I Torsdags var jag bjuden på Julfest i Örebro hos min goa arbetsgivare jag har där.

Satte mig i bilen vid 2 tiden och körde först tjejerna härhemma till stallet då vi bara har en fungerande bil just nu. (Verkar ha blivit en vana hos oss nu)
Min bil sitter fast i en bakbroms så jag hade dotterns bil till Örebro.

Tjejerna skulle sen hämtas av min äldsta dotter så vi hade ordnat läsning på det också så jag kunde åka.

Anlände till depån och straxt kom min chef och vi hjälptes åt att fixa till glögg och annat gottigt som det skulle bjudas på innan vi sedan skulle vidare till festen.

35 av 40 samlades, några kunde inte komma så vi var inte alla, men nästan.

Mingel, prat, kramar och mys innan vi tog plats i en av bussarna som styrdes ut på vintervägarna av kollega som körde.

Chefen Daniel höll tal där han tackade oss alla för den fantastiska framgång som företaget genomgått de senaste 3 åren. Vuxit så det knakat.

Vi rullade omkring ca 40 minuter innan vi sedan for till den hemliga slutdestinationen. Katrinelunds Gästgiveri och Sjökrog.

Daniel lät meddela att vi hade fri tillgång till mat och dryck, så mycket vi ville och han bjöd på allt.
Underbar julgåva till oss alla.

Jättemysigt ställe där vi möttes av varm och go äppelglögg i söta glöggmuggar.

Vi fick ett eget rum att hålla till i då vi var så många. Härligt!

Vi åt och drack och roade oss.
Mycket prat, nyfikna frågor om vem jag var från kollegor jag ännu inte träffat tidigare.
Dem hade ju sett mig på reklamfilmen för Let's Go

Fantastiskt god mat.
Jag testade Vegetarisk som var supergott.
Tackade min fina chef för inbjudan till den trivsamma Julfesten.

Det hölls tal och jag tog lite foton på det fina stället.

Vi for åter mot depån mätta och jättenöjda efter 3 timmar drygt.
Några fortsatte festa på stan medans vi andra åkte hemåt.
Sopade av 1 dm blötsnö från bilen då det snöade och blåste för fullt.

Med ett leende på läpparna satt jag sedan och körde hem i snöfall och halka till Eskilstuna mitt i natten.

Det kändes härligt att få umgås med goa kollegor som välkomnade mig i gänget borta i Örebro.

Lägger ut bilder från Gästgiveriet men inga människor med all respekt för integritet.

Jag har ju tre arbetsgivare nu som Pensionär och det har ju blivit att jag väljer dom körningar som jag känner att jag mäktar med.

Har meddelat alla tre att jag endast behöver vara ledig Julhelgen och kan sedan jobba mellandagarna och Nyårshelgen också om det finns behov.

Idag sa det bara Poff så blev jag uppbokad alla mellandagarna i körningar på annan ort med övernattning. 27-29/12 först och sen 2-6/1. Uppsala som arbetsort.

Perfekt känner jag då jag nu kan bara slappna av de dagar jag är ledig och sedan ge järnet i jobbet.
Se till att det blir många timmar så jag kan vara ledig några dagar när jag ska med döttrar pch barnbarn till Ullared 19-20/1
Vi har bokat stuga och ska bara njuta av att göra nåt tillsammans vi 5.

Dotterns bil hämtas hem idag och jag ska sedan i eftermiddag till Örebro.
Är bjuden på Julbord av min arbetsgivare där.

Min bil har jag bokat tid för att fixa bromsarna en bit in i Januari.
Kör den så lite som möjligt med den kärvande bromsen så det inte blir nåt mera som förstörs.
Blir nog belägg och skivbyte hursom och det kommer kosta mycket.

Kanske kan jag få lite Julefrid iallafall fast det såg mörkt ut ett tag med alla problem som bara rasade in.
Jag får jobba massor Januari Februari så jag ror ekonomin i land.

Jag ska hälsa på min gamla Mamma på Lördag förmiddag och önska God Jul.
Har lite överraskning med mig till henne.

Dotterns bil står på verkstan sen en vecka tillbaka.
Den vägrar bara plötsligt att starta och ingen förstår varför.

Hon har blivit stående med den i olika samanhang tre gånger på grund avv detta och har varit inlämnad på verkstad men felet kvarstår.

Nu hoppas vi på att den verkstad som har bilen nu kan klura ut vad som felar.

Så vi har det något kämpigt med bara en bil då vi bor på landet.

För min del har det blivit flera turer jag måst hoppa över och även tackat nej till jobb då bilen inte gått att avvara hemma medans jag jobbat.

Har inte kunnat hälsa på Mamma utan skjutit det närmare Jul.

Nu börjar min bil också bråka.
Det är nåt knas med bromsarna som kärvar.

Jag är så less!!! Alltid någonting som jävlas.
Inte en endaste dag som jag kan känna att livet flyter på.

Det är tur att barnbarnet har Jullov snart, men tjejerna måste ju ha bilen till stallet.

