Senaste inläggen

Av Sirpa Niva - Onsdag 4 okt 18:14

Gick ner på stan redan innan banken öppnade idag och väntade utanför.
En hel del folk där som väntade på samma vis.

Fick sedan vänta därinne i 20 minuter till innan det blev min tur.
Med pärmen i mina armar, full med papper från syrrans dödsbo, tog jag mig an uppdraget.
Berättade för banktjänstekvinnan om mitt ärende.

Vi satte igång och beta av räkningar på rad.
Fick ändå inte klart allt denna gång.
Måste ha ännu en fullmakt från syrrans barn för att kunna avsluta kontona.
Dessutom blev en summa kvar till någon mera faktura att betala en del utav.
Sedan måste resten avskrivas av fodringsägaren, då pengarna tar slut.

Väldigt bra bemötande av banken och noggrann beskrivning av det som nu är kvar att ordna med, innan jag kan släppa allt.

Tackade hjärtligt för hjälpen jag får från banken och gick hemåt.
Kändes befriande att vara ännu ett steg på väg i processen.

Min älskade mötte mig och jag kunde slappna av i hans famn en stund och bara vara.
Samla energi för att få till resten av min lediga dag.

Pärmen, fullmakten och resten får nu vänta ett tag.
Behöver ringa några samtal för det sista och sedan ta ett nytt besök på banken.
Väntar nån vecka med det.

ANNONS
Av Sirpa Niva - Onsdag 4 okt 07:52

Ibland i livet tar man på sig bördor som blir tyngre än man trott från början.
Det praktiska är ju en sak, men när det blandas med den egna känslan, sorgen och saknaden, då kan det bli tungt.

Det sitter jag i nu med min systers dödsbo.
Aldrig att jag förstod hur mycket jobb det skulle bli och hur mycket det suger av min energi som jag inte direkt har något överflöd annars heller

Har samlat kraft och skapat tid till att ordna med det sista.
Det får bli idag på min enda lediga dag denna vecka.

Ska ner till banken och betala in förfallna fakturor, med så mycket det finns medel på hennes konto.
Sedan försöka avsluta de konton hon hade.

Sakta men säkert faller allt på plats.
Bouppteckning och deklarationen är färdigt och slutsiffrorna finns nu.

Jag vet hur mycket detta kommer att äta av min energi så efter bankbesöket kommer jag att bara sätta mig ner och gråta nånstans.
Kanske vid syrrans viloplats
Bara släppa ut det som ligger och trycker inombords.

Saknar henne så fruktansvärt!

Det har liksom blivit ett hål i mig som inte borde finnas där. En saknad som inte går att beskriva i ord.
Vi i familjen har heller ingen sammanhållning för att underlätta för varandra.
Alla sörjer och saknar på sitt håll, på sitt vis.
Ingen orkar bära någon annan än sig själv...

Känns som att min systers bortgång klippte de sista av de sköra band som fanns i vår familj... Vi finns inte längre som familj.
Far är borta och lillasyster..

Hoppas dagens avslut kan få hålet att minska....att sakta fyllas med någonting annat

Min syster har ju fått frid nu och det borde göra mig glad istället. Men någon annan känsla tar över liksom
Att hon slipper lida och ha ont borde ju vara en seger i sig
Hon behöver inte leva med sin oro och ångest.

Att allt med dödaboet blivit så tungt att bära har att göra med känslan inom mig.

Det blir så definitivt när det sista gjorts...
Då är hon verkligen inte här längre.

Kan vara det som gjort att jag dragit på det sista...
Jag vill inte släppa taget...
Även fast jag ändå vill det

Kan sorgen efter en människa bete sig så??
Jag vet inte...

ANNONS
Av Sirpa Niva - Tisdag 3 okt 23:22

Idag efter jobbet cyklade jag hem, via Coop och några liter mjölk, färskt gott bröd och kanelbullar med hem.

Det är ju pojkvännernas dag idag så jag ville fixa lite mat och sedan kaffe med färsk kanelbulle åt min älskling.
Han hade nyss kommit hem från gymet och stod i duschen när jag kom hem.
Fixade maten och vi fick möjlighet att äta och fika tillsammans innan det var dags för honom att jobba.

Härligt med tid tillsammans en stund.

När han åkt iväg vilade jag kort innan det var dags för tvättstugan.
Dammsög härhemma och röjde undan grejer ner till källaren och in i skåp.

Föste ihop balkongmöbler och förberedde för övervintring av murgrönorna, som inte trivdes inne, då jag testade en vecka.
De åkte ut igen.

Då jobben var klara var det skönt med en lång, varm dusch.
Kände mig hungrig igen så det blev mat.
Körde disk och plockade undan i köket.

Kvällen kom och jag varvade ner.
Såg på tv och tog det lugnt.

Väntade in älsklingen så vi fick tid tillsammans något mera idag

Av Sirpa Niva - Måndag 2 okt 19:49

Denna man får min själ och mitt hjärta att må bra, känna mig värdefull och älskad.

Av Sirpa Niva - Måndag 2 okt 16:44

Vaknade redan 1.30 inatt och kände en jobbig ångestklump i magen, inför att jobba.
Den tjänst jag skulle ha, visste jag var stressig och med kort rast.

