Just nu känns det som jag klättrar i en uppförsbacke som är bara tröttsam och tråkig.

Får ta det piano och tänka på att detta är övegången till någonting bättre.
Snart flytt in i huset och semestervecka innan det sedan är dags att återgå till mitt eget älskade arbete.

Igår på min rast var det så jag klättrade på väggarna.
Satt på depån bara då det regnade ute och jag kunde inte ge mig ut på promenad.
Visst hade jag kunnat gå med paraply men fötter och skor skulle blivit dyngsura. Hade ju halva arbetsdagen kvar och behövde vara torr.

Jag har samma körning dag efter dag.
Några enstaka resenärer som jag inte har nån kontakt med då det är avstängt fram.
Jag behöver människor.
Kontakten med mina gäster.
Detta är en mardröm att behöva sitta isolerad därframme för att inte bli utsatt för smitta.

Ensamhet i jobbet är inte min grej.
Längtar så efter mina resor med Vsk grabbarna, Eckerökörningarna och allt annat som jag brukar göra med mina härliga gäster.
Nu kör jag Etuna Nyköping som en jojjo.

Två hjortar kom i bussens väg längs sträckan. Så mycket vilt.

Snöstorm igår morse på väg till Malmköping.
Det övergick i regn. Hade varm buss och var tacksam för det.
Körde dagen innan morgonturen helt utan värme. Blåste kallt framme vid mig bara.
Var stelfrusen på rasten

Straxt ska jag iväg igen.
Linje 701 och 801 som varje dag.

Sista arbetsdag 22/5
Ser fram emot det.
Jag vill ha ett riktigt arbete där jag känner att jag gör nytta.

Hade räckt med att jag fått köra en tjänst till för att få en variation.

Ovanligt att se mig så låg och nedstämd i jobbet, eller hur???