Alla inlägg under februari 2015

Av Sirpa - 28 februari 2015 05:00

Jag måste få berätta om morsan min, som jag älskar så himla mycket.
Hon gör precis allt i sin makt för mig och det vill jag lova är en hel del.

Tänk er bara det att hon ständigt har mig under sina vingars beskydd.
Hon ger mig mina insulinsprutor två gånger om dagen.
Noga uträknade och kollade med veterinär att det blir rätt, så jag skall få må bra.

Jag väckte henne nyss, mitt i natten med att spinna så det dånade vid hennes huvudkudde.
Jag ville tala om för henne hur mycket jag älskar henne.
Hon blev så glad när hon såg mig först av allt, när hon öppnade ögonen.

Morsans händer är så mjuka och kärleksfulla när hon ömt smeker min päls och pussar mig på huvudet.
Pussar på huvudet har hon alltid gjort:) ända sedan jag var liten.
Det är så mysigt!

Hon talar tyst till mig med sin kärleksfulla röst och jag svarar henne.

Min morsa älskar att ha mig i sitt liv.Det är vi som gäller, vi är Ett säger hon.
Hon sa häromdagen att vi kommer hädanefter att göra extra besök hos Lina för att vara säkra på att jag mår bra.Vi ska hålla järnkoll på mina tänder så inget blir galet med dem.

Vi planerar för fullt inför våran vistelse i husvagnen på Öland iår.
Morsan och jag åker ner till Påsk.
Campingen är inte öppen ännu då men vi ska hjälpa ägarna med lite jobb inför starten av säsongen.

Det ska bli spännande för jag kommer att kunna vara ute då utan koppel :)
Det gillar jag.
Jaga små ödlor och gå dit jag vill.
Då jag älskar mitt liv med morsan så går jag inte längre bort än att hon kan ropa hem mig.

Husvagnen är så mysig att softa i så det gör jag mycket.
Bara ligger och är och mår gott.

Nu ser jag att morsan börjar bli trött.
Hon gav mig lite nattmat och tog själv en kopp the medans jag bloggade.

Vi ska sova några timmar till.
Jag är så glad att morsan börjar vara sitt lugna och harmoniska jag igen.
Hon är glad och trivs så gott hemma med mig i våran lilla lya.

Nu sova...skriver mer imorgon.
Puss / Titti

Av Sirpa - 27 februari 2015 23:03

Jösses! är det enda ord jag kan få ur mig såhär på Fredagskvällen.

Turbolent värre har det varit och mycket har hänt.

Måndagen började ju med besök hos Veterinär med Titti och långt arbetspass på det.

Sedan rullade dagarna på med mycket diskussioner och hjärnverksamhet som hette duga.

Jag tog till slut ett viktigt beslut för att helt enkelt skydda mig själv från att få härdsmälta i hjärnan.

Hädanefter sköter jag mitt eget liv och har släppt allt annat.
Jag fixar inte med så mycket som det krävs utav mig utan nu får de berörda ro skeppet själva.
Det är inte mitt problem.

Veckan har varit eftermiddagsskift, precis som förra veckan och det suger musten ur mig som är morgonmänniska.
Jag blir jättetrött av att sova för lite.
Är det sedan annan stress och oro runt omkring så blir det kaos i mitt huvud.
Jag vägrar ha det så.

Imorse tidigt, vaknade jag så med en dunkande migränhuvudvärk.
Tog mig upp ur sängen med möda och hämtade tabletter.
Låg sedan och kved i smärtor, kallsvettades och mådde illa innan jag kunde somna om och sova några timmar till.
Detta var resultatet efter allt tjafs och turbolens.
Nu är det slut med det!

Vaknade 9.30 och mådde bättre.Tog en tablett till och kaffe.
Raskt återhämtade sig krafterna och jag kunde göra det jag planerat.
Gå till jobbet.

Traskade hemifrån efter att ha tagit hand om Titti och det som var viktigt just då, resten kunde vänta till imorgon.
Gick iväg 11 och var framme knappt två timmar senare.
12.5 km och 14500 steg.

Jag var rejält kall då det blåste hårt och kallt.Tog en varm dusch och en kopp kaffe så var det ur världen.
Åt min pasta som jag tagit till jobbet tidigare i veckan.

Pratade och skojade med kollegor:)
Vi har allttid toppenkul.
Hade ett gott samtal med en kristen kollega, som trivs att samtala om allt möjligt.
Vi har samma syn på livet, på gåvan från Gud som vi får förvalta.
Känns alltid så lätt i själen efter samtalen med honom.

