Denna morgon sov jag längre än både husse och vovve. Det tror jag nog aldrig har hänt tidigare.
Jag brukar ha varit uppe flera timmar innan.
Nu hade vovve varit ut och kissat och husse valde att inte lägga sig igen.

Vi åt frukost tillsammans efter att jag sakta vevat igång mig. Mådde inge vidare.
Trött och hängig på nåt vis, fast jag sovit.
Piggnade till lite senare.
Satte igång att städa härhemma, ordentligt efter vovves vistelse.
Husse körde hem honom så vi skulle hinna få någon tid tillsammans innan jag börjar jobba på måndag.

Jag dammsög och skurade noga överallt.
Bort med päls och kissfläckar.
Tog fram de mattor jag plockat undan och det blev så rent och fint härhemma.
Balkongen fick sin ordning också då jag hade tagit undan blommor som lätt fick sig en råsopa av en stor hundsvans.

Belönade mig själv med en bit av tårtan från i fredags och en gokopp starkt kaffe.
Satt i vår blomsteroas på balkongen.

Städat och tvättat så allt var klar för att bara göra nåt kul ute resten av Söndagen.
Det gjorde vi också.
Åkte till Strömsholms Slott.
Ville ta lite foton därute i den vackra miljön.
Det visade sig att slottet var öppet.
Till min stora glädje.

Där trivdes jag.
Bland slottssalar, tavlor med porträtt, guldramar, höga tak och underbara tunga möbler.
Vi gick runt själva först och sedan hängde vi med en guidad tur.

Det mesta var väldigt intressant att höra berättas om.

Turen fortsatte och vi lyssnade när guiden berättade med stor entusiasm om allt som skett på slottet och innan den ens var inredd i alla salarna.
Jag faschinerades av de härliga takkronorna som tillverkats långt in på 1900 talet på Skultuna Mässingsbruk.

De hörde inte till Slottets tidigare historia men ändå så hänförande vackra.
Jag tycker ju om ljusstakar och ljushållare i den stilen.


Han fortsatte berätta om vilka som hade bott där och hur de varit som människor.
Jag har ju nån underlig koppling till Strömsholm precis som jag känner när jag besöker Brahe Hus.
Jag kände liksom igen mig.
Det var så jag kände doften från den tiden i luften.
Vet inte om jag någon gång i ett tidigare liv levt där.

Till och med sambon reagerade över när jag skred uppför de många trapporna mellan våningarna.
För mig kändes varje trappsteg så bekant på nåt vis. Jag kände mig hemma.

Han såg hur jag rent utan att jag tänkte på det, gick rak som en fura, värdigt uppför trapporna, tittande rakt fram och i ena handen höll jag upp klänningen lite, som att jag ville undvika trampa på den.
Min klänning slutade straxt under knäna så den risken fanns inte.
Jätteunderligt.

Likaså stod jag som i trans vid ett porträtt av prinsessan Vilhelmina Charlotta som dog endast 27 år gammal.
Jag var långt bort i tankarna en lång stund.
Det fångade sambon på foto.
Han sade att det pågick ett tyst samförstånd mellan mig och porträttet i guldramen på väggen.

Sedan gick vi alla upp till den sista våningen som var Kapellet på slottet.

Den kommer jag att blogga om i ett eget inlägg för den var helt fantastisk.
Det kinesiska rummet var enastående med sina underbara stora målningar.

De gamla papperstapeterna som satt kvar på en del väggar.
Som hållit i flera hundra år.
Faschinerande.