Igår när jag var tillsammans med mitt Kyrkvärdsgäng på Kristinagården samt i Sakristian i Kung Karls Kyrka, insåg jag hur mycket saknaden efter det kyrkliga livet tagit plats i min själ.
Har inte insett detta förrän nu när intrycken från allt igår, sjunkit in i mig.

I allt det turbolenta som skett i mitt liv, det senaste året, självklart med egen påverkan och egna val, tagna beslut och vägval, så har min tro på Gud kommit på sidan.
Lagts liksom vilande på något vis.

Jag har inte riktigt förstått eller tagit till mig att det funnits en kraft som burit mig hit, som funnits vid min sida och givit mig den styrka jag behöver för att komma framåt.
En styrka som också tillåtit mig att stanna upp och bara känna in själen under färd.

I allt detta som skett har jag känt ett tomrum inom mig, som jag inte riktigt förstått.
En saknad efter någonting som jag hade under en period i mitt liv, men som kom bort en tid.
Just denna tid som jag vandrat de senaste 10 månaderna, sedan jag lämnade mitt livs tilltänkta.

Min Gudstro fick sig en törn, ett tvivel lade sig som ett tomrum i mitt hjärta, i min själ.
Jag vände Gud ryggen, trodde att han inte ville veta av mig då jag som mest behövde Honom.

Återigen kom känslan inom mig att, ensam är stark, vilket inte stämmer då jag ständigt har Honom vandra bredvid mig.
Jag vände inte ryggen helt, utan tillät inte mig inte att se in mot ljuset som Han ständigt bär, genom sin närvaro.

Igår öppnade jag så ögonen, hjärtat och själen.
Släppte in Hans kärlek med full kraft igen.
Först, försiktigt och trevande.Tveksamt, nästan blygt tittade jag upp mot Honom på korset.
Verkligen tittade och öppnade upp mitt inre, släppte in Honom i det tomrum som jag burit på under de månader som gått.

Själen börjar komma till ro igen och tomrummet fyllas av kärlek.
Snart är min själ ikapp igen i Guds nåd och trygga famn

Han fanns ju där, för mig.
Har funnits för mig, precis hela tiden.
Vid min sida, hållit min hand och ledit mig, dit där jag är idag.

Tillåtit mig gråta ut den sorg som mina egna val fört med sig.
Tillåtit mig känna den stora glädjen att åter igen ta för mig av livet, med allt vad det innebär.

Jag var tom i tvivel över om jag skulle duga, räcka till som Kyrkvärd.
Att den tid jag hade att ge i tjänsten skulle vara tillräcklig.
Nu vet jag:)
Självklart räcker det!
Det finns ju inga satta gränser eller tidsmarginaler i tron.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har nu varit hemma nästan en vecka från mina körningar i Norge. Inte har jag slöat direkt utan kört för ett annat bolag.Dagkörningar så jag kunnat komma hem varje kväll. Först i Söndags hämtade jag en dubbeldäckare med släp och körde till K...

Nu förstår vi verkligen inte vad det är som straffar oss i familjen så grymt hårt. Inom loppet av några veckor har vi mist 3 stycken av vårt gäng. Först hittade jag min tarantellaspindel Gumman död i sitt terrarium när jag kom hem efter jobbres...

Efter de fyra dagarna med mina Japanska gäster och den härliga reseledaren så har jag kommit hem. Lämnade av gänget vid färjan till Danmark igår eftermiddag och körde sedan hemåt i full fart. Inte det enklaste att ta sig ut från Oslo en Fredag ef...

Det var ju inte runtigt meningen att jag skulle över till Norge de här sista dagarna i Maj. Men när bästa chefen ställde frågan så kunde jag inte säga nej. Dessutom är det en reseledare för denna lilla grupp på 12 personer som jag redan jobbat me...

Min äldsta dotter och barnbarn har under så himla många år önskat sig en katt men det har inte varit möjligt då svärsonen är allergisk. Till hans egen sorg också då han älskar djur. Dem har provat lite igenom åren med att vara i kontakt med olika...