Jag köpte ju tidigare i somras en stor hög med björkar som jag själv ska såga och klyva.
Någonting som jag alltid viljat göra.
Fixa till min egen ved.

Tanken var att jag skulle låna såg och skyddsutrustning av svärsonen men tiden gick och det blev inte av.

Pratade med min älskade bästa vän som kan mycket om sånt och han rekommenderade denna prisvärda såg som han tyckte var lagom för den hantering jag ska använda den till.

Jag ska ju inte fälla träd eller sånt utan bara kapa i bitar och sedan klyva senare.

Han följde med mig och tittade ut just denna modell.
Med qvickstart och mycket enkel att hantera.
Jag vill ju inte ha nåt tungt och svårt att jobba med.

Sedan hjälpte han mig att montera ihop det sista och starta upp den
Köpte med kedjeolja och filar samt 2 takts bränsle.

Sedan när jag kommit hem ringde han och checkade av så allt fungerade som det skulle.
Jag hade testat bara att såga ett par bitar för att prova.
Behöver låna skyddsutrustning innan jag ska kapa mera.
Är ju rädd om mig själv.

Helt suverän motorsåg.
Jag är jättenöjd och ser nu fram emot ett par lediga dagar då jag i lugn och ro kan ge mig på högen med björkar som ligger och väntar.

Det ska bli ved som ska eldas om ett år.
Kapas, klyvas och läggas på tork.

Tisdagen blev dag 15 i min 100 dagars utmaning som jag har gett mig in på, med mig själv.

100 dagar av fysisk aktivitet som ger pulshöjning, varje dag i någon form.
Jogg, gång, rask promenad, cykling, gräsklippning jag allt som jag känner ger hög puls och jag blir andfådd och svettig.

Min kropp behöver detta för att må bra.
Soffpotatis är inte min melodi någonstans.
Jag behöver röra på mig.
Det ger positiv energi och hela ännesomsättningen har kickat igång ordentligt.

Går sakta men säkert ner i vikt och kroppen känns fastare, smidigare och mycket mera rörlig än tidigare.
Äter gör jag som vanligt.
Inga konstigheter där.
Skillnaden är nu att jag kan bli riktigt hungrig, inte bara sugen utan mathungrig.
Det är bra.

Tisdagen inledde jag med att ge mig ut på en rask och svettig promenad på 4 km. Går mot barnbarnets skola där sedan hennes mamma plockar upp mig när hon åker hemåt igen.
Det är gång med full focus då det är längs med trafikerade mindre vägar utan vägren.
Stundtals är jag nere i diket och går när bilarna stressar förbi.

Att vara fotgängare i dagens trafik är en livsfara. Även fast jag syns tydligt med varselkläder så struntar bilisterna att hålla ut, fast de inte ens har möten.
Det är ren egoism och lättja. För jobbigt att vrida på ratten
Då är det enklare att tvinga ner fotgängaren i diket

Så det är ett äventyr att vandra längs vägarna. Cykla skulla jag aldrig våga göra här längs dessa vägar.
Folk har så himla bråttom.
Tunnelseende De lux. Inget annat än deras framfart är viktig.

Sedan på eftermiddagen klippte jag gräs i en timmes tid.
Gav klippet till hönsen och gödde komposten med resten.
Gräset växer och frodas vackert grönt när det är såpass varmt.

Det är härligt att röra på sig.
För mig en nödvändighet så jag ska orka med allt som händer runt ikring, som jag måste räcka till och ha tid till.
Tar mig tiden från vilan till att röra på mig.

En av Kycklingarna vi kläckte fram fick namnet Kenzi som jag tycker är så fint namn.
Ddt blev min lilla älskling, just den Kycklingen.

Tiden har gått och min lilla Kenzi visade sig bli en vacker Tupp.

Han är väldigt social och tycker om närhet. Alla Kycklingarna har ju blivit hanterade hela deras uppväxt och det märks.
Alla vill vara med och finns runt ikring när jag kliver in i Hönsgården.