Jag är bjuden på Julbord imorgon i Örebro hos min arbetsgivare där.
Får se om min bil ens går att använda till det.

Allt kostar pengar då in i bomben....

I Söndags den Tredje Advent gick vi tre generationer Nivatjejer på Högmässan i Sundby Kyrka som ligger några kilometer bort.

En fin liten Kyrka med endast ett fåtal besökare.

Barnbarnet tog sin första Nattvard.

Efter Högmässan stannade vi kvar på Kyrkkaffe och satt en stund i glada givande samtal med prästen, kantorn och ett par av kyrkobesökarna medans vi njöt av gott kaffe och pepparkakor.
En trivsam stund med nya människor.

Åkte sedan hem till vårt.

Härligt att få tid till kyrkobesök då jag inte måste jobba så galet mycket tid nu med pensionen som stöd.

Jag satte igång hemma med att fixa till mera av ett Julgodis jag gjorde tidigare i veckan.
En form av Jordnötsgottis, fejkvariant av Snickers utan kolaklägget.
Jättegott!
Gjorde för lite tidigare så den här gången blev det dubbel sats så det räcker till hela Julhelgen.

Måndagens förmiddag gick i bakningens anda.

Först av allt på morgonen, efter katternas frukost och kaffebryggarens jobb så satte jag en härlig deg med rivna morötter i.
Första jäsningen tog en timme och medans den det pågick förberedde jag nästa deg.

Knådade ihop den första degen och gjorde iordning inför nästa jäsning i långpannan. Jäste 30 minuter till och därefter in i ugnen.

Gräddade Morotsbrödet i 35 minuter och lämnade kvar i eftervärmen medans jag åkte med dottern till hennes läkarbesök på Torshälla Vårdcentral.
Hon fick träffa en AT läkare som tog sig tid att lyssna.
Dotterns ME diagnos är den som nu styr framtiden med henne.

Vi får se vad som händer.

Efter alla dessa år av kamp med att få rätt vård och att bli accepterad med det hon bär i sin kropp kan nu leda till att hon är berättigad sjukersättning.
Alltså sjukpension.
Hon blir ju aldrig bättre utan försämras år efter år.
Bara att inse fakta att hon aldrig blir arbetsför någonsin.

Jag hoppas nu att det kommit så långt att hon kan få slippa den eviga kampen och oron för att kunna ha någon form av inkomst.

ME finns det inget botemedel för.
Men förloppet kan bromsas om personen kan få ha en lugn struktur i sitt liv utan att ständigt pressas till att prestera, bevisa och kämpa för sin rätt till existens med sjukdomen som hon inte bett om att få.

Vi åkte hem med nytt hopp i själ och hjärta. Alla fall jag kände hoppet. Dottern har givit upp för länge sedan. Hon orkar inte fajtas. Det tar all den lilla kraft hon har, som hon behöver till att klara vardagen.

Vi kom hem och tog oss kaffe och nygräddat Morotsbröd medans vi pratade om läkarbesöket.

Hon gick och vilade, helt slut efter läkarbesöket, med grym huvudvärk och smärta i sin frusna kropp som stängde ner av ansträngningen.

Jag gav mig på nästa omgång brödbak.
Denna gång fyra limpor som var snabbakade. Dessa bröd jäste på plåten i ugnen medans den värmdes upp och gräddades sedan fina och väldoftande i 45 minuter.

Under tiden det pågick gjorde jag nästa deg.
Valnötsbröd. Så när limporna var gräddade var Valnötsbröden jästa och klara för ugnen.

Det doftade nybakt bröd i hela huset.

Nu har vi bröd för Julveckan.
Till oss själva och till Julafton hos äldsta dottern och Annandagen härhemma då jag ordnar med julbord.

Det har jag i mitt hjärta och det upptäcktes efter att jag haft kraftig influensa två år i rad 2015 och 2016, med fuktansvärd ihållande hosta.
Jag återhämtade mig inte och det gjordes en ordentlig undersökning.
Då fick jag också blodtrycksmedicin med vätskedrivande i då jag hade vätska i lungorna som måste bort.
Sakta men säkert blev jag bättre men inte helt bra.
Kom aldrig igång med sådan träning jag ägnade mig åt för influensavändorna.
Troligtvis pga den läckande klaffen.

Första åren kollades det upp varje halvår för att sedan gå över till att undersökas vartannat år.

Det görs med ultraljud och har inte försämrats utan den håller sig på samma nivå än sålänge.
Blir den sämre och jag känner av den mera än i dag så blir det byte av klaff.
Hoppas det dröjer.
Den vården behövs för människor som mår dåligt och behöver hjälp snarast för att ha en god livskvalite.

Igår var det dags för undersökningen som görs i Västerås.
Jag har själv valt att vara kvar där efter flytten hit till Eskilstuna.
Varför byta när jag känner mig trygg och väl omhändetagen av den underbara personal som finns på Fysiologkliniken.

Åkte dit mitt i galen eftermiddagsrusning i god tid för att slippa stressa.
Parkerade och checkade in mig för att sitta i lugn och ro och läsa min bok.
Det blev ingen lång lässtund då jag fick komma in 20 minuter för min bokade tid.

