Jag har ju i hela mitt vuxna liv tränat någonting.
Mycket gång, cykling, jogg, simning, spinning och lättare styrketräning.
I alla år har jag sett till att hålla mig i form.
Genomfört massor med löpartävlingar som Stockholm Marathon, Göteorgsvarvet, Midnattsloppet i flera städer, halvmaror lite varstans och mängder med milslopp.
Cyklat Tjejvättern, åkt Tjejvasan....

Sedan följde två år i rad som jag insjuknade i influensa.
Var fruktansvärt sjuk och återhämtade mig inte fast tiden gick
Började gå upp i vikt några kilon för varje år.
Kollades upp ordentligt med hälsan och det uppdagades en läckande hjärtklaff.

Den är oförändrad och har inte blivit sämre de senaste åren, så det ligger inte som något hinder längre.

Sen har jag gjort tappra försök att komma i form och gå ner de kilon som jag inte vill bära omkring på.
Komma i form så jag kan träna till tävlingar igen. Härlig motivation med bokad tävling framför.
Men det är svårt.
Jag kommer en bit på väg och så händer det något med arbetslivet som tar all min tid och kraft.

På detta pandemin också med uppsägning som följd och ett jagande efter arbeten.

Så från att jag mått toppen i träning och tävlingsform till att vara en överviktig, trött, sliten och håglös individ som kämpar dagligen med att orka med jobbet som inte ger någonting annat just nu än lön som behövs för att bo och leva.

Jag vet att om det bara ordnar sig så jag får köra det som jag vill och älskar.
Dvs Beställningskörningar, så återvänder min vilja och ork till att även träna och äta på ett vettigt och sunt sätt.

Så länge arbetsdagarna bara är ett måste och ett harvande med sånt jag absolut inte trivs med så får jag inte gnistan åter.

Jag är uttråkad och likgiltig.

Kom igång bra med milslånga promenader i detta jobbet men det togs snabbt bort. Långrasterna försvann och ersattes med städjobb och annat som jag inte vill ha i min befattning som bussförare.
Självklart varje dag med egna bussen, det gillar jag och utför gärna, men inte lokaler och andra fördon i timmar varje dag. Detta i en 75% ig anställning.
Väldigt märkligt!
Det landar på över 100% ändå.

Jag trivs inte!
En förändring måste till innan jag förintas i själen.

Jag är Bussförare

Jag saknar mina beställningskörningar som kunde ta mig till vilka ställen som helst i hela Norden.
Mina härliga Eckerö körningar.
Alla lagkörningar.

Jag längtar till denna sommar då jag får köra Tågersättningsbussar till Stockholm.
6 veckor med bara stora fina bussar.
Inte små pluttar som jag nu skuttar omkring med på grusvägar i skogarna.

Jag vill ha rejäla körningar.
Långa dagar och nätter vid ratten.
Till destinationer överallt. Gärna övernattningar på andra orter.
Saknar "min" dubbeldäckare.
Mina kollokörningar med släp efter bussen, mellan Stockholm och Värmland.
Hotellnätterna, träningspassen tidiga mornar innan jobbet.
Allt jag fick uppleva överallt och nya människor ikring mig ständigt
Det egna ansvaret och känslan att ge den service mina gäster ville ha.

Minns bara den fantastiska resan för två somrar sedan till Danmark och Norge med gäster från hela världen.
Vilka helt fantastiska 11 dagar vi var iväg. Underbara minnen!

Eller när jag fick köra gäster till Fotbollsgalan, Svenska Damlandslaget i fotboll.
Köra Landslagsbussen med norrlandstjejerna på Tvpucken turnering i 5 dagar.
Eller när jag fick äran att köra 52 Ambassadörer från hela världen i dagarna två i dubbeldäckaren.
Vilken körning!! Helt underbart.

Får jag bara jobba som jag behöver för att motiveras så ordnar sig även träningen.
Den bakar jag smidigt in i arbetsdagarna och de lediga dagar som då känns riktiga. Då känns det att jag gjort något som är värdefullt för mig, företaget jag kör för och mina gäster.

Jag har arbetat och levt i bussbranchen sedan 1985 och jag älskar att vara bussförare.
För mig är det inte bara ett jobb, utan en livsstil

Jag vill känna att jag uträttar något bra.
Inte bara harvar omkring för att få pengar i plånboken.

Mår jag bra så kommer resten efter
Träning, balans och välmående.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var ju inte runtigt meningen att jag skulle över till Norge de här sista dagarna i Maj. Men när bästa chefen ställde frågan så kunde jag inte säga nej. Dessutom är det en reseledare för denna lilla grupp på 12 personer som jag redan jobbat me...

Min äldsta dotter och barnbarn har under så himla många år önskat sig en katt men det har inte varit möjligt då svärsonen är allergisk. Till hans egen sorg också då han älskar djur. Dem har provat lite igenom åren med att vara i kontakt med olika...

I Söndags var det dags för Konfirmation av mitt barnbarn som gått varje onsdag på träffar i församlingshemmet i Kjula under många månader. Ungdomarna har gjort studiebesök lite överallt och varit iväg på läger. Dessutom har de jobbat hårt med att...

Ingen Wille katt har kommit hem. Jag gjorde ett utrop på fb officiellt för att få en spridning. Vi vill ju få veta vad som hänt. Nova katt har börjat repa sig från chocken över att mista sin bästa vän som hon lever med dygnet runt. Nu är hon en...

Barnbarnet härhemma Konfirmeras idag 25/5 i Jäders Kyrka Eskilstuna. Dottern, hon och jag har jobbat med att förbereda festen med mat och allt, elnigt Konfirmandens önskemål. Jag har fixat ostpajer och gjort smörgåstårta. Igår städade vi och f...