Lördagen känns i både kropp och knopp, det vill jag lova.

Började dagen med en rask promenad till jobbet efter alla de vanliga morgonbestyren.

Såg på listan och i datorn att jag skulle ta ut buss från depå.Den stod snötäckt och iskall ute på gatan då jag kom pulsande i den nyfallna snön.
På med värmaren direkt efter jag tagit mig in.Den hade tappat luften i dörrar och bromsar.

Minusgrader inne.
Efter mycket bök och stök med allt så fick jag igång den, åkte ut för att värma upp den till min kommande tur.
Körde runt lite.
Innan dess fick jag lov att fylla på med toapapper och annat som saknades i bussen.In med tidningar och plocka bort skräp efter den som ställt den kvällen innan.

Vid ankomst Resecentrum visade det sig att jag skulle lösa av kollega där som redan hade buss.
Kontakt trafikledningen som lät meddela att det var fel på våra scheman denna dag.
Jag skulle haft förarbyte med depåbilen.Inget stämde.

Bytte snabbt plats jag och kollegan och jag kom iväg i tid.Med många resenärer och mängder med bagage
Han hade lastat klart den godingen..

Det var bara tur att jag var ute i god tid med min buss ner.Såg i datorn att jag skulle ha mycket kunder så därför var jag noga med att komma extra tidigt, slippa stressa.

Rullade på mot Arlanda på de oplogade vägarna.Riktigt halt och obehagligt.
Valde lilla vägen som vanligt då det tydligen skett olyckor längs de stora vägarna, i vanlig ordning.

Kom till ett oplogat och snorhalt Arlanda i bra tid trots allt.Säkert tack vare vägval.Vinterväglag men väldigt begränsat med trafik.
Folk undviker småvägar vid halka, till min stora lycka.
Körningen är ju aldrig några problem utan det är allt annat som rullar omkring, osäkert och hindrande som skapar våra problem.
Bussen kommer fram i alla väglag.

Kort stopp på Arlanda.
Städade ur bussen från alla frukostar som ätits i den.
Mycket blev det.Idag var bussen hyfsat ren i övrigt.

Körde fram i god tid för nästa vända.
Över 30 resenärer åter och så denna hutlösa mängd med bagage.
Knökafullt i alla utrymmen.
Åter Västerås samma väg.
Tungan rätt i munnen och ingen tid för annat än järnet hela vägen.
Full koncentration och skärpa, varje sekund.

Rörigt på Resecentrum med bussar överallt.Sinkad där innan jag kunde komma fram till förarbyte, avlastning och hjälp till kollegan att komma iväg snabbt.Stängde hennes luckor innan jag själv åkte mot depån med bilen.

Våra körtider är vidriga!
Stressen hänger som en tungt ok över våra axlar ständigt.
Ingen tid över till någonting, utan det är bara att ösa på i ett.Allt hänger på sekunder.
Kände hur jag hade bitit ihop mina käkar hela resan, i ren stress för att hinna i tid.

Försökte lugna ner mig i depåbilen till min korta rast.Kände hur det dunkade i tinningarna på mig.

Väl på depån fick jag lov att kontakta trafikledningen igen, så nästa byte blev rätt.Fel i körschemat igen.
Kollade min kärestas körning också.
Drog igång värmaren i hans buss som stod likt ett frysskåp på gården.

Det visade sig när han anlände en timme senare så var värmaren avstängd och minusgrader i bussen.
Så den hade stängt av sig självt...

Hörde ju hur värmaren gick medans jag kastade i mig min mat.Snabbt iväg till förarbyte igen.Hann ha 25 minuter rast.
Ner till Resecentrum och löste av försenad kollega.Lastade nästan 20 resenärer igen och iväg 10 minuter försenad från Västerås.

Ännu halare ute på vägarna nu och dessutom tät dimma pga väderomslag.
Kämpade på.lastade flera i Enköping som löste biljetter med kort på bussen.Krångel med detta.
Icke kunniga på varken svenska eller engelska.
Förseningen ökade på med 5 minuter till.

Kom på mig själv med att jag knappt andades när jag försökte ta mig fram längs vägen.Långsamma, räddharade bilister överallt.Olyckor.Blåljus och hinder.
Kom så till Arlanda 5 minuter efter den tid jag redan skulle avgått därifrån.
25 resenärer stod och väntade på mig redan när jag lastade ur dem jag kom med.

Körde så runt direkt för att genast lasta på nytt.Inget toabesök, inte en sekunds återhämtning....
Frågor, småspydiga kommentarer, kortbetalningar och inlastning av kollosala mängder bagage igen.
Kände hur min stressnivå låg på varningsläge illröd...det tjöt i mina öron!