Gick upp och försökte tänka på annat, men det var svårt, då jag visste att det bar iväg om några timmar.

Det blev precis som min känsla var.
Mycket resenärer, stressigt, otålighet från resenärers håll och min morgon var igång på allvar.

Hann med kort rast som bara gav än mera kramp i magen.
Åt inget annat än en dryck som gav lite energi.

Nästa vända likadan.
Resenärerna låter oss inte ens byta förare ifred, utan de skall in i bussen direkt.
Vi har dem i knät vid förarbytet.
Otåliga och otrevliga, bara för att de behöver vänta nån minut.
De rycker sönder vår automatiska bagagelucka i stressen över att komma in fortare än vi hinner stanna bussen.

Sitter och gapar högljutt i sin mobil under tiden som jag ger information i microfonen.
Frustrerande för mig som inte hör vad jag säger och lika för de resenärer som behöver information

Vilken arbetsmiljö!!
Hur länge kommer jag att orka??
Hann inte gå på toa eller plocka ur skräp ur bussen på Arlanda.
Full fart tillbaka.

Var helt slut när jag körde bussen i depå, sen självklart!

Stress! Stress! Stress i timmar.....

Jag går sönder mer och mer inombords....

Detta är inte värdigt någonstans längre.

Av Sirpa Niva - Måndag 2 okt 02:34

Nu i helgen då jag var i Malingsbo, fick jag känna av mitt dåliga lokalsinne.

Det kan te sig riktigt obehagligt.

Jag har lärt mig lite egna knep för att orientera mig i skogen och annars också, om jag rör mig i städer eller så.
I skogen håller jag mig till vägar, stigar och ställen som jag vet, leder mig tillbaka.

Viker sedan av från dessa, men förblir så nära att jag hela tiden kan återgå till det trygga.

Nu i helgen hände det två gånger, att jag gick för långt bort från vandringsleden som jag följde.
Det resulterade i att jag började gå åt fel håll.
Blir förvirrad när jag går i cirklar och plockar svamp, letar och ser mig omkring.
Min hjärna har inte kompass nog att hålla ordning på varifrån jag kom.

Blir så avis på människor som säger att de hela tiden känner riktningen i sin kropp, vilket jag tydligen saknar.
Jag tror mig känna den, men det stämmer inte ändå, när det väl är dags att hitta tillbaka.

Kari märkte detta hos mig även när vi var på Kopparbegs marknad i Lördags.
Jag tappade orienteringen över vart bilen var.
Känner ju inte kopparberg så bra.
Han visste exakt vart bilen stod, men jag vek iväg åt fel håll.
Ingen koll alls.

Detta blir otäckt i skogen, där allt är så lika.
Kunde denna gång iallafall lyssna mig till vart vägen gick och visste även att jag gick åt rätt håll om det gick neråt i terrängen.
Campingen ligger i en dalsänka.

Igår söndag fick jag lov att ta hjälp av google maps för att gå åt rätt håll.
Klockan var så lite och dessutom söndag, så trafiken på vägen var obefintlig.
Kunde inte lyssna efter den.

Kände att jag fick lite smått panikkänsla inom mig och hög puls.
Hade ju sagt att jag inte blir borta länge, utan ville bara prova den nya svampkorgen.
Blev ca 30 minuter längre än tänkt.
Vi skulle ju äta frukost var det sagt, när jag återvände.

Kom fram ur skogen på ett helt annat ställe än jag tänkt mig, men hem kom jag iallafall.
Vilken lättnad när jag förstod vart jag var nånstans.

Inte kul att sakna lokalsinne och samtidigt älska att gå i skogen och plocka svamp och bär.
Det är väldigt kuperat i skogen ikring campingen också, så det gör inget lättare för mig.
Allt ser lika ut liksom.

Av Sirpa Niva - Söndag 1 okt 20:06

Idag innan hemfärd, tog vi oss en skön promenad i området.
Tog foton båda två och bara njöt av den underbara höstdagen.

Av Sirpa Niva - Söndag 1 okt 20:00

Vaknade tidigt imorse efter en skön och tyst natts sömn.
Älsklingen sov ännu när jag gick upp och klädde mig, för att ta lite bilder i den vackra morgonen.
Diset låg över tjärnen och det var helt tyst.

Det var så vackert och luften ren och kylig att andas.
Gick in för en kopp kaffe innan jag traskade iväg, ut i skogen för att prova den fina svampkorg vi köpte på marknaden dagen innan.
Kärestan hade då vaknat och låg i sängen ännu.

Gick uppför en backe och in i skogen.
Hittade genast trattisar.
Ganska små just där, men det gör inget.
De är godast som torkade.
Jag torkar alla för enklaste förvaringen och godaste smaken, tycker jag.

Strosade omkring i en timme ungefär och var lite vilse en stund.

Tog mig tillbaka när korgen var nästan halvfylld.

Väl vid vagnen så intog vi en god och välbehövlig frukost.
Jag har verkligen fått träning i benen efter all vandring i skog och mark.
Mycket backar

Härligt med all svamp med hem.
De ligger nu på tork allihopa på ett rumsbord med underhylla.
På tidningspapper.

Jag drömmer redan om nästa års skörd av både bär och svamp som jag har möjlighet att plocka, då vi kommer att ha säsongsboende.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se