Våra älskade katter har verkligen anpassat sig till livet som lantiskatter.
De är ute och flänger både dag och natt.

Wille håller sig mycket mera hemma än Nova.
Hon var borta i ett par dygn och jag hann bli orolig över att hon kanske blivit instängd någonstans.
I nån grannes förråd eller vart som helst

Inatt när jag kom hem fanns båda på trappen och väntade på mig.
De tyckte att jag jobbat alldeles för länge och att de minsann höll på att svälta ihjäl.

Båda är duktiga råttjägare så det gick ingen nöd på nån av dem.
Men jag spelade med självklart och tyckte såååå synd om de svältande krakarna.

Gick in och gav mat.
Torrfoder har de ständigt så det var blötmat som stod på tur.

Nova hon slukade maten, tackade och
försvann ut igen.
Wille skulle ha mera tyckte han.

Så de kommer och går, visar sig när de blir hungriga. Rensar skålarna och ger sig ut igen. Precis som tonåringar.

I rabatterna här växer det en troligen gammal växt som sprider sig som ogräs.
Den kommer uppoppande i gräsmattan och på grusgången och växer så det knakar.

Jag har rensat och tuktat den så gott det går. Vill ju inte ta bort den då det säkert är ägarnas blommor från svunnen tid.

Nu visade det sig att dess blommor är rena paradiset för bin, humlor, fjärilar och andra insekter.
Blev så lycklig när jag hörde surret i blommorna bredvid då jag satt på huk och plockade Svart vinbär.

Såg hur det kryllade av bin som troligtvis hör hemma hos grannen på andra sidan vägen som gar bikupor
Vi köper deras honung så det passar ju jättebra att bina förser sig av våra blommor.

Jag vet ju att de finns här på vår gård och det gillar jag verkligen.
Nu finns det mängder med blommor åt de små söta

Det som nu gäller är att blicka framåt.

När chocken lagt sig och det har fått gå några dagar sen det jobbiga beskedet om att vi blir ett helt gäng som sägs upp.

Jag hamnade i nån sorts vakum som jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen ur.
Min äldsta dotter som är utbildad beteendevetare sa till mig att låta allt verka och ha sin gång.
Så det tillät jag.

Ledsen, besviken, bedrövad, orolig för ekonomin, förbannad och till sist bara jättetrött, så allt fick tuffa på tomgång.
Jobbade massor med timmar varje dag, sov tyvärr lite för lite, åt det jag kände för och lät några dagar bara gå.

Många samtal med kollegor från andra bussbolag som jag träffade i Stockholm när vi lastade SJ resenärer och körde Tågersättning
Några tar steget bort från bussbranchen helt och andra bidar sin tid och ser vad som händer.

Kan tänka mig att såna som redan tidigare längtade bort från bussyrket, nu tar klivet vidare till sina drömmar och nya mål.

Detta kommer att resultera i en hemsk förarbrist när det rullar igång igen. För det är inte så långt borta tror jag. Redan till vintern kommer det trilla in olika beställningar och då blir det tufft när kompetent personal sagts upp och sökt sig bort till andra yrken.

Därför väljer jag att bli kvar som timanställd.
Jag kommer att jobba mellan flera depåer men ändå i samma bolag.
För När allt kör igång igen så finns jag redan på plats och kan sakta men säkert komma in i körningar igen som jag tycker väldigt mycket om.

Jag ska undersöka vad det finns för möjligheter till nån form av stöd för depåerna ligger långt hemifrån och ska jag sitta och pendla som nu så innebär det så stora kostnader att jag inte mäktar med.
Kanske milersättning, övernattning eller nån annan lösning.
Kommer att undersöka detta kommande vecka hur det går att lösa på bästa sätt.

Så min kreativa hjärna är igång efter att ha tuffat på tomgång en vecka.
Det är den tid jag behövde för att landa i tanken att jag ännu har så grymt mycket att ge i arbetslivet att jag bara vägrar sätta mig ner med fjuttiga Akassapengar och tycka synd om mig själv.

Konfortzonen är sprängd helt klart!!!

Hade igår körning till Grisslehamn och Ms Eckerö.
Jag stannade ju givetvis iland.
Utsätter mig inte för smitta om jag bara kan.

Efter att gästerna lämnat bussen och den var tryggt parkerad, tog jag mina ombytesgrejer och gick till stugan.

Bytte om, var ute och gick ca 3 km.
Hade inte lust med mer än så idag så det blev badkläder med och hopp i havet istället.

Kallt och skönt.
Rätt stora vågor men himmel så välbehövligt.
Jag älskar ju att bada.

Satt sedan på klipporna med vinden i håret och tänkte på framtiden.

Livet tar nu en annan vändning och jag ser med spänning fram emot vad min egen vilja kommer att skapa.
Vilja och styrka finns så det räcker till.

Arbetslös tänker jag inte vara.