Fick lov att klippa av folk i diskussioner om min försening, ge info att jag kommer berätta för alla så fort vi kommit iväg från Arlanda, att varje fråga och svar i stunden bara tog av vår dyrbara tid.

Gahh...hade svårt att hålla mig snäll och trevlig.
Tiden gick och jag jobbade på allt vad jag bara klarade och det vill säga, full fart.

Iväg från Arlanda nästan 20 minuter sen.Förklarade läget i microfonen om förseningen och det hördes suckar och stön om tåganslutning i Enköping som hängde på minuten att hinna med.

Jag ifrågsatte för mig själv varför man bokar så tajt så problemet läggs på våra axlar som bussförare.Så dumt!!
Folk har så bråttom överallt och ingen vill vänta en minut extra någonstans.
De väljer hellre att lägga allt ansvar på oss och sedan skälla när vi inte klarar detta.
I detta krävs också att vi skall köra med 100% ig säkerhet och dessutom med ett strålande leende i ansiktet.

Vi får absolut inte visa stress utåt och heller inte försvara oss vid verbala påhopp från kunderna.

Tacka sjutton för att bussförare är en bristvara idag och värre blir det.
Vem vill jobba under denna press hela tiden?!

Pinnade på så gott det gick.
Färdvägen var som mjölk till stora delar.Dimman låg tät där i mörkret.
Fruktansvärt halt överallt!
Blåljus, plogbilar, långsamma bilister, avvåkta bilar längs kanterna...

Pjuh...landade i Enköping 20 minuter sen.Lastade ur tågkunderna som precis skulle hinna med sina anslutningar.De var glada och tacksamma.Tog på mera kunder mot Västerås från Enköping.

Snabbt vidare till Västerås och nästa anslutning.888 mot Örebro Karlstad.
Var i kontakt med Trafikledningen och fixade allt ändå i tid.
Hann till Västerås mot alla odds. 5 minuter innan 888:ans avgång.
Dimman hade lättat på E18 och jag kunde gasa fullt.

Hade under resans gång givit info i micken om tidsläget och allt.

Fick mängder med beröm överöst över min körning, hantering av bussen och goda information.
En äldre dam kom fram och tittade glatt på mig och sa strålande åt mig....Va fin du är! Du är sååå fin :)
Det var hennes sätt att tacka.

När jag lastat ur, stängt luckor och dörrar så satt jag bara och skakade av all stressen inom mig....herregud!
Är detta värt allt??
Kändes som jag skulle gå sönder.
Plockade och städade i bussen medans jag lugnade ner min rusande puls och dunkande hjärta.

Hällde upp en kopp av det kaffe jag skulle behövt på Arlanda redan.Kände hur kissnödig jag var, gjorde ont i magen.

Mina resenärer kom fram som de skulle....men till vilket pris?!!
Jag var helt färdig...

Ifrågasätter återigen mitt yrkesval...
Är det dags att sadla om efter 32 år i yrket?

Hur mycket mera klarar min hjärna och kropp??

Vi får inte förutsättningar och verktyg längre att sköta vårt jobb...
Allt är en jakt på tid och pengar...
Till priset av vår hälsa

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är det tidig Tisdag morgon och jag vaknade efter en natt med djup, nästan medvetslös sömn. Natten innan var det svårt att komma till ro då jag anlände rätt sent och skulle upp tidigt. Det blev slarv med matintaget också igår och det gjorde nog...

Söndagen bjöd på jättefint somigt väder, men hu så kyligt. Men kylan märkte jag inte av där vid bussratten. Hann äta frukost denna morgon innan det bar iväg till Kristinehamn för lastning av tågresenärer till Karlstad och Oslo. Jag fick med mång...

Kände mig trött och hungrig när jag gick ut till bussen och hämtade laddsladden till min mobil. Passerade receptionen på hotellet och kunde inte motstå att köpa mig en Linssallad med handskalade räkor och kokt ägg som kostade 89:- Har köpt nåt...

Vaknade jättetidigt i husbilen. Det bar minusgrader ute och det kändes inne hos mig där i bilen. Pannan gick igång ofta. Bryggde på gott starkt kaffe och låg sedan kvar i söngvärnen en stund. Hörde hur kollegor hämtade sina bussar. Jag fick ...

Måndagen började jag med att haltande av smärta kliva upp tidigt och få igång kroppen innan det var dags att köra barnbarnet till skolan och direkt därefter åka och besiktiga min lilla bil. Jättetrevlig besiktning. Dekra i Svista hemma i Eskilstun...