De senaste tidens olyckor inom bussbranchen som drabbat oss, har påverkat mig och flera kollegor på ett jobbigt sätt.

I mitt fall har det försatt mig i en rädsla.
En oro över när nästa olycka skall ske.
Vem står på tur ??

Jag är orolig när jag själv sitter ute i det vansinne som råder på våra vägar.
Totalt oskyddad på förarplatsen i bussen.
I ena hörnet längs fram.
Allra närmast all mötande trafik.

Tre händelser i vår direkta närhet.
Vänner, kollegor och medarbetare har skadats illa, mist livet och blivit avstängda från sitt yrkesutövande.

Jag är själv helt säker på att så mycket av detta som skett, beror på den stress vi ständigt lever under.
Det jagas sekunder och tider hela tiden.
I bussbranchen existerar inte lugn och harmoni längre.

Som förare har du ständigt kniven mot strupen i jakten på tid.

Se bara hur vi har det.
Efter senaste schemaläggningen fick vi 5 minuter extra på Arlanda.

5 ynka minuter som vi skall hinna köra in en eventuell försening, gå på toaletten och städa igenom bussen inför nästa hektiska avgång, åter mot Västerås och förarbyte i flygande fläng, i ordkonflikt med kunder som genast vill in i bussen då vi anländer.

Vi hinner inte ens lasta ur dem som är med från Arlanda innan nästa gäng hänger i dörröppningen.

I detta skall vi då vara serviceminded, klara att hantera krångliga färdskrivare som sitter nere vid nivå av våra knän, med informationstext så liten att den knappt går att läsa....
Allt under stress och press.

Skynda... Skynda!!!
Sekunderna går!

Tid är pengar!
Hinner vi inte lämna Västerås i tid så är förseningen ett faktum på Arlanda och toalettbesöket är bara att glömma.

Jag vill inte mera!!
Jag orkar inte jaga tiden...

Mitt blodtryck är åt helvete och jag sover dåligt.
Känner mig ständigt jagad, trött och uppgiven.

På detta nu också denna rädsla och oro. För mig själv och för min älskade sambo som lever i samma press och stress.

Detta måste få ett slut!

Jag hoppar av denna cirkus så snart jag bara kan.
Jag vill inte mera, det räcker nu

Straxt skall jag ut igen.
Snön yr och jag vet att det blir skitjobbigt att köra och sköta mitt arbete med den oro och rädsla jag bär inom mig

Jag kommer att vara helt slut i eftermiddag när jag kommer hem...
Helt slut, ledsen, uppgiven och med en känsla av att inte ha uträttat någonting av värde

Igår kväll var jag på det absolut onödigaste möte jag någonsin varit på under min arbetsverksamma tid.

Min tid är över i den branch jag jobbar i ... Det finns inget mera jag kan och vill uträtta där
Bortkastad tid till ingen som helst nytta.