Direktlänk till inlägg 29 juli 2020
Idag har det varit en kämpig dag då jag slagits med mina egna känslor efter att ha blivit uppsagd från det jobb som jag älskar.
Det känns som jag fått benen bortsparkade under mig.
Mitt självförtroende och självkänslan har varit nere i botten stundtals
Jag har varit skitförbannad, känt mig överkörd och mosad.
Dagens känslor har tagit enorm kraft som jag inte har något överflöd av innan direkt.
Känner inte ett dugg för de dagar jag har kvar.
Visst ska jag vara kvar som timanställd men vad ger det för trygghet
Jag jobbar för fullt med att ordna med jobb på annan ort och det går bra.
Men det är nog inte förrän idag som jag riktigt kom tillrätta med att känna något inför det ofattbara.
Tidigare har jag varit fruktansvärt ledsen, gråtit för att i nästa stund ge järnet för att ordna med andra jobb.
Säkert är det en process hos en individ som verkligen älskar det arbete som denne lever med.
Att vara Beställningsförare är mera som en livsstil än ett jobb.
Hela den livsstilen är nu slagen i kras.
Denna sommar skulle jag ha kört i vackra Norge och troligen kört en resa till Italien också.
Allt borta!!
Jag är överflödig. Behövs inte längre
Jag måste släppa taget om allt och bara se vad som sker.
Jag har blivit tillsagd att ha tålamod.
Stå ut med det som är för det kommer att ske förändringar snart som kommer att gynna mig.
Hur vet jag inte.
Så jag bearbetar mitt och har tålamod
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 |
4 | 5 |
|||||
6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 |
12 | |||
13 | 14 |
15 | 16 | 17 | 18 | 19 | |||
20 |
21 |
22 | 23 | 24 |
25 | 26 | |||
27 | 28 | 29 | 30 | 31 | |||||
|