Idag kom så det definitiva avslutet på mitt och X:ets liv.
Nu väljer vi att över huvud taget inte ha något med varann att göra.

Han är skyldig mig pengar för bilen han har så dessa behöver jag få åter.
Det vet jag att han kommer att sköta

Många hårda ord skrevs idag och detta ledde till att vi tog steget till att inte ens vara vänner längre.
För min del känns detta helt ok.

Han har verkligen visat hur liten betydelse jag haft i hans liv.
Sådan person kan jag vara helt utan.

Ångrar inte vår tid men vill heller inte ha den tillbaka

Igår var jag så nära att gå rakt in i kaklet med allt jobb härhemma med packning, städning och stök inför flytten.
Kände en sån grym smärta i själen över att måst återigen packa ihop ett liv som var fylld av drömnar

Varje sak som åkte ner i kartongerna mindes jag, hur det kändes att packa upp för två år sedan här i denna fina trerummare.
Alldeles nyinflyttade, lyckliga och kära var vi.
Så tacksamma över att ha hittat denna fina lägenhet och kunna börja leva som ett par.
Livet var i övrigt turbolent ikring min kära då också, men aldrig trodde jag att vi inte skulle klara av det.

Nu är allt borta.
Han gav upp allt för att han helt enkelt inte orkar kämpa mera mot strömmen.
Det gamla livet tog all hans kraft och det liv som vi drömde om föll bort.
Vi kom inte längre än till en inflytt hit och sedan var det stopp.
Det destruktiva hängde med även hit.
Han valde att bära med sig sin tunga ryggsäck av energisugande, krävande individer, in i vårt liv.
Vägrade släppa taget och gå vidare.

Idag är jag lättad över att han hade styrkan att låta mig gå vidare ensam.
Jag vill framåt, ser inte bakåt mer än att bearbeta de minnen som ännu gör ont ett tag.
De måste få utlopp och sedan lämnas bakom, annars blir det tufft att komma vidare i den glädje och energi jag väljer att fortsätta mitt liv i, utan honom.

Medans jag packade gick min hjärna på högvarv och känslorna flödade.
Det är bra, men det sög kraft.
Jag var totalt utmattad när eftermiddagen kom.
Det hörde min yngsta dotter på mig att jag bara körde på utan avbrott med allt och hon valde då att ta med mitt älskade barnbarn, bassetkillen Ludde och komma hit till mig.
Se till att få hejd på mig, krama om mig och få i mig mat, fika och sedan varva ner innan jag stupade helt.

Hon känner sin mor.
Det är jag tacksam för.

Vi hjälptes också åt att se över hur jag kunde förbättra min ekonomi för framtiden.
Jag gillar inte tanken att jag måste kämpa som en tok framöver, drt kommande året för att få allt att rulla på.

Mitt boende blir dyrare än när vi var två.
Min bil kostar då den köptes med lån.
Allt detta var ju tänkt att vi skulle vara två om. Då var det hur bra som helst.
Jag vill inte byta hyresvärd. Hos dem är jag trygg.
Bilen behöver jag för att ta mig till och från arbetet på annan ort.

Min husvagn står ju defekt just nu och det får den göra till nästa år.
Den känner jag ingen brådska med att reparera ännu.
Nästa sommar blir det en riktig campingsommar då jag planerar jobba hela kommande sommar.
Det behövs för ekonomin.

Vi satte oss ner och kollade de möjligheter som fanns och lyckades med detta minska mina utgifter med 2.500 i månaden.
Även fast jag får en högre månadshyra.
Det är bra :)

Tack vare att jag aldrig haft en betalningsanmärkning i hela mitt liv så gick detta att ordna smidigt.
Det lönar sig att vara skötsam och jobba för sin brödföda
För jobbar gör jag och har alltid gjort, ända sedan 16 års ålder har jag jobbat.

Så min älskade dotter tog hand om mig i stunden av förtvivlan.
Likaså mitt lilla barnbarn som älskar sin tossiga mormor.
När de åkte hem några timmar senare såvar jag lugn igen.
Jättetrött men lättad över att allt ordnar sig.

Mina älsklingar, tack för att ni finns för mig.