Kom först in med en jätterar sköterska som installerade mig på en brits.
Sedan kom läkaren in som var jätttrevlig och väldigt informativ.
Jag låg så till på sida att jag kunde se skärmen och den läckande klaffen.

Väldigt intressant då jag aldrig tidigare fått se den.

Den såg ut som en fladdrande vimpel i kraftig vind.

Han undersökte väldigt väldigt noga och som det verkade där på plats så har inte klaffen försämrats.
Det känns bra
Läkaren pratade något om att han ska kolla och mäta kammaren och nåt mera så jag får nog mera besked om det skulle vara nåt annat

Vi har ju så mycket hjärtproblem i släkten så det vore inte konstigt.

Pappa gick ju bort i hjärtinfarkt som 35 åring. Mamma har pacemaker, syrran fick hjärtinfarkt i unga år så det finns i generna.

Jag blir ju 65 i maj nästa år så jag är ju förskonad.

Jag har ju tränat någonting i hela mitt liv så det kan ju ha en en viss betydelse.
Levt hyfsat sunt.
Varjen röker eller dricker alkohol så det kan ju ha en inverkan.

Nu tränar jag inget med det bråkande artrosknät men jag har tagit bort några kilon övervikt och kommer att fortsätta med träning så fort jag får knät medgörligt.

Två år till nästa koll av klaffen.

Igår kväll när jag lagt mig kommer dotter och barnbarn in med Izzy kanin utifrån kaninhuset som är alldeles loj och slapp i kroppen.
Izzy är vid liv ännu så jag och dottern undersöker henne närmare och kommer fram till att Izzy fått troligtvis stroke eller hjärtinfarkt.
Vi försöker att massera henne så cirkulationen ska stimuleras i hennes lilla kropp och vi får kontakt en kort stund med henne

Hon tittar upp och till och med tar ett par vingliga steg men sedan är det stopp.

Vi ringer till veterinär och bokar tid för att ta bort Izzys lidande men det blir ingen färd dit då Izzy tar sina sista andetag i sin helt förtvivlade mattes famn.

Hon somnar lugnt in och vi sitter med henne alla tre och tillåter oss vara ledsna. Död och sorg hör livet till men det gör ont i hela själen i stunden.

Jag ringer och avbokar tiden hos veterinären som beklagar det inträffade.

Kvällen blev tung för mitt älskade barnbarn som grät i sorg och förtvivlan över sin vackra lilla kaninflicka som så hastigt insjuknade och lämnade det jordiska.
Hon sov hos sin tröstande mamma för att få allt stöd och den extra trygghet hon behövde i det jobbiga.

Vi gav Izzy en fin sista viloplats under ett äppelträd i trädgården.
Gick att gräva då det inte är någon tjäle.
En fin låda med vackra mjuka servetter, mat Izzy älskade och lite blommor fick följa med henne på den sista färden.

Izzy blev 6 år gammal.
En vacker, envis och busig kanintjej.

Sov i ro lilla älskade Izzy Izabella

Jag hade tid bokad på Torshälla Vårdcentral hos Fysioterapeut igår Tisdag då jag har så ont i mitt vänsterknä.

Kom in till en trevlig kille som lyssnade noga när jag berättade om mitt knä och hur smärtan började och hur det sedan varit fram till besöket hos honom.

Sedan gjorde han en noggrann undersökning av båda knäna och kunde rätt snabbt utesluta skada.
Inget med menisken eller ledband.

Summan av det timmeslånga besöket hos honom blev att jag fick diagnosen Knäartros helt enkelt.
Dvs att jag har broskbildning och troligtvis förslitning i knät vilket inte alls är otänkbart då det ligger i släkten.
Min mamma fick det ju i tidig ålder.

Vi pratade om träning, rehab och framtida operation.
Jag fick med mig övningar som jag kan göra för att stärka upp runt så jag inte ska behöva ha så ont.

Kändes lite jobbigt att få veta detta om min åldrande kropp och samtidigt en lättnad att jag inte hade någon skada i knät.

Det är bara att gilla läget och göra det bästa av allt.
I nuläget försöka vila knät så gott det går. Dra sakta igång övningarna och hoppas på det bästa.
Någon operation är inte ens att drömma om med dessa vårdköer som är idag.
Jag är utrangerad med min ålder redan.
Även fast terapeuten gav mig hopp om hjälp så vet jag att det inte fungerar så i vårt kära Sverige.

Dotterns häst och även hunden härhemma får något tillskott som är till för äldre individer med Artros.
Jag ska testa det och se vad som händer.

Ska bara checka så det funkar med min blodtrycksmedicin.

Som tröst när jag kom hem satte jag en stor saffransdeg på jäsning och bakade ut Lussekatter och Marsipanbullar.
Bra terapi och tid att tänka.

Senare på kvällen kom nästa smäll i livet.
Skriver ett eget inlägg om den sorgliga händelsen.

Livet suger som satan just nu kan jag säga.....

Inget tycks gå mitt och tjejernas väg.
Bara magsparkar mest varje dag.