Stöket och oron på jobbet börjar få mig ur balans.
Jag sover dåligt och grubblar över hur jag skall göra.

Inte blev det bättre av att jag förstår hur litet värde jag har för dem jag jobbar hos.
Bussförare växer ju på träd, det vet vi ju.... Eller?
5000 bussförare fattas i Sverige.

Så dem behöver ju inte arbetsgivarna bry sig om på något vis.
Det är bara att ånga på och pressa skiten ur dem.
Suck!

Ja, det stämmer!
Jag är förbannad och besviken.
Trodde så mycket mera om mina arbetsgivare.
Men det är bara att inse, att det enda de har i huvudet är pengar.
Människan i arbetet har inte någon betydelse.
Prestera och inte kosta någonting, det är enda värdet.

Satt igår på vägen mellan Vås och Arl och funderade över om det inte nu är dags att helt hoppa av denna circus.

Göra någonting meningsfullt i arbetet istället för att fara omkring som ett torrt skinn på vägarna, med livet som insats.
Våra kunder uppskattar mig oerhört, men det räcker inte för mig.
Jag behöver mer än så.

Arbetet inom socialpsykiatrin lockar mer och mer.
Få göra någonting av betydelse för/med människor som behöver mig.

Men det kostar...

Jag behöver bil och med det följer kostnader som, innehav, bensin, parkering.
Pendling mellan Vås och Etuna varje arbetsdag.
Timanställning, sämre inkomst.
Men..... Mitt värde som människa skulle finnas på ett annat sätt.

Min älskade underbara sambo sade senast igår att han är med mig i och stöttar i varje beslut jag tar i detta.
Han ser till att jag får må bra.
För det gör jag inte nu.
Vi är båda så grymt besvikna på det vi nu harvar i och kommer inte att bli kvar.
Allt är bara en tidsfråga.

Han har andra erbjudanden som väntar på honom. Han skulle lätt tjäna bra mycket mera än nu.
Få mera uppskattning för sin lojalitet och sitt arbete.

Vi har just nu focus på att ha en ordentlig semester båda två, för det har vi inte haft på flera år.
Det behövs för att orka vidare.
Nya krafter och färsk energi.
Sedan tar vi besluten.

Det är bara det att vi får ju inte veta när vi får vår semester!!!
Inte ens det fungerar medmänskligt.
Jag förstår inte vad som händer i denna bransch.
Vi får det bara sämre och sämre.
Jagas av tidspress, färdskrivaröverträdelser på papper så fort en minut hit eller dit knappas in fel.
Körtider som kräver gasen i botten för att hinna.
Scheman som är så röriga i tiderna så vi vet varken ut eller in, om det är morgon eller kväll.
Tvära kast hit och dit.
Korta vilotider och jättelånga raster mellan körpassen.
Börja 7.20 på morgonen och sluta 19.45 på kvällen
5 timmar rast på dagen...
Eller så korta raster så vi nätt och jämt hinner få nåt i magen innan det bär iväg igen.

Inget sunt nånstans!

Kvar blir vi inte!
Då måste det verkligen ske en dramatisk förändring i den röra som nu är.

Vi står ut ett tag till.
Det är ju ändå en inkomst men inte mera än så.
Jag vill och behöver få ha ett värde i det jag lägger massor med timmar åt i veckan, för att må bra.
Vi lever här och nu och det vill jag inte kasta bort.
Pärlor för svin...