Det bästa dem vet är gräsklipp.
Då sprättas det och letas kryp i gräset och det är ett himla tjattrande på flocken

Tog foton igår när Kenzi satt på min dotters arm och ville inte gå ner.
Han blev kelad och klappad.
Det är hans melodi. Då trivs han som bäst.

Titta så han har växt :)

Somnade ovaggad igår kväll kan jag lova.
Det tog kraft att vara med och ta ett avgörande med min lilla Mammas nästa steg, bort från korttidsboendet där hon är nu.
Hon är helt klar i sitt huvud och vill så gärna att hennes kropp ska fungera igen efter fallet hemma för drygt en månad sedan nu.

Hon kämpar och utstår enorm smärta då hon behöver hjälp med allt.
Toalettbesök, hygien och allt.
Hennes ena ben bär inte och att gå några steg är en fruktansvärd plåga, om det ens går.
Benet domnar bort då hon sitter hårt, tex på toaletten.

Hon fick sådan smäll i hela vänster sida och en fraktur nere i ryggslutet att det styr hela hennes kropp nu.
Läkningen går väldigt långsamt då hon är en gammal människa med helt utsliten kropp.
Finsk kvinna som fått arbeta hårt ända sedan tidiga barnaår.

Hon har klarat sig själv med hjälp av rollator inomhus under hela pandemin.
Tagit sig fram hemma, ut på balkongen, toa och köket.

Tanken är att på Onsdag nästa vecka så ordnas det så hon kommer hem.
Hemtjänsten ska ta hand om allt som behövs och det är mycket i dagsläget.

Broder och jag fixar att handla det som behövs. Lunch köps tills vidare från kommunens kök.
Resten ordnar vi fram.
Broder och jag städar hemma hos henne.
Hemtjänsten får lägga all focus på mamma och inte det runt ikring.

Bädda rent och tvätta får Hemtjänsten ta då det känns lite för övermäktigt just nu för broder och mig.
Sen kan vi bädda rent extra gånger då vi vet att mamma vill ha det fräsch.
Hemtjänsten gör det endast var tredje vecka.
Funkar för oss, vi tar de extra gångerna.

Mamma är så lycklig över att få hjälp och duscha ordentligt tre gånger i veckan sedan hemma.
Nu är det bara varje fredag och hon lider av att inte få känna sig ren och fräsch.

Så den tid som nu är kvar fram tills hon ska hem så ska hon få prova att få sköta hygienen mitt på dagen istället för som nu på morgonen då hon har som mest ont i hela kroppen.
Så får vi se om det fungerar bättre att göra så när hon är hemma sedan.

Det är en hemsk känsla för henne att vara så beroende av andra människors hjälp, när hon klarat sig hela sitt liv själv med precis allt ständigt.

Men jag vet att hon kommer att ha det så mycket bättre i sitt eget hem, där hon har sin egen säng, tv fåtölj med bra fotpall, sin egen dusch och sin egen dörr att stänga.

Sedan när hon mår bättre så minskar vi ner på Hemtjänstens besök, vartefter hon läker och klarar saker själv
För dit kommer vi, det är jag säker på
I mycket snabbare takt när hon är i sitt eget hem.
I det trista rummet hon nu sitter i utan någon som helst stimulans för hjärnan, annat än personalens ompyssling av henne och måltiderna.
Det fungerade bra när hon var så dålig att hon sov och vilade mycket
Nu är hon på väg åt rätt håll och hjärnan vill mera än det hon nu får om dagarna.

Jag har kontakten med Biståndshandläggaren och väntar nu på att få se sammanställningen av det som Hemtjänsten ska göra för att få mammas dygn hemma att fungera.

Det är viktigt att varje punkt blir genomtänkt och korrekt
Mamma måste få känna sig trygg.
Inte leva i rädslan över att ramla och slå sig igen.

Det är inte lätt att bli gammal, det ska gudarna veta.
Sedan när pengar inte finns till ordentlig vård längre för våra åldringar.
Ständig personalbrist och som idag också problem med språket hos den kämpande personal som finns i tjänst.

