Det som nu gäller är att blicka framåt.

När chocken lagt sig och det har fått gå några dagar sen det jobbiga beskedet om att vi blir ett helt gäng som sägs upp.

Jag hamnade i nån sorts vakum som jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen ur.
Min äldsta dotter som är utbildad beteendevetare sa till mig att låta allt verka och ha sin gång.
Så det tillät jag.

Ledsen, besviken, bedrövad, orolig för ekonomin, förbannad och till sist bara jättetrött, så allt fick tuffa på tomgång.
Jobbade massor med timmar varje dag, sov tyvärr lite för lite, åt det jag kände för och lät några dagar bara gå.

Många samtal med kollegor från andra bussbolag som jag träffade i Stockholm när vi lastade SJ resenärer och körde Tågersättning
Några tar steget bort från bussbranchen helt och andra bidar sin tid och ser vad som händer.

Kan tänka mig att såna som redan tidigare längtade bort från bussyrket, nu tar klivet vidare till sina drömmar och nya mål.

Detta kommer att resultera i en hemsk förarbrist när det rullar igång igen. För det är inte så långt borta tror jag. Redan till vintern kommer det trilla in olika beställningar och då blir det tufft när kompetent personal sagts upp och sökt sig bort till andra yrken.

Därför väljer jag att bli kvar som timanställd.
Jag kommer att jobba mellan flera depåer men ändå i samma bolag.
För När allt kör igång igen så finns jag redan på plats och kan sakta men säkert komma in i körningar igen som jag tycker väldigt mycket om.

Jag ska undersöka vad det finns för möjligheter till nån form av stöd för depåerna ligger långt hemifrån och ska jag sitta och pendla som nu så innebär det så stora kostnader att jag inte mäktar med.
Kanske milersättning, övernattning eller nån annan lösning.
Kommer att undersöka detta kommande vecka hur det går att lösa på bästa sätt.

Så min kreativa hjärna är igång efter att ha tuffat på tomgång en vecka.
Det är den tid jag behövde för att landa i tanken att jag ännu har så grymt mycket att ge i arbetslivet att jag bara vägrar sätta mig ner med fjuttiga Akassapengar och tycka synd om mig själv.

Konfortzonen är sprängd helt klart!!!

 

Amisa

16 juli 2020 13:49

Jag har en aning om hur du känner det, har själv gått igenom en sådan händelse. Man går igenom många faser: Hopp, förtvivlan, sorg, ilska, framåt blickande och nya idéer och alla faser måste få ta sin tid.
Fint att du har din dotter som kan stötta dig!

http://min-inre-vagvisare.bloggagratis.se

Sirpa

16 juli 2020 16:10

Båda mina töser är mina stöd i livet. Så kloka båda två. Undrar vem som fostrat dessa kloka damer :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det blev en tidig väckning denna morgon. Redan innan 3 var jag uppe och packade ner det sista i resväskan. Tog mig en kopp kaffe, bäddade sängen noga och klädde mig i bekväma resekläder. 3.50 satte jag mig i bilen och styrde mot Arlanda. Tanka...

Skrållan som fått ett nytt hem hos min äldsta dotter. Skrållan är en Maine Coon dam. Jättesnäll, kelig och nyfiken. Lekfull och helt underbar. ...

Igår var jag bjuden hem till min äldsta dotter och barnbarnet för att bli firad i efterskott då jag var i Norge i jobbet den 13/5 när jag fyllde 66. Det blev jättegod Räkmacka och till efterrätt Fruktsallad. Fick dessutom möjligheten att bli nä...

Jag har nu varit hemma nästan en vecka från mina körningar i Norge. Inte har jag slöat direkt utan kört för ett annat bolag.Dagkörningar så jag kunnat komma hem varje kväll. Först i Söndags hämtade jag en dubbeldäckare med släp och körde till K...

Nu förstår vi verkligen inte vad det är som straffar oss i familjen så grymt hårt. Inom loppet av några veckor har vi mist 3 stycken av vårt gäng. Först hittade jag min tarantellaspindel Gumman död i sitt terrarium när jag kom hem efter jobbres...