Vaknade denna morgon fruktansvärt ledsen och ensam.
Saknar min älskade!
Skulle åkt med dotter och barnbarn till Västerås innan arbetet,men måste avstå då jag mådde så dåligt.
Huvudvärk som fick ögonen att tåras.

Något måste göras,jag pallar inte länge till utan att få prata med någon.
Tog så kontakt med en medmänniska som jag har stort förtroende för.
Nu har jag tagit steg 1.

Solen strålade från en blå himmel då jag steg ut ur förtältet med morgonrocken på.Gick in i huset till dottern och vi åt frukost tillsammans.
Hon valde också att avstå från Västeråsturen då vädretvar så strålande.
Gick ut istället med barnbarnet i vagn.

Jag fick igång vattnet i husvagnen efter att ha gjort två försök tidigare i veckan.
Nu är alla tappkranar stängda och tanken fylld,varmvattenberedaren luftad.Det finns vatten i kranarna och spolning toan.
Känns bra att ha det gjort,att jag duger till någonting.

Satte så igång att fixa i förtältet efter all regn och blåst.
Mattorna hade jag hängt på tork tidigare så det jag hade att göra var iordningställning.

Grejade påskris både inne i tälet och utanför.

Tog fram påskpyntet och satte upp.Dukar och porslinsharar.

Påsken har stor betydelse för mig.
Både i kristendomen och även våren,ljuset och allt det andra.

Kyrkobesöken brukar vara täta,vilket inte varit den senaste tiden.
Det blir under påskhelgen som kyrkan får min tid.

Kände mig något bättre i både huvud och sinne efter lite lunch och samtal med dottern om framtiden.

Titti katt fick vara ute idag och se sig omkring runt vagnen.
Hon går aldrig långt då hon är en hemmakatt.
När hon tyckte att det räckte gick hon in och lade sig på vår säng

Straxt skall jag ge mig av till dagens arbetspass som sträcker sig till 23.00 ikväll.

Har återigen haft en fruktansvärt tung dag i själ och hjärta.
Saknar min älskade så himla mycket.
Tänker på honom dagligen,i ett,i allt.

Ändå finns det inte i min värld att jag skulle tänkamig flytta tillbaka till hans hus.Den tiden är förbi.
Jag ser inte oss i det huset.

Träffade på idag min gode vän och gamle cykelkompis från Västerås.
Han och jag cyklade från Kiruna till Västerås för snart 6 år sedan.
Det blev en resa att minnas och etsade samman oss som vänner för evigt.
Han känner mig så väl.
Vet hur jag tänker och känner mig just nu och hur lycklig jag var för inte så länge sedan.
Hans varma kramar fick mig att bryta samman och gråta ut min förtvivlan över känslan inom mig,saknaden efter min älskade i Örebro.

Fick också ny styrka från kramarna,riktiga styrkekramar.
Han om någon vet vilken kämpe jag är och ger inte upp i första taget.
Kan tänka mig att det kändes jobbigt för honom att se mig så himla ledsen.

Känner mig tung i hjärtat nu när jag lagt mig att sova.
Sömnen kommer som en befriare...