Kunde under gårkvällen koppla bort de senaste dagarna, stundtals.

En mycket god vän till mig gav en hjälpande hand, med att för ett tag ta hand om förvaringen av saker, som jag avlägsnade från huset, där jag hade dessa kvar.
Sommardäck till min bil och förtältet till min älskade husvagn.

Såg till att dottern hade det bra innan jag med fullastad bil åkte hem.
Lastade ur en del in i min knökfulla källare.
Iklädd uniform mötte jag så vännen som hjälpte mig tömma bilen.

Fick mig en varm och innerlig, stärkande kram som jag kände ända in i själen hur väl menad den var.
Tårarna trängde fram i mina ögon och han kramade än hårdare.
Kände mig trygg och omhändetagen, det behöver även jag, fast jag är självgående i det mesta.

Sedan till jobbet.
Idag blev det lån av buss till min enda Arlandatur.
En Volvo som hör hemma på annan ort egentligen.

Blev lite stressad av allt nytt i den då jag inte riktigt har orken just nu för nya inputs.
Återigen trädde min fine vän in och hjälpte mig.
Han visade, vi provade, gick igenom hela bussen och med hans trygga, lugna beskrivning så satt allt i mitt huvud direkt:)
Han känner mig min gode vän.
Sedan många år tillbaks.

Återigen en varm kram att bära med mig under färden till Arlanda.

När det är jobbigt i livet så visar sig de sanna vännerna.Så även nu.

Telefonsamtal en stund senare inkom för att checka av att allt gick bra:)
Så rart!

Körningen var lugn och härlig.
Jag älskar ju mina Arlandaturer:)
Njuter så!
Önskar jag kunde få mera av dessa.
Nu i veckan är det återigen flera dagar med högskolekörning, som jag tycker är så själadödande.

Färden hemåt med goa kunder gick jättebra.Gillade bussen i mina händer.
Tack Leffe, för jag fick låna den:)

Ringde min dotter vid två tillfällen och hörde hur hon hade det.
Hon var inte ensam, det är av yttersta vikt!

Utbytte några meddelanden med min älskade.Skönt och se att han lever och har hälsan.
Saknar honom enormt!
Framförallt i stunder som nu när det hänt saker som känns riktigt svåra och jobbiga att bära.

Livet fortsätter trots allt framåt.
Huvudet går på högvarv, med tankar över hur jag skall kunna hjälpa mitt barn i det som hon nu går igenom.
Kan bara vara mamma och det hoppas jag räcker en bit på väg.

Hon är ju vuxen och fattar sina egna beslut men för mig känns det viktigt att finnas vid hennes sida.
Stötta och bära det hon själv inte orkar i stunden.

Bevakningen utav hennes säkerhet fortsätter.Jag litar inte på någonting i läget som råder.

När en människa som man trodde älskar sin fru och sin dotter, slår och sargar istället, så försvinner tilliten totalt.
Ingen har rätt att bära hand på någon annan!!
Allra minst den egna familjen.

Livet går vidare steg för steg...

Önskar att jag kunde ta över min dotters smärta ur hennes kropp och själ.Så hon får kraft och mod att fortsätta leva som den glada, goa och underbart vackra människa hon är.

Likaså att mitt barnbarn inte får bestående ärr av det inträffade.
Att Guds änglar vakar över dessa två...nu och för altid.