Körde så mitt arbetspass.
Sms:ade med min älskade son.Talade i telefon med min yngsta dotter.
Talade på Messenger med en god vän som jag inte träffat på länge.
Jätteroligt:)
Jag känner att glädjen börjar återvända till min själ.
En av mina kyrkvärdsvänner ringde också och det var så mysigt att prata det vi hann med innan jag skulle köra bussen igen.
Hon och jag ska jobba ihop på Söndag på Högmässan:)
Ser fram emot det jättemycket.

Så vardagarna har slutat bra denna vecka fast det var jobbigt att komma dit.

Titti mår bara bättre och jag har ökat på insulinet på Linas inrådan.
Försiktigt och noga mätning.
Allt går framåt.

Nu är jag jättetrött och ska sova.
Fullt upp imorgon:)
Skriver mer imorgon bitti när jag vaknat.

Av Sirpa - 26 februari 2015 07:26

Dagarna som gått har varit ganska jobbiga och svåra att bära.
Som jag tidigare skrev så har det varit ett grymt energiutflöde under de senaste månaderna.

Vissa saker har jag inte ens orkat hantera utan lagt åt sidan, just pga att min ork inte räckt.

Mina egna behov och göromål har fått stå åt sidan pga av allt annat som tagit min kraft.
Då talar jag om den mentala orken.
Min hjärnas kapacitet har helt enkelt inte räckt till att göra sådant och befinna mig på ställen, där jag får kraft, glädje och energi.

Jag har burit på en annan människas problem och levt i en väntans, tärande bubbla.

Glädjen har saknats mest hela tiden.
Besked har levererats till mig att bara vänta, vänta och se vad som händer.
Någon gång kommer en lösning.

Gemenskapen med denna människa har helt styrts av en annsn persons kraftövertag över människans liv och framåttänk.
Vänta och se....jag ska bara....snart så...när detta är över...hon säger att....

Jag har hindrats från att visa min glädje över vår gemenskap, bara för att inte "störa processen"
Inte reta någon som har den totala makten över situationen.

Jag skulle finnas men inte synas...
Gömma mig för att inte fara illa eller bli utsatt för vrede och onda ord.

Jag har kämpat, givit mitt stöd, funnits och verkat in i det sista av min egen ork.
När sedan frågorna började komma över mitt val av energipåfyllning så började mitt tålamod tryta.

Varför i himmelens namn skall jag behöva leva i detta?
Varför ska jag lägga all min energi på något som inget ger tillbaka.
Inget annat än dumma, sårande skämt och plumpa, missriktade kommentarer som bara plattade till mig mer och mer som människa.

Jag hade ju inget annat värde i sammanhanget än att vara någon att ösa skiten över, ha som bollplank och slasktratt.
Vart var mitt värde som människa?
Jag styrdes totalt av andras människors vilja och behov....

Näää.....
Igår fick jag nog!
Så in i vassen nog att jag bara satt och vrålade rakt ut, lät min egen ilska och ångest över läget bara komma ut.
Lät det bara komma!

Jag accepterar inte längre att vara en relationsreparatör, skilsmässoterapeut och bodelningscoach!!!

Dessa människor får lösa sina problem själva.Jag vill inte vara med!
Jag måste inte vara i detta och gnagas sönder av oro och andras problem.
Det är inte mina problem och jag behöver inte bära dem!!!

Jag hoppade av karusellen och det med besked

Jag vill vara ifred!
Leva mitt eget trygga, lugna liv.
Åka dit jag vill och vara precis den jag är.
När människor i min närhet började fråga hur jag mådde, vart min glädje och strålglans tagit vägen så började jag själv också tänka sunt.

Jag ville ha Mitt liv tillbaka och det har jag nu fått.
Jag själv styr min tid, mina dagar och rår över mitt energiutflöde.

Idag blir en dag av själarepatation.
Jag ska bara existera..
Sköta mitt arbete och leva, andas, be och skriva ur mig.
Vilar i detta.

Det kommer säkert en sorg i mitt hjärta och den skall jag bota själv.

Det viktigaste är att jag tagit bort energiutflödet.

Detta inlägg är inget kul att läsa men jag lovar....Snart strålar jag igen:)
Snart!


Av Sirpa - 25 februari 2015 07:47

Tisdag eftermiddag, innan jag började mitt arbetspass för dagen, ringde Tittis veterinär Lina.

Hon lät glad och positiv som alltid.
Våran bästa Vettis :)

Provsvaren hade anlänt och Tittis levervärde var helt normalt igen.
Det kändes jättebra och glädjande.
Troligtvis var det stressen som uppkom i hennes lills kropp vid krampanfallet.

Blodsockret var skyhögt och likaså det långsiktiga värdet på sockret, som sträckte sig ca 2 veckor tillbaka.
Det är ju drygt 2 veckor sedan som Titti blev så sjuk.

