Det är någonting som stundtals kan suga sån kraft och energi att man är färdig på att ge upp när det är som värst och orken bara inte räcker.

Jag är en framåtsträvare.
Vägrar sätta mig passiv och bara vänta på bättre tider som definitivt inte kommer av just det, passitivitet!

Just nu är jag i ett läge som äter energi.
Nå så kopiöst!!!
I ett läge av väntan som jag avskyr.

Det sätt som jag har jobbat på under senaste halvåret är absolut inte det ultimata.
Jag slits mellan glädje och tristess och har kommit till det stadiet att ett ordentligt, igenomtänkt och genomförbart val måste till.
Jag kan inte fortsätta såhär för då går jag sönder, slits i bitar.
Tiden går och jag blir ju inte yngre.

Hälsan påverkas och då känns det inte alls ok längre.
Min lediga tid försvinner i ren vila på grund av att inte ork finns till annat än just vila, sova och bara samla krafter inför nästa omgång av slitningar.
Nu har även min sömn börjat ta styk av alla funderingar över lösningar.

Jag mår inte bra och måste göra något åt det.

Igår Måndag tex så arbetade jag på ett sätt som fick mig att känna sån total hopplöshet att jag bara ville skita i allt och åka hem.
Att ägna mig åt någonting som inte tillför ett endaste dugg och det dessutom på ett sätt som gör ont i hela kroppen, är verkligen inte min grej.
Så bortkastad tid!
Tiden jag lever är här och nu.
Inte vill jag lägga den på en ständig väntan på något bättre.
Detta bättre vill jag skapa och få igång istället för att harva omkring i mängder av timmar varje dag till ingen som helst nytta.
Som dessutom tar all min energi och släcker den glöd som lever inom mig.

Känner mig som en törstande, slokande blomma som väntar på vatten och energi som jag vet finns, men inte just där.

Det är dags för en förflyttning i arbetslivet igen. Detta som är nu är inte hållbart.
Jag går sönder totalt.

Idag 1:a Juni har jag sagt upp mig på Tuna Trafik.
Vi har inget att tillföra varandra så det bästa är att avsluta och gå vidare.

Jag är INTE skolbussförare.
Inte för en sekund ens.
Har aldrig varit, kommer aldrig att bli.

Jag har försökt och försökt.
Intalat mig själv gång på gång att det blir bättre, jag kommer få annat att göra som ger mig tillfredställelse i min själ och mitt hjärta som brinner för att ge så mycket mera.
Men det har inte hänt och jag vill inte vänta längre.
Vänder mig till den biten av mitt yrkeskall som jag är ämnad för.

Beställningstrafiken

Nytt är på gång och sålänge jag inte kan avslöja mer än så, känns det helt rätt att nu se ett slut på den tunnel jag befunnit mig i ett tag.

Om en månad lämnar jag in kläder, nycklar och allt som har med Tuna att göra.
Det måste bli så.
Mitt yrke har så mycket mera att tillföra än detta.

På Söndag kör jag Vsk Fotboll herrar till Falkenberg och det ser jag fram emot med stor glädje.
Så vill jag jobba.
Långa resor till olika ställen, olika tider på dygnet, vardag som helg.
Tacksamma glada gäster som vill resa med mig och min buss.
Att få leverera och ge service är min grej. Göra gästen nöjd och trygg är ettkall för mig.
Stora härliga bussar som jag ser till är rena och fina.

Sedan efter resorna få komma hem.
Trött och nöjd, känna att jag gjort något som förändrat och tillfört något bra.
Som lämnar spår av glädje och fina minnen

Jag är dessutom en ensamvarg i mitt yrkesutövande.
Får jag bara grundplanen så sköter jag resten. Ansvar är något jag vill ha och behöver för att få utlopp för min kreativitet och givarglöd.

Variation är viktigt för mig.
Fixar inte samma tråk varje dag.
Det dödar min själ

Mitt hjärta finns i den delen av bussbranchen som kräver det där extra.
Jag vill och jag kan :)

Längtar efter sommarens utmaningar.
8 veckor av intensivt arbete i olika städer och på olika vis.

Göteborg, Stockholm, Värmland osv...

Först ett par veckor skolkörningar till.
Sedan är jag färdig med den biten och styr stegen åt annat håll.

För mig är inte valet svårt.

Jag går vidare :)