personlig i dessa smittotider.
Vi fick även varsin flaska handsprit.

Vi fick se och känna på de två bussmodeller vi kommer att köra.
Volvobussar, gamla slitan trotjänare som rullat 100 tusen mil nästan alla.

Genomgång av biljettsystemet, kommunikationsradion, rutiner med busskoppling vid ramp osv osv...
Hur mycket information som helst
Komprimerat till den dagens timmar då det var bråttom att få ut oss två i trafik
Vi behövdes och det snarast som det lät.

Covid19 har sänkt många och det går kollegor hemma med symptom och vår hjälp är värdefull.

Kom hem den dagen med en hjärna som körts igenom en köttkvarn.
Yr av allt nytt som genast måste in för att sätta ut oss i körning.
Vi har ju fått varsitt schema kollegan och jag.
Vi kör förort och varsin tid på dygnet.
Jag går ut tidig morgon och han kör igång en timme efter jag slutat och jobbar kvällen.

Vår körning består i att köra mellan Eskilstuna och Nyköping via Malmköping och Sparreholm
Linje 701 och jag kör även linje 801 som är Expressbuss.

Tidigt Tisdag morgon var det så dags att åka med en kollega för linjekännedom.
Vi får inte själva välja färdvägar utan måste strikt följa de sträckor som bestämts

Det är ju inte vi vana med som kör beställningstrafik. Vi är ju själva de som bestämmer bästa vägen.
Så detta blir helt annat.

Jag blev visad den lilla raststuga- Kaffestugan kallad, i Nyköping där vi kan gå på toa och hämta kaffe ur automaten.
Det kändes bra.
Någonstans att ta vägen från bussen en stund.

Jag lyckades tjata mig till att få köra vändan efter rast. Det brukar inte gå till så men undantag gjordes för att vi har sån rutin sen innan.

Onsdagen fick jag med en annan kollega och där körde jag själv.
Han och jag satt och pratade om beställningskörningar och han hade kört lastbil i många år innan buss.
Lät honom köra sista turen från Nyköping då han hade så tråkigt med att bara sitta bredvid.
Jag var klar och hade lätt kunnat köra ensam onsdagen men de måste följa rutinerna

Varje dag efter jobbet har jag varit jättetrött
Tisdag efter jobbet besiktade jag min bil.
Fick nedslag på en spindelled.
Vanligt slitage.
På onsdagen handlade jag på Coop i Torshälla och hämtade ut flyttgåva som bestod av 1/2 kg kaffe och en fryst kladdkaka.

Varje kväll har jag dragit mig tillbaka till husvagnen för att bara ta det lugnt och låta hjärnan vila.
En absolut nödvändighet för att orka.

Igår Torsdag körde jag själv och det gick toppenbra.
Fast det är tufft att sitta helt isolerad därframme och inte annat än vinka åt kunderna som bara får använda bakdörren.
En situation som är livsnödvändig men som känns så grymt fel.

Kontakten med människor är ju det som är tjusningen med bussyrket.

Så är det just nu.
Känner att jag allt jag mäktar med för att hjälpa till.

Vi har två kollegor som ligger på intensiven och kämpar med Covid19 i sin kropp.
Många är hemma av olika anledningar.
Min kompetens behövs på Transdev.
Ingen permittering behövs för min del.
Jag drar mitt strå till stacken.
Med stor fara för att själv bli smittad.