Nu ska vi jobba med att få ner det värdet, sakta men säkert.
Till en nivå som är bra.
Jag ska ge mera insulin from torsdag och mäta noga, flera gånger om dagen.
Den kommande veckan blir det lättare då jag jobbar förmiddagar.
Kommer att mäta med stickan och även testa om jag kan få ur henne nån droppe blod tills Lina ringer igen, nästa Torsdag.

Imorgon skall jag borsta tänderna på henne med den nya gelen jag köpte.Som ska motverka tandköttsrodnad.
Hennes andra, kvarvarande huggtand är lite röd vid tandkanten.Det ska vi jobba bort, jag och Titti.

Kändes tryggt med Linas samtal då jag nu vet hur jag på bästa sätt kan hjälpa och finnas för min älskade kattfröken, som betyder så oerhört mycket för mig.

Det är så härligt att vakna på morgon och se hennes vackra ögon först av allt.Höra henne spinna och gny ett litet Godmorgon:)
Jag ska se till att hon får många fina år till med mig.
Vi skall ha en husvagnssommar på Öland och det ser jag så fram emot.
Bara hon och jag i lugn och ro.

Det är något vi båda behöver.Komma bort till vårt eget paradis och bara vara.
Till sommarsemestern skall jag bygga en uteplats åt henne med gröna kompostgaller så hon kan gå ut en bit.
Sedan gäller sele sålänge det är mycket folk på campingen.

I Volvon ska hon få en stor transportbur som är fast och så pass stor att hon kan ha toa, matplats och myshörna i den för att resorna till och från Öland ska vara bekväma för henne.

Min lilla Älskade sambo och livskamrat.
Jag gör allt som krävs för henne.
Det var meningen att våra vägar skulle mötas då för 15 år sedan då hon föddes på Huskatten i Västerås.
Hennes framtid var oviss ända tills hennes blivande familj klev in genom dörren.

På bilden är Titti en lite busig bebis :) som var full av hyss och upptåg.
Till sina kompisars stora förtret.
Hon levde bus all den tid hon inte sov, helst under någons täcke.

Min älskling

Andra bilden är från i somras i husvagnen på Öland:)
Kan man se mer nöjd ut ?

Av Sirpa - 25 februari 2015 00:03

Som alltid när jag behöver hjälp och råd i tillvaron så finns mina vänner där.
De flesta är ju vana vid att det är jag som är den starke, energiska, positiva som ständigt finns till hands om det behövs goda ord eller stöttning på något vis.

Denna gång var det jag själv som behövde tillförsel av energi och det fick jag:)
Från många håll kom det goda ord, stödjande meningar.
Härliga bilder på små sötnosar och deras fina mammor.
Naturbilder, blommor och minnen från sommarens husvagnsvistelse som ligger bäddad som sammet i själen.
Tack alla söta goa för att ni finns för mig.
Jag vet också att ni verkligen finns som goda fysiska vänner och inte bara som gillare på Facebook.
Mina vänner där är valda med omsorg och var och en har ni en plats i mitt hjärta.

Likaså vet också ni att jag finns för er när det behövs.
Kom ihåg det!

Mitt tillstånd idag lyftes enormt av ert stöd ska ni veta.
Varje ord var så värdefull!

Samtidigt fick jag en pekpinne från en person nära mig som tycker att man inte ska visa på Facebook att man inte mår bra....
Detta förstår jag inte?!
Varför skulle jag inte det?
Livet är inte bara en klackspark eller dans på rosor, det finns en mörkare sida också och den ser vi alla då och då.
Jag sticker inte huvudet i sanden och gömmer mig om jag mår dåligt.
Tvärtom..jag ber om hjälp och det skäms jag inte för.
Vad har man sina vänner till om inte för att stödja och finnas för varandra.

Jag skriver om sådant som står mig nära och det jag känner för.
Det kommer jag också att fortsätta med.Både glädje och sorg.
Take it or leave it!

Mina sötnosar till grannar ringde på och lämnade en glädjande vårblomma.
Deras lilla besök vid dörren, alldeles innan jag skulle till jobbet gjorde mig så himla rörd och glad.
Tack tjejer :)

Vänner sluter upp när det behövs och det kände jag idag.

Av Sirpa - 24 februari 2015 11:05

Jag är en person som oftast vaknar med glädje och sång i hjärta och själ.
Som älskar livet och gör allt vad jag förmår för att hitta det positiva i allt.

Men även jag kan tappa energin.
Vilket jag verkligen gjort idag.

Vaknade med en sorg inombords som jag inte förstår själv.
Känns som att jag inte hinner med att fylla på mina energi och glädjedepåer vartefter livet ramlar på.
Det är så mycket som skett de senaste månaderna och jag kämpar ständigt med att försöka sortera, bearbeta och lägga bakom mig sådant som gör och och som skadat min själ.

