Min lillasyster skulle idag fyllt 58 år om hon fått leva.

Grattis Syster min däruppe i himelen

Jag gjorde den sista arbetsdagen för Transdev/Merresor/RP Charter igår Fredag.

Det var nog den tråkigaste arbetsdagen jag haft på länge.
Hade Tågpass och stannade kvar på depån i flera timmar innan jag åkte till Bussakuten för att hämta Eckerölistor till kollegan som skulle köra tidig morgon.

Finns ännu inget fungerande system för att få listorna till depån.

Jag läste en medhavd bok där jag satt på en kall metallstol i fikarummet.
Det enda som fanns att tillgå.
Låg stundtals utsträckt på golvet på den stickiga nålfiltsmattan som fanns i rummet.
Hade ont i magen och frös.

Helt ensam min sista arbetsdag.
Utan tvekan menat för att jag inte skulle ångra beslutet att lämna det som jag trodde skulle bli så bra.
Alla löften och visioner hade falerat för länge sedan.
Inget blev som det var tänkt.

Åkte till Bussakuten en bit bort och pratade bort den sista timmen så jag skulle få sällskap.
Där satt tre kollegor vid sina skärmar och det var väldigt lugnt.
Jag fick inga körningar alls.

Åkte tillbaka till depån.
Lämnade listorna. Läste av mitt förarkort en sista gång.
Lämnade kvar låsbricka och tankkort.
Mina kläder hade jag redan lämnat på dan när jag kom till depån.
Precis allt.
Hade andra kläder på mig denna sista dag.

Kollegorna tackade av mig kort med en chokladask och en påse skumtomtar.

Vid 22.30 stängde jag dörren en sista gång och satte mig i bilen för att åka hem.
Kändes befriande samtidigt vemodigt då allt det som jag hoppats på tillsammans med mina kollegor hade blivit så totalt fel.

Merresor hade bytt namn 1/12 till RP Charter inför försäljningen.
Blir intressant att se vem eller vilka det blir som köper.

Jag tackade för mig och drog vidare till tryggare nejder.
Ville inte vara en bricka i ett spel som jag ingenting får ut utav.
Jag anser att man inte ska leka med anställda som det gjorts i det här läget tycker jag och många kollegor med mig.

Det är fler än jag som lämnar.

Fick ett så fruktansvärt sorgligt och helt ofattbart meddelande i veckan att jag fullständigt tappade sugen på allt.
Var finns rättvisan här i världen?!

Min fina, goa, glada och busiga vän och kollega Peter Ljungqvist hade hastigt gått bort i en hjärtinfarkt.

Vi var senast i kontakt den 23/11 när han ringde till mig och var orolig över att jag låg sjuk hemma i Corona.
Vi pratades vid en stund och han var själv jätteförkyld och helt slut.
Han och frun hade testat sig och det var ingen Covid iallafall, men nog så jobbigt ändå.

Vi pratade jobb och framtid och avslutade samtalet med att säga till varann att ta hand om sig. Tänka på hälsan och vårda den.

Sedan får jag höra att han gått bort den 1/12. Jag hade tänkt ringa honom samma dag och höra hur han mådde.
Kom aldrig så långt!

Hans bortgång har chockat oss alla.
Denna levnadsglada sprallgök har somnat ifrån livet och oss som finns kvar.
Mitt i bästa tiden då han planerat i ett par års tid inför sin pensionering.

Vi gjorde många resor tillsammans där det behövdes två förare i bussen.
Jag valde alltid Peter att ta med på resor med Vsk fotboll och Esk Hockey.

Han efterlämnade fru, vuxna barn och barnbarn samt en vovve i stor sorg och saknad.
Endast 63 år gammal.

Sov nu stilla den eviga sömnen älskade vän. Jag kommer att sakna dig så mycket!!!
Sakna dina bus, ditt glada skratt, din hjälpsamhet, omtanke och vänlighet.

Känns så overkligt!!!!

Det är så grymt mycket som hänt nu senaste dagarna så jag har inte haft en chans att få ro till något blogginlägg.

Många avslut som både glädjer och smärtar grymt

Skriver senare när jag samlat in alla känslor och intryck