Det skapar förvirring och oro hos våra äldre.

Vi kämpar på. Detta skall lösa sig.
Sålänge jag och broder är friska och orkar så ser vi till att mamma har det som hon behöver för att klara sin vardag.

Vi bor ju olika städer alla tre.
Mamma i Surahammar, broder i Västerås och jag här i Eskilstuna.
Det gör ju allt mera komplicerat.
Broder och jag jobbar mer än heltid och jag reser mycket med långa arbetspass.

Den här månaden har rusat fram och det är snart Oktober.
Just nu blåser det storm ute och det känns hur dåligt isolerat det här huset är då det blåser igenom.
Men vi har det bra här på landet, jag, min ME sjuke dotter och lilla barnbarnet.

Livet går vidare och är en ständig kamp i allt.
Det är så det ser ut och det gäller att hålla humöret på topp och kroppen i form så man orkar allt som livet kräver av en.

Tycker att jag lyckas bra.
Orken tryter mellan varven och jag känner att jag bara vill sova.
Då gör jag det om tid finns.
Återhämtning är viktig.
Bara tankar och oro lämnar mig i fred så går det bra att sova.

Just nu är den biten lite svår.
För mycket i hjärnan helt enkelt.

Om ändå jobbet vore tryggt så skulle det vara lättare med allt.
Men där är sådan turbolens, ovisshet och tusen frågeställningar att jag just nu faktiskt bara sköter mina körningar och bussar per automatik.
Orkar inte engagera mig mer än så

Sålänge jag inte får veta från arbetsgivaren vad de vill med oss så jobbar jag på det viset.
Älskar mitt jobb som Beställningsförare och sköter allt perfekt.
Jag är rädd om våra gäster och gör vad jag mäktar med för att tillgodose deras önskningar

Men vi måste utveckla allt mera och bättre för att ha en chans i konkurrensen

Bra bussförare växer inte på träd.

Jobb finns överallt, bara att välja och vraka.

Det är inte kul att se sin egen mamma bli så tufflig och helt beroende av andra människors omvårdnad.

Hade ett tufft möte idag på Kortidsboendet där hon är nu.

Dags för nästa steg.
Nästa vecka skall mamma flyttas hem och sedan ska allt fungera där med Hemtjänst och allt.
Det blir säkert jättebra men just nu mentalt kämpigt för henne och för broder och mig.

Ett steg i taget framåt.

Tog mig en promenad i det vackra vädret medans grabbarna spelade sin hockeymatch.

Mariestad är en fin stad, det lilla jag hittills sett.

Gick iväg en bit bort från Arenan och förbi ett fängelse först och vidare in längs en skogsväg.
Hamnade på en jättefin och stor kyrkogård.

Gick där i stillheten och bara kände in friden.
Hitta denna vackra plats med kors och bänkar i en lummig grönska.

Vildvinet har växt så mycket att korset nästan var täckt.

Lördagens lunch i Grisslehamn bestod i hemgjord pizza som dotter och barnbarn gjort iordning till Fredag kväll. En hel plåt som räcker till flera måltider.

Orkade bara en liten bit på kvällen så ett par mindre bitar fick hänga med som lunch efter min körning.

Jättegott och matigt.

Kör idag den första Eskilstunaturen sen pandemin stängde ner Eckerökörningarna.

Jättekul känsla inombords då jag visste att vi var tre bussar från vår depå som körde till Grisslehamn.

Jag från Eskilstuna och Strängnäs.
Kollega från Västerås med nästan fylld buss och en till kollega som körde Köping/Hallstahammar och Enköping.

Det känns som att det börjar släppa lite i taget nu och livet sakta återvänder.

Jag hade med flera kassar med grejer till förarstugan
Böcker, kaffemuggar, tygblommor och en del annat smått och gott.
Det ska vara trevligt här i stugan.

Käkade och fikade med kollegorna innan jag gick ut på en välbehövlig promenad.
Soligt och jättefint ute.
Gästerna får en härlig dag på havet.