Jag klarar det väldigt bra.
Men stundtals finns liksom inte glöden i mig.
Jag vill bara krypa in i ett hörn och sluta ögonen, låta tiden gå och bara vila i detta.

Just nu klarar jag inte av motgångar och säkert är det därför som allt bara rasar ikring mig.
Inget jag förtar mig blir lyckat!
Jag gör illa mig, tappar saker, fastnar överallt, snubblar, har sönder och raserar allt jag tar i just nu.
Törs snart inte röra mig!

Allt som jag företar mig känns jobbigt.
Finns inte energi till någonting.

Vad är det som händer?

Vart har min glöd tagit vägen??

Av Sirpa - 23 februari 2015 13:31

Redan igår började jag göra Titti redo för att det var dags med ett återbesök hos veterinär.
Den här gången hos Lina i Västerås.

Transportburen fick fräsch handduk och filt och efter frukost imorse var det så dags att åka.
Titti gömde sig under sängen för hon ville inte åka.
Det hjälpte ju inte.Hon fick sätta sig i buren och vi åkte till Västerås, under protestjamar förstås.

Vi kom fram i god tid och fick vänta en stund.Titti fick massor med pussar och klia bakom öronen.

När vi sedan kom in var både hon och jag lugna och samlade.

Lina ställde frågor och jag fick berätta.Allt skrevs ner i journalen.
Sedan var det dags för stick i lilla benet.Försökte med bara mig som höll men det var jätteotäckt, tyckte Titti som började kämpa för att komma loss.
Vi fick lov att vara två som höll henne, med tratt på så ingen kom till skada av hennes tänder.

Det tog en stund, svårt att få ut två rör med blod, som krävdes till testerna av levervärde, fruktos samt glukos.
Vi får vänta på svaren nån dag.

Sedan fick jag instruktioner om hur jag kan hjälpa Titti med att borsta bort tandsten och förebygga begynnande besvär med tänderna.

Jag skall göra vad jag kan för att Titti ska slippa ifrån problem med sina tänder.
Diabetesen gör att hon är känsligare.

Sedan fick vi betala och åka hem.
Fick recept på mera sprutor med mig.
Kom på det i sista stund att vi inte har så mycket kvar.

Så nu väntar vi på provsvaren och utgår därifrån.
Jag fortsätter med insulinet i den mängd som jag ger nu.
Ökar på sakta vid behov.

När vi kom hem var Titti både törstig och hungrig.Sedan lade hon sig att vila.

Av Sirpa - 21 februari 2015 09:08

Vaknade tidigt i vanlig ordnig, trots att gårdagen blev sen.

Stökade undan det som stod på tur och hade lite tufft med känslorna.
Saknaden efter min förstfödde <3

Det slutade väldigt bra då jag fick veta att även jag som farmor är saknad och det nu var dags att komma vidare.
Härligt :)
Vi ska snart ses!
Min glädje hade inga gränser.

Med sjungande hjärta gjorde jag klart allt som var nödvändigt inför att åka hemifrån över helgen.
Tycker om att komma hem till en lya som är ren och prydlig.

Läste på Facebook att min goa granne ska flytta till större lägenhet.
Jag är jätteglad över att hon och dotter får större och samtidigt sorgsen över att tjejerna inte bor kvar intill mig.
De flyttar ju inte så långt, men ändå.

Åt min frukost i lugn och ro.
Ställde allt som ska med ikväll i hallen och skrev en lapp till min käresta så inget glöms.
Vilktigt få med insulinet.

När allt var fixat tog jag på mig träningskläder,reflexväst, ryggsäck och träningsapp igång.

Gick så ut i blåsten, styrde stegen mot Köping.
Kändes bra.Några plusgrader och blåst från sidan.
Knallade och gick, hälsade på kollegor som passerade vinkade med sina bussar.

Knappt två timmar senare var jag i Köping.
Gick vidare upp i centrum.
Hämtade ut teststickor åt Titti.
Stickor som jag kan titta hur Glukosvärdet är och likaså Ketoner, stresshormoner som finns i kisset.
Bra att ha det värdet att utgå ifrån.

Gick sedan till jobbet.
Landade där 2.30 efter jag lämnade Kungsör.
Riktigt trött, genomvåt om fötterna men nöjd och glad.

16 km hade jag avverkat.
19.000 steg:)
Superbra!

Tog mig en kopp kaffe först av allt innan dusch och lunch.

En bra start igen på träningen.
Känner i kroppen att den inte farit illa av att ha varit utan träning i 14 dagar, förkylningssvacka.
Hade lite ont i höfterna och det beror på att jag hade för stumma skor.
Körde med mina utnötta, slutkörda gamla Mirage.
Dags att pensionera dem tror jag:)

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10
11
12 13 14 15
16
17 18 19 20 21
22
23 24 25 26 27 28
<<< Februari 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards