Drt går ju inte att somna om när hjärnan är i full gång :)
Gjorde ett tappert försök iallafall.

Ligger och tänker på sommaren som gått.
Hur händelserikt det varit och hur lite vila vi egentligen hunnit med, jag och sambon.

Våra dagar i Norge var det som vi egentligen fick, utanför den normala tillvaron då allt finns närvarande. I Norge upplevde vi så mycket att vi kunde koppla bort vardagen ett tag.

Min systers bortgång, med begravning och allt därikring tog liksom musten ur mig fullständigt.
Chocken, sorgen och allt som behövde ordnas med, tog liksom så stor plats att allt annat blev satt på undantag.
Vardagen var verkligen tung att bära.
Även fast jag visste att hennes bortgång låg nära i tiden, så var beredskapen ändå inte tillräcklig.
Det är det väl aldrig när döden kommer....

Det sista med familjejuristen blir/är för mig både en lättnad men också den sista resan med min syster, så att säga.
När allt är klart kan jag släppa den praktiska biten och det känns bra att det blivit gjort.

Kände idag när jag cyklade förbi huset där hon bodde, att jag ännu inte riktigt fått hjärnan att förstå, att hon inte sitter däruppe i höghuset och röker, sittande med sina ben på fotpall, i sin fåtölj.

Jag kunde höra hennes Hej Hej och se hennes trötta men glada blick, varje gång jag kom på besök.

Framförallt den gången jag hade med min son också.
Då blev hon så himla glad och rörd över att han tog sig tiden att komma.

Jag är glad att det är minnet över hur hon sitter där, som lever kvar på min näthinna och inte den tiden då hon låg med syrgas i näsan dygnet runt, på Gryta.
Då hon levde i ett morfintöcken för att inte behöva ha ont. Sovande mestadels.

Pratade högt med syrran där på min cykel igår. Tårarna kom och saknaden efter henne blev återigen så påtaglig.
Det gjorde så fruktansvärt ont inombords.

Min högsta önskan är nu att hon har det bra, slipper lida av ångest och smärta.
Att hon återförenats med vår älskade pappa.
Vår pappa som togs ifrån oss så himla tidigt, i vår barndom.
Syrran var ju bara 7 år och jag 12 år när han lämnade det jordiska.
Lillebrorsan var så liten så han minns nog inget.

För oss två har hans bortgång varit en sorg som följt med oss hela livet.
Så jag avundas henne faktiskt :) att hon fått träffa honom igen.
Min dag kommer långt fram, hoppas jag.
Jag vill leva och vara frisk och lycklig.
Bli gammal och få leva med de mina så länge det bara går.

Det är inte så lätt alltid.
Gör mitt bästa efter den förmåga jag har.
Jag vet att jag inte räcker till åt alla håll och kanter men så ser det ut.
Alla lever vi våra liv efter bästa förmåga.

Nu blev det djupt :) men jag märker ju själv vad som behöver bearbetas ett tag framöver. Vad som ligger och tar energi...
Sorgen och saknaden efter syrran lever kvar ett tag till och det är bara så.

Detta med att bita ihop och bara trampa vidare funkar inte i längden.
Tiden att tillåtas känna efter måste få sin plats, annars går man sönder i själen.

Just nu känner jag mig lite kraftlös.
Behöver nog stoppa i mig något med energi för att komma igång med denna jobbsöndag.
Jag har en lång dag framför mig med många arbetstimmar
Tanken är att efter jobbet ta mig ett pass på gymet.
En timmer crosstrainer är nog inte helt fel.
Men då måste jag ha energi till det.

Min rast idag kommer jag att ha i bussen då jag har samma fordonhela dagen.
Känns lyxigt med en riktig rast.
Finns ingen mening med att åka till depån och sitta där ensam.
Stannar hellre vid resecentrum.
Tar en promenad och pratar med kollegor.
Det ger så mycket mera.

Sambon kommer hem senare idag och han har tidig tjänst imorgon.
Det känns inge vidare.... min kvällsmänniska till sambo, måste upp när han sover som djupast.
Det är ju Jag som ska upp i svinottan, inte han.

Nu blir det en kopp kaffe med något till.
Är inte hungrig det minsta....
Magen har liksom lagt sig i ide när den inte får någon fast föda.

Mobilen på laddning innan det bär iväg.

Skönt att skriva ner lite tankar och känslor.
Min egen ventil i tillvaron
Älskar ju att skriva.
Det jag skriver om slår tillbaka då och då, när onda, giriga och småaktiga människor vill klappa till mig :) men det bjuder jag på.
Det är de som bär problemen, inte jag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Skrållan som fått ett nytt hem hos min äldsta dotter. Skrållan är en Maine Coon dam. Jättesnäll, kelig och nyfiken. Lekfull och helt underbar. ...

Igår var jag bjuden hem till min äldsta dotter och barnbarnet för att bli firad i efterskott då jag var i Norge i jobbet den 13/5 när jag fyllde 66. Det blev jättegod Räkmacka och till efterrätt Fruktsallad. Fick dessutom möjligheten att bli nä...

Jag har nu varit hemma nästan en vecka från mina körningar i Norge. Inte har jag slöat direkt utan kört för ett annat bolag.Dagkörningar så jag kunnat komma hem varje kväll. Först i Söndags hämtade jag en dubbeldäckare med släp och körde till K...

Nu förstår vi verkligen inte vad det är som straffar oss i familjen så grymt hårt. Inom loppet av några veckor har vi mist 3 stycken av vårt gäng. Först hittade jag min tarantellaspindel Gumman död i sitt terrarium när jag kom hem efter jobbres...

Efter de fyra dagarna med mina Japanska gäster och den härliga reseledaren så har jag kommit hem. Lämnade av gänget vid färjan till Danmark igår eftermiddag och körde sedan hemåt i full fart. Inte det enklaste att ta sig ut från Oslo en Fredag ef...