Just nu mår jag riktigt dåligt i själen.
Känns som att vad jag än vill och företar mig så vill det inte bli rätt.

Detta beslutet med Lovan blev som spiken i kistan för mig.
Känner mig ledsen, trött och misslyckad.
Jag ville så gärna rädda livet på denna lilla kissen som farit så illa...och nu med facit i hand så känns det bara dumt.
Varför måste jag hela tiden vara så präktig....tänka på att göra nytta och att glädja andra.
Rädda små varelser som andra bara struntar i.

Nu sitter jag själv här med en tung sorg i hjärta och själ.
Dels för att jag har misslyckats med att försöka rädda Lovan.
Sedan att ha varit den som tog beslutet att avsluta hennes lidande.
Den skräck och oro som hon levde i, trots att hon hade ett hem fullt av kärlek, värme och trygghet.

Tankarna kom återigen igår kväll...
Kanske borde jag väntat längre, kämpat hårdare med att få hennes mående bra.
Samtidigt vet jag ju vilken kamp vi redan igenomgått.
Månader av stress, skrik, klagan och hopkrypande skräckfylld i hennes egen hörna.
Vi har kommit nära varann och i nästa stund full panik iväg igen....dag ut och dag in.
Hur hon skrikande mött mig när jag vaknat eller kommit hem från jobbet.
Inget har lugnat henne...

Ögonen klotrunda och skrämda, som att något hemska hade hänt och hon var helt förstörd.
For omkring som jagad av något.....som inte fanns.

Hon hade lärt sig lek och bus :)
Det var härliga stunder då vi busade runt med leksaker, fjädrar och bollar.
Då mådde vi båda så bra.
Tills nåt hände plötsligt och hon bara försvann, gömde sig i skräck.

Vi kunde sitta i soffan och kela och ha jättemysigt....tills något hände inom henne och hon skrek och for iväg.

Kissandet i sängen, på mattor och även soffan var ett så klart tecken att hon inte mådde bra.
Flera mattor har jag kastat och några till rullade jag ihop igår som måste slängas.
Ändå gjorde hon på lådan också, jättefint och täckte över.

Den sista kisspölen i sängen fick mig att förtvivlat ta beslutet att detta inte håller.
Detta var inget liv för varken Lovan eller mig.

Så nu sitter jag här med sorgen tung inombords...utan min lilla gumma som jag hade tänkt uppleva min ålderdom tillsammans med.

Titti fick jag ha i 15 år och hade drömmen om något liknande med Lovan.
Ett liv med henne tills jag själv var i 70 års åldern.

Nu är hon borta och drömmen i kras!
Det gör så förbaskat ont....

Känner mig bara ledsen och förtvivlad.
Vill ingenting...
Som att allt som låg framför mig i drömmar och förväntningar bara stannat upp.
Jag vill bara sova och glömma...låta det det som gör ont verka ut och bara leva på tomgång.

Allt är ju bara en väntan.
Jag väntar på att hitta en bostad.
Letar och söker, ringer och jobbar på med det och kommer ingenvart.

Blir uppringd av ohederliga individer som ska sko sig med svarta lägenheter till ockerpriser, utan papper eller trygghet.

Packar för fullt i lägenheten jag måste ha lämnat om drygt 3 månader.
Sedan är jag bostadslös.
Levde i hoppet om att få behålla det jag bor i men tydligen finns det viktigare människor som behöver boendet mer än jag.

Jag blir ju bara bostadslös....det är inte kriterie nog för att få bo kvar hos denna fastighetsägare.
Heltidsarbete, inga betalningsanmärkningar och skötsam.
Ändå är jag inte tillräcklig....

Snacka om att man tappar självkänslan!

I arbetet har jag erbjudit mina tjänster för att finna en lösning på ett problem vi har på depån.
Inte heller det duger jag till...en kollega valdes före mig till det.

Så jag lägger inte två strån i kors längre för att medverka till en lösning.
Låter de som är duktigare fatta besluten och sköta arbetet.
Problemet är inte mitt!

Känns lite som att jag skall helt dra mig tillbaka.
Sköta mina körningar till punkt och pricka och absolut inget mera.
Jag har ju min 100% anställning.
Stannar i detta och inget mera.
Jag tystnar helt enkelt.
Kör min buss, gör det som krävs och inget mera.

Ska nu i veckan bo i min husvagn några dagar och se över den.
Värmen krånglade ju på Öland.Ta och fixa den.
Kontaktar snart Mälarcampingen och kollar av kostnader och sådant så det är klart om inte bostad löst sig innan årsskiftet.

Var ju och tittade på ett underbart boende i veckan och som läget är nu så har jag ingen förhoppning alls över att få det härliga boendet.
Varför skulle jag ha det...varför skulle vi ha det.

Livet ska tydligen vara ett enda jävla slit ständigt...Ja då förlikar jag mig i det.Låter det vara så.
Mina ansträngningar är ju ändå förgäves.

Gör väl som alla andra...skiter i allt som sker och bara lever så gott det går.

Låter livet gå på tomgång...

Mina drömmar slår ändå inte in...
Kommer en bit på väg och sedan smäll på käften så jag kroknar.

Jag är glad att jag kommit såhär långt ändå.
Kärleken finns i mitt liv och han betyder allt för mig.Njuter av varje sekund med honom, varje samtal och varje ord vi skriver.
Han har fullt upp med sitt också nu...

Saknar honom ständigt...vill ha honom nära mig.
Framförallt nu när jag mår som jag gör.
Min älskade som jag väntat på troget.
Av sann kärlek

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är det tidig Tisdag morgon och jag vaknade efter en natt med djup, nästan medvetslös sömn. Natten innan var det svårt att komma till ro då jag anlände rätt sent och skulle upp tidigt. Det blev slarv med matintaget också igår och det gjorde nog...

Söndagen bjöd på jättefint somigt väder, men hu så kyligt. Men kylan märkte jag inte av där vid bussratten. Hann äta frukost denna morgon innan det bar iväg till Kristinehamn för lastning av tågresenärer till Karlstad och Oslo. Jag fick med mång...

Kände mig trött och hungrig när jag gick ut till bussen och hämtade laddsladden till min mobil. Passerade receptionen på hotellet och kunde inte motstå att köpa mig en Linssallad med handskalade räkor och kokt ägg som kostade 89:- Har köpt nåt...

Vaknade jättetidigt i husbilen. Det bar minusgrader ute och det kändes inne hos mig där i bilen. Pannan gick igång ofta. Bryggde på gott starkt kaffe och låg sedan kvar i söngvärnen en stund. Hörde hur kollegor hämtade sina bussar. Jag fick ...

Måndagen började jag med att haltande av smärta kliva upp tidigt och få igång kroppen innan det var dags att köra barnbarnet till skolan och direkt därefter åka och besiktiga min lilla bil. Jättetrevlig besiktning. Dekra i Svista hemma i